4. Teoretisk referensram
6.1 Normer om manligt och kvinnligt
6.2.1 Legitimering av maktordningar
I de böcker som analyserats var det möjligt att identifiera ett antal fall där de maktordningar som råder enligt Hirdman (2001) legitimeras.
En del av den legitimering som görs är porträtteringen av mäktiga män. De manliga karaktärerna sitter på mer makt och bestämmanderätt än kvinnor i vissa av böckerna. De uppvisas även ha större kunskap om saker som inte nödvändigtvis rör dem. Ett exempel på detta självförtroende i sin egen kunskap märks av på karaktären Kråkan som återfinns i flertalet Mamma Mu-böcker. Han hävdar bland annat sin kunskap i Mamma Mu gungar (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1993) där Kråkan anser sig veta bäst om kor och deras gungande eftersom han tycker sig veta att kor inte gungar och borde vara nöjda med att göra sådant som kor vanligtvis gör.
- Nej just det, sa Mamma Mu. Det är väl synd om kor som aldrig får gunga.
- Synd! ropade Kråkan. Krax! Kor går omkring och betar. Och så ligger dom och tuggar och glor. Och så går dom in och blir mjölkade. Det är dom nöjda med. (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1993, utan sidnr.)
Kråkan har en bestämd bild av vad kor bör och inte bör göra och genom detta upplevs det som om han kör över Mamma Mu och hennes vilja att få gunga i skogen. Även i Mamma Mu
simmar (Wieslander & Nordqvist, 2014) uttrycker Kråkan sin kunskap eftersom han tycker
sig ha vetskap om att kor faktiskt inte simmar.
- Krax Mamma Mu, vad gör du?
- Hej Kråkan, Lina och jag ska cykla till stan och gå på badhuset. Hon har berättat att man kan ta simmärken där och man kan åka i ett rör.
- Ryck mig i fjädern! Kor kan inte ta simmärken. Kor ska inte åka i rör. De kan fastna! (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1993, utan sidnr.)
Kråkan porträtteras alltså väldigt ofta som en fågel som vet bäst och kan mest vilket illustrerar den maktordning som Hirdman (2001) beskriver där de mäktiga männen
uppmuntras och mannens roll som bestämmande legitimeras. Detta syns även i Bosse & Bella
och trumpna Donald (Gahrton & Eriksson, 2017) där Donald är en satir av den verkliga
politikern Donald Trump. Donald i boken är ett barn som beskrivs som bestämmande och uttrycker vid flertalet tillfällen att han vet bäst och är bäst. Till exempel under en
sångsamling.
Donalds första dag på förskolan börjar med att alla barnen som vanligt sjunger tillsammans. Alla utom Donald. Han vägrar sjunga “Imse vimse spindel”. Han vill att alla ska sjunga att Donald är bäst. (Gahrton & Eriksson, 2017, utan sidnr.)
Donald vill gärna bestämma vad alla andra gör på förskolan och han vill även att
uppmärksamheten är på honom. Donald ser sig även som den som bestämmer under andra aktiviteter.
- Nej, stopp! ropar Donald. Här får ni inte vara! Här får inga småbarn komma in! - Vi ska bara låna några klossar, säjer Bella. Det brukar vi få.
- Nej, det får ni inte alls! skriker Donald. Det är slut med det nu! (Gahrton & Eriksson, 2017, utan sidnr.)
Som nämnt är denna bok en satir av den verkliga Donald Trump. Trots att detta därför är en kritik av den manliga makten bidrar historien till en legitimering av dessa maktstrukturer. Detta eftersom att Donald enbart får en vändning i sin personlighet framme vid de absolut sista sidorna och den kritik han får för sitt beteende är aldrig explicit. Han återgår även till samma beteende där han vet bäst och är arg under det sista uppslaget i boken. I Alfons och
Milla (Bergström, 1985) påvisas också tanken om pojkar som tycker de är bättre än flickor.
Det är några bakgrundskaraktärer som är pojkar som tycker att de är bättre än flickor eftersom de kan göra saker som flickor inte kan.
Dom får inte vara med! Tjej-baciller! säger pojkarna
Nä, aaaaaaldrig att dom får vara med oss! Vi leker inte med tjejer! Säger dom och mallar sig
Mannens makt och önskvärdhet framhävs även i Alfons och Milla (Bergström, 1985) eftersom Milla beskrivs ha mer traditionellt manliga egenskaper vilket gör henne tillåten att leka med. Alfons beskriver en del grejer som Milla kan i kontrast till det pojkarna sagt om flickor.
Men inte Milla, förstås! Milla är skojig att vara med. Hon gråter inte för små-saker.
Milla hittar på nya lekar. (Bergström, 1985, utan sidnr.)
Alfons fortsätter även med att räkna upp alla saker Milla kan som gör henne till en bra kompis till skillnad från alla andra flickor som inte är tillåtna att vara kompis med.
För Milla kan så mycket…
… och vet hur man bakar godis och kakor… … och gör teater-cirkus med små-djuren… … och kan stå på händerna på bara en hand…!
… och törs hoppa från garage-taket vid parkerings-platsen…
… och kan göra miner och se hemsk ut. (Bergström, 1985, utan sidnr.)
Vidare legitimeras Millas olikhet från andra flickor och hennes likhet med pojkar och deras egenskaper.
Och så leker Alfons i trädet med Milla igen. Det är roligare än nånsin.
När pojkarna säger att “Alfons leker med tjejer”, då svarar Alfons: “Det där???!!!? Det är väl ingen t-j-e-j precis. Det är ju…
… Milla! Som är Viktors kusin och min bästa kompis.” (Bergström, 1985, utan sidnr.)
Genom denna markering att Milla inte är som andra flickor och istället innehar egenskaper som mod och fysiska kunskaper bekräftas mannen som det åtråvärda och önskvärda. Det är mer okej att vara kompis med en tjej som inte har sådana egenskaper som ses som tjejiga än att vara kompis med en tjej som exempelvis gråter för småsaker som pojkarna anser att
flickor gör. Milla uppför sig enligt Alfons inte som andra flickor och på grund av detta går hon att umgås med. Flickigheten blir alltså något som inte är åtråvärt. Flickor sätts i en negativ kontext av flertalet karaktärer i boken medan pojkiga egenskaper framhävs som mer accepterade.
Mannen som önskvärd påvisas även i de böcker där mannen är antingen den enda mänskliga karaktären eller den enda karaktären överlag i boken. Detta bidrar ytterligare till en
legitimering av mannen och de maktordningar som existerar. Till exempel i boken Castor syr (Klinting, 1996) där Castor är en manlig bäver. Han är den enda karaktären som syns i boken även om en moster Signe nämns i början i relation till ett syrum. Även i Stackars Pettson (Nordqvist, 1987) är Pettson en mänsklig man som både ses och hörs i boken tillsammans med Findus som är en manlig katt som också ses och hörs. Mönstret syns även i Mulle Meck
bygger ett flygplan (Johansson & Ahlbom, 1995) där Mulle är en mänsklig man som är aktiv
genom boken till skillnad från hans kvinnliga hund Buffa som mest ses titta på det som Mulle gör.
Manlig överrepresentation och därmed legitimeringen syns även i Örnis bilar (De Geer, 2009) eftersom de yrken som representeras traditionellt är mansyrken. Det enda undantaget är en godiskiosk där en kvinna jobbar men som det även brinner i så hon behöver räddas. De yrken som porträtteras i boken är brandman, bärgningsbilsförare, bilmekaniker och
lastkajsarbetare. De som arbetar med dessa arbeten är enbart män och alla dessa män är stora och tuffa. Örni är en typisk pojke med kort hår och som är klädd i keps och blåa
hängselbyxor. Det antyds även implicit att det vanligtvis är män som kör de fordon som Örni får köra i boken. Detta genom de telefonsamtal Örni får ta emot av de olika cheferna. Till exempel från brandchefen.
Kan du komma hit? Det finns ingen som kan köra brandbilen. Han som brukar köra den är sjuk idag. (De Geer, 2009, utan sidnr.)
Kan du komma genast? Det finns ingen som kan köra bärgningsbilen. Han som brukar köra den är sjuk idag. (De Geer, 2009, utan sidnr.)
Alltså är det inte bara denna dagen som det enbart är män på de olika arbetsplatserna utan det verkar vanligtvis vara så också. Detta förstärker den rådande maktordningen genom att dessa tuffa yrken som ofta kräver fysisk styrka enbart blir associerade med män. Detta skapar en tanke om att kvinnor är för svaga och för olika männen för att kunna arbeta med detta.
Hirdman (2001) beskrev även den manliga friheten i kontrast till den kvinnliga undergivenheten. En tolkning av detta går att märka av i de böcker där de kvinnliga
karaktärerna är ansvarsfulla och omtänksamma medan männen är fria och obekymrade. Ett exempel på detta är den första boken om Barnen i Kramdalen (Sjölander & Sjölander, 2017) där flickan Vändela i två fall av tre visas som den som tar ansvar och minns de principer hon och hennes två manliga kusiner har lärt sig medan kusinerna gång på gång glömmer bort. I ett fall när de träffar på en tafsare.
- Hej barn. Jag har en massa godis bakom trädet där. Vill ni följa med och smaka?
Snäll-Kjell och Gladrian sken upp för en kort stund, för godis är ju så gott, men Vändela fick dem på andra tankar.
- Nej, det vill vi inte, svarade hon tafsaren bestämt. Hon mindes mycket väl vad Annabella hade sagt. Man får aldrig följa med någon man inte känner. (Sjölander & Sjölander, 2017, utan sidnr.)
Men även när Snäll-Kjell chattar med någon som han tror är ett barn på datorn.
- Den här flickan är lika gammal som jag.
- Hur vet du att ni är lika gamla? frågade Vändela. - Hon skriver det, svarade Snäll-Kjell.
- Men bara för att hon skriver det behöver det inte vara sant. Kommer du inte ihåg vad din mamma sa?
- Just det jag. Nättrollen luras ibland och låtsas vara barn, fast de inte är det. (Sjölander & Sjölander, 2017, utan sidnr.)
Vändela är den som får påminna om vad pojkarnas mamma Annabella lärt dem om att säga stopp och uttrycka sin integritet. Hon tar ansvar för deras välmående medan pojkarna är bekymmerslösa. Även Mamma Mu i Mamma Mu åker bobb (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1994) är den som tar ansvar och ser till att både hon och Kråkan har det bra i bobb-åkandet. Hon påminner om att han ska akta sig för stubben så att han inte krockar i den vilket Kråkan ignorerar.
- Akta stubben bara, sa Mamma Mu lite tyst.
- Full fart! ropade Kråkan. Han åkte väldigt fort. (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1994, utan sidnr.)
När Kråkan sedan krockar in i stubben är det Mamma Mu som ser efter hur det gick. Mamma Mu tycker synd om honom men Kråkan låtsas inte bli ledsen. Istället avbryter han tvärt deras lek i snön och går hem som om han inte vill visa sig svag.
- Ska du hem? sa Mamma Mu. Redan? - Ja, sa Kråkan. Det är långt att gå. - Ska du gå?
- Ja, sa Kråkan stilla. Det gör lite ont i rumpan. Jag kan nog inte flyga mer idag. Jag får gå hem och klättra upp i mitt bo. Hej då, sa Kråkan och pulsade hemåt i snön. (Wieslander, Wieslander & Nordqvist, 1994, utan sidnr.)
Mamma Mu är alltså den som försöker se till att inget händer Kråkan men i slutändan låtsas han som om han krock inte var lika farlig som den såg ut. Mamma Mu blir då den
ansvarstagande i deras relation. Den kvinnliga undergivenheten bidrar till en större förväntan på att kvinnor ska vara ansvarsfulla och därmed tillåter detta män att vara mer vårdslösa. Genom detta legitimeras mannens frihet och därmed även deras makt då de är fria att ta egna beslut oberoende av omkringliggande krav. Kvinnan däremot behöver vara ansvarsfull i sitt agerande och är därför mer beroende av omgivningens förväntningar och blir mer begränsad i sina handlingsmöjligheter (Hirdman, 2001).
Ännu en del i legitimeringen av maktordningar är de böcker där genus inte ens nämns. Detta eftersom det då kan anses att istället för att de tacklar genus och dess medföljande
avvägningar och problematik så väljs det bort helt och resoneras inte om. Enligt Hirdman (2001) är genus något ofrånkomligt som genomsyrar allt vi gör. Genom att då välja att inte benämna genus blir problemet enbart ignorerat. Några exempel på sådana böcker är I
Babblarnas hus (Tisell & Johansson, 2011), I Bobbos väska (Tisell & Johansson, 2011), Lilla spökboken (Andersson, 2018), Plus samlar frukter och bär (Blomfeldt, 2017) och Minus tjuvar i parken (Blomfeldt, 2017).
Böckerna I Babblarnas hus (Tisell & Johansson, 2017) samt I Bobbos väska (Tisell & Johansson) benämner varken kön eller genus i sin handling. Böckerna är uppbyggda som pekböcker med få ord på varje sida kombinerat med en stor färgglad bild som gestaltar det som står i texten. I den ena boken I Babblarnas hus (Tisell och Johansson, 2011) beskrivs vad de olika babblarna gör i huset. Till exempel diskar Diddi och Babba badar.
Titta! En gardin. Vad händer där inne?
Diddi diskar. (Tisell & Johansson, 2011, utan sidnr.)
I den andra boken I Bobbos väska (Tisell & Johansson, 2011) undersöks karaktären Bobbos väska och de saker som finns i den. Sedan paras dessa föremål ihop med sina ägare. Till exempel har Bibbi en bil och Dadda en blomma.
Sen hittar vi en bil. Vems är den?
Det är Bibbis bil. (Tisell & Johansson, 2011, utan sidnr.)
Genus är alltså inte något som existerar i dessa böcker. Karaktärerna har olika former som i majoritet inte liknar varken människor eller djur. De har olika starka färger som är
förknippade med dem och som gör att de går att känna igen. Dessa färger är rosa, grön, gul, mörkblå, brun och röd. Färgerna vittnar dock inte mer än något annat om ett genus utan är främst bara färger. Det kan dock ligga nära i ett normativt tänkande att den rosa är en flicka eller att den mörkblåa är en pojke även om detta inte är det tilltänkta syftet med färgerna.
I Lilla spökboken (Andersson, 2018) behandlas inte heller genus. Denna bok är, i likhet med de föregående, en pekbok. På varje sida finns det en bild och en kortare bit text som beskriver
bilden ifråga. Boken beskriver olika spöken och hur de tar formen av olika objekt, verb och adjektiv.
Glass-Spöket.
Ko-spöket. (Andersson, 2018, utan sidnr.)
Två människoliknande figurer förekommer men dessa har inga utmärkande markörer som skulle kunna kopplas till något kön eller genus. Figurerna har rött, kort hår. Den ena har en gul sparkdräkt på sig och sitter på golvet medan den andra har en rosa pyjamas och ligger i en säng. De används främst som verktyg för att illustrera spöket ifråga som återfinns på samma sida. Det ena spöket är ett stort spöke som tornar sig över den som är klädd i gul sparkdräkt medan det andra spöket ligger under den säng som den andra figuren ligger i.
I både Plus samlar frukter och bär (Blomfeldt, 2017) och Minus tjuvar i parken (Blomfeldt, 2017) ges matematiska tecken liv. De benämns aldrig som något annat än Plus och Minus och ges inga pronomen. Handlingens största fokus i båda böckerna är att gestalta matematiska problem och karaktärerna förekommer främst ensamma, förutom när Minus blir gripen av Konstapel Lika Med. Karaktärerna ges begränsade beskrivningar som främst är relaterade till deras funktion i matematiken. I Plus samlar frukter och bär (Blomfeldt, 2017) beskrivs Plus som följer:
Plus är en positiv och glad figur som gillar att lägga ihop och samla på saker. (Blomfeldt, 2017, utan sidnr.)
Plus är ett grönt plustecken med stora ögon och ögonbryn och ser snäll ut. Plus är i en trädgård och plockar frukt och bär som i texten adderas ihop. Boken behandlar inte explicit genusnormer. Minus i Minus tjuvar i parken (Blomfeldt, 2017) beskrivs som följer:
Minus är negativ och tar saker hela tiden och kan liksom inte låta bli. (Blomfeldt, 2017, utan sidnr.)
Minus är ett rött minustecken som har en svart mask över ögonen. Minus har spetsiga ögon och ögonbryn och ser lite elak ut. Minus är i en park och stjäl godis, fika och annat gott som
Minus hittar. Minus benämns aldrig som något annat än Minus. I boken finns även Konstapel Lika Med. Även denna konstapel är aldrig könsbestämd utan är gestaltad som ett lika
med-tecken som bär en polismössa. Konstapeln har likadana stora ögon som Plus och är gråaktigt blå i färgen. Dessa olika matematiska tecken benämns aldrig som bärare av något speciellt genus men deras framställning som ska ses som neutral inger ändå känslan av att deras genus är mer åt det manliga hållet än det kvinnliga. Detta grundat i deras gestaltning och att de är mer i linje med den manliga normen utseendemässigt än den kvinnliga. De har markerade ögonbryn och ögon utan ögonfransar av något slag.
Alla dessa instanser av att inte använda sig av specifika genusmarkörer på figurerna kan bidra till en legitimering av de rådande maktstrukturerna i samhället eftersom de istället för att behandla och problematisera genus förbiser problemet.
Sammanfattningsvis går det att återfinna ett flertal tendenser som legitimerar den
maktordning som Hirdman (2001) benämner i sin teori. Mäktiga män som besitter makt och bestämmanderätt förekommer samtidigt som undergivna och omtänksamma kvinnor. Även kvinnan som den ansvarstagande medan mannen är fri och vårdslös förekommer. Det slutliga mönstret som identifierats är avsaknaden av genus och genom det osynliggörandet av det existerande problemet och de diskussioner som genus medför.