Lexikal semantik

Den lexikala semantiken studerar ords betydelser. I praktiken behandlas i f¨orsta hand inneh˚allsord. Sk¨alet till detta ¨ar dels att inneh˚allsord just har ett sj¨alv-st¨andigt inneh˚all, dels att inneh˚allsorden (i varje givet spr˚ak) ¨ar m˚anga fler till antalet ¨an de ¨ovriga orden, som vi kan kalla funktionsord. Funktionsords be-tydelser ¨ar sv˚arare att ge frist˚aende beskrivningar av. De kr¨aver snarare att man tydligt klarg¨or deras funktion i ett kompositionellt eller pragmatiskt samman-hang. En del funktionsord kommer s˚aledes att diskuteras i de f¨oljande kapitlen, som behandlar satsbetydelse och pragmatik.

2.1.1 Kompositionalitet och lexikalisering

Som vi s˚ag i f¨oreg˚aende kapitel, finns det en viktig principiell skillnad mellan lexikal och kompositionell semantik. Ofta bortser man fr˚an det faktum att en del ord (b¨ojda, sammansatta och avledda) ¨ar kompositionella. P˚a s˚a s¨att kan man f¨orenkla tillvaron och t¨anka sig att all frassemantik ¨ar kompositionell och all ordsemantik lexikal, men denna uppdelning ¨ar allts˚a lite f¨or enkel.

Om vi skall vara lite mer noggranna, s˚a kan vi urskilja ett mellanl¨age mellan det rent lexikala och det rent kompositionella. D¨ar hamnar s˚adana uttryck som inneh˚aller flera morfem och som d¨arf¨or har en viss kompositionell semantik, men samtidigt ¨ar lexikaliserade (som etablerade sammans¨attningar, avledningar eller fraser) med en avvikande eller mer specifik betydelse. Ord som gr¨onsak, talman och ¨overge och fraser som l¨agga rabarber p˚a, se mellan fingrarna och till och med (t.o.m.) ¨ar s˚adana exempel. I dessa fall ¨ar morfemens betydelser oftast aktuella och ”n¨arvarande”, men uttrycket har d¨arut¨over en betydelse som inte f¨oljer ur de annars giltiga kompositionella principerna.

2.1.2 Olika typer av morfem

En semantisk analys av morfemen i ett spr˚ak kan l¨ampligen b¨orja med en grov-sortering av olika typer av morfem. I svenskan hittar vi bl.a. f¨oljande typer (som m˚anga – men kanske inte alla – lingvister skulle vilja skilja p˚a). M˚anga morfem

¨ar ordstammar, som upptr¨ader i b¨ojda ordformer. Vi kan d¨arf¨or tala omv¨axlande om morfem och ord, beroende p˚a vilken aspekt vi vill betona.

• Egenskapsmorfem, t.ex. hund, ort, (substantiv), gr¨on, konservativ (adjek-tiv), sover, v¨axer (verbstammar). Dessa st˚ar f¨or egenskaper, d.v.s. beskriv-ningar som objekt uppfyller eller inte.¹

• Relationsmorfem, t.ex. far (som i vara far till), bror (substantiv), se, k¨anna (verb), lik (som i vara lik n˚agot) (adjektiv), ¨over, under (prepositioner).

Dessa st˚ar f¨or relationer, d.v.s. de beskriver hur objekt f¨orh˚aller sig till var-andra.

• Namn, t.ex. Pompe, Karl, Mozart, Paris. Namn anv¨ands f¨or att tala om objekt. De beskriver inte, utan ¨ar mer direkt knutna till objekten genom en speciell namnrelation. (Mer om dessa i avsnitt 5.3.)

• Personliga pronomina, t.ex. jag, du, vi, han, den. Dessa ord anv¨ands i viss m˚an som namn, men p˚a ett mycket mer kontextk¨ansligt s¨att. En f¨orekomst av han m˚aste syfta p˚a en mansperson som p˚a n˚agot s¨att ¨ar uppenbart fram-tr¨adande, t.ex. genom att vara n¨arvarande eller nyligen omn¨amnd. (Mer om dessa i avsnitt 5.3.)

• Logiska ord, t.ex. och, eller (konjunktioner), inte (adverb), ingen, n˚agon (indefinita pronomina). Dessa st˚ar f¨or logiska begrepp som kan knyta ihop inneh˚allet i fraser och satser. Kopulaverb, som vara, bliva och f¨orbliva, kan kanske ocks˚a r¨aknas hit. De kopplar s.a.s. bara logiskt samman subjekt och predikatsfyllnad och specificerar tidsliga f¨orh˚allanden.

• B¨ojnings¨andelser, t.ex. tempus (presens, t.ex. pratar och preteritum, t.ex.

pratade), pluralis, (t.ex. ostar), best¨amdhet, (t.ex. osten). Dessa kan ˚astad-komma relativt sm˚a specialiserade betydelsef¨or¨andringar. (Mer om tempus i avsnitt 4.7.1 och best¨amdhet i avsnitt 5.3.)

• Fr˚ageord, t.ex. vem, vad (interrogativa pronomina), n¨ar, var (interrogativa pronominella adverb). Fr˚ageord markerar dels att en sats ¨ar en fr˚agesats,

1Enligt en ¨aldre ˚asikt st˚ar fr¨amst adjektiv f¨or egenskaper, medan substantiven st˚ar f¨or mer substantiella saker (d¨arav ordklassbeteckningen). I denna bok kommer inte termen ”egenskap”

att f¨orst˚as i denna inskr¨ankta bem¨arkelse.

Extensioner

dels vad det ¨ar som efterfr˚agas. (Fr˚ageordet markerar liksom en logiskt

”tom” plats som skall ”fyllas i” t.ex. Vem ˚akte till stan? – Lisa, d.v.s. Lisa

˚akte till stan.)

• Formord – t.ex. att (b˚ade som infinitivm¨arke och underordnande konjunk-tion) – ¨ar ord som fr¨amst verkar finnas f¨or att grammatiken kr¨aver det och som i sig sj¨alva inte betyder mycket. (Deras funktion ¨ar snarare att tydlig-g¨ora grammatisk struktur och de ¨ar p˚a s˚a s¨att kommunikativt nyttiga.)

• Interjektioner, t.ex. tack, hej, bl¨a. Interjektioner f¨orekommer som seman-tiskt ostrukturerade yttranden. De har speciella sociala eller k¨anslom¨assigt expressiva funktioner. Man kan s¨aga att de st˚ar utanf¨or den kompositionella semantiken. ˚Aterkopplingsord (se avsnitt 1.6) – som aha, hmm, ja och jo – kan kanske r¨aknas till interjektionerna.

Dessa typer av morfem hittar vi i svenskan. (Dessutom finner vi s¨akert en hel del morfem som ¨ar mer sv˚arsorterade.) Det ¨ar i f¨orsta hand egenskaps- och relationsord som r¨aknas som inneh˚allsord, eftersom beskrivande inneh˚all s.a.s.

¨ar uppbyggt av egenskaper och relationer. Resten av detta kapitel kommer att handla om inneh˚allsord.

2.2 Extensioner

M˚anga ord och fraser ¨ar beskrivande. De representerar en egenskap som ett givet objekt antingen har eller inte har. (Ofta g¨or vaghet i betydelsen det lite obest¨amt om objektet har egenskapen ifr˚aga.) Exempelvis ¨ar f¨oljande uttryck av detta slag: j¨arnkonstruktion, 1800-talsbyggnad och finns i Paris. Alla dessa ¨ar sanna om t.ex. Eiffeltornet, medan egenskaper som museum, medeltida och finns i Marseille uppenbarligen ¨ar falska om t.ex. Eiffeltornet. Betraktar vi fraser som vacker, finns n¨ara Louvren och tung s˚a ¨ar det sv˚arare att best¨amt s¨aga om de korrekt beskriver Eiffeltornet eller inte. Dessa fraser ¨ar vaga, p.g.a. att sk¨onhet

¨ar en smaksak och att tyngd och n¨arhet ¨ar relativa begrepp.

Huruvida en fras korrekt beskriver en sak eller inte beror givetvis p˚a frasens betydelse. Betydelsen verkar vara mycket starkt knuten till frasens f¨orm˚aga att ing˚a i sanna och falska utsagor. En person som har f¨orm˚agan att korrekt s¨aga vilka tr¨ad som ¨ar av arten bj¨ork – och vilka som inte ¨ar det – kan i allm¨anhet s¨agas veta vad ordet bj¨ork betyder. I de flesta fall r¨aknas just f¨orm˚agan att kopp-la ihop begrepp med r¨att saker som ett avg¨orande kriterium p˚a innehav av ett begrepp. Om man vet att en person kallar bj¨orkar f¨or bj¨orkar och undviker att

kalla andra saker f¨or bj¨orkar, s˚a vore det d¨arf¨or konstigt att h¨avda att han/hon inte vet vad ordet bj¨ork betyder.

Ett vanligt s¨att att klarg¨ora ett begrepp ¨ar att ange vilken egenskap en sak m˚aste ha f¨or att falla under begreppet. Om man exempelvis skall s¨aga vad ordet natriumklorid betyder, s˚a kan man s¨aga att det st˚ar f¨or ”en kemisk f¨orening vars molekyler best˚ar av en natrium- och en kloratom”. Man skulle ocks˚a kunna f¨orklara det med ett ord, koksalt. Vilket f¨ors¨ok till klarg¨orande som ¨ar b¨ast beror p˚a vem man talar med och syftet med det hela.

Den m¨angd (klass, upps¨attning) saker som en fras ¨ar sann om brukar – som tidigare (1.4.2) n¨amnts – kallas f¨or frasens extension. Ett egenskapsords exten-sion ¨ar med andra ord m¨angden av de objekt som har egenskapen ifr˚aga. Be-greppet ”extension” ¨ar ett abstrakt, tekniskt begrepp, som ¨ar av stort v¨arde i semantiken. Det ¨ar ocks˚a mycket centralt i logiken. Extensionen till substanti-vet bj¨ork ¨ar m¨angden av alla bj¨orkar. Allt annat (t.ex. granar, poliser och kork-skruvar) faller utanf¨or denna extension. Inte bara i samband med substantiv, utan ¨aven i samband med verb och adjektiv ¨ar det ofta meningsfullt att tala om en extension. Exempelvis har verbformen sover som extension m¨angden av alla som sover och adjektivet elak har som extension m¨angden av alla som ¨ar elaka.

Om vi s¨ager att tv˚a ord har samma extension, s˚a inneb¨ar det att det inte finns n˚agon sak som korrekt beskrivs av det ena ordet men inte av det andra. Orden pojke och gosse exemplifierar – ˚atminstone i m˚angas spr˚ak – detta: Alla pojkar

¨ar gossar och alla gossar ¨ar pojkar. Om tv˚a ord har olika extensioner, s˚a finns det n˚agon sak som bevisar det genom att endast det ena ordet korrekt klassifi-cerar denna sak. Om man vill ”bevisa” att kung och statschef inte har samma extension, s˚a kan man peka p˚a Bill Clinton, som ¨ar en statschef, men inte en kung.

Observera att ett begrepps extension i allm¨anhet m˚aste relativiseras till en viss tidpunkt. Exempelvis ¨andras extensionen till sover uppenbarligen hela tiden (och den till statschef lite mer s¨allan).

2.2.1 R¨aknebara begrepp och andra

De begrepp som hittills diskuterats ¨ar r¨aknebara i den bem¨arkelsen att de till-skrivs enskilda objekt som d¨arigenom avgr¨ansas. Det ¨ar allts˚a m¨ojligt att tala om antal i samband med dessa objekt (men bara relativt den indelning n˚agot begrepp g¨or).

Begrepp som t.ex. hund, bok och stol ger oss en grund f¨or att r¨akna de objekt som ing˚ar i deras extensioner. Det finns begrepp som inte ¨ar s˚adana, n¨amligen s.k. massbegrepp. Dessa till˚ater oss inte att tala om antal, utan passar ist¨allet

Extensioner

ihop med kvantifikation i termer av mer och mindre. Exempel p˚a (or¨aknebara) massbegrepp ¨ar vatten, sm¨or och guld. Typiskt f¨or dessa ¨ar att de tillskrivs kvantiteter enligt en speciell ”logik”. Om ett massbegrepp ¨ar sant om en viss kvantitet, s˚a kan denna normalt delas i flera kvantiteter som ocks˚a faller under begreppet. Ett annat typiskt s¨ardrag ¨ar att om man har tv˚a kvantiteter om vilka ett massbegrepp ¨ar sant, s˚a kan de l¨aggas samman till en (st¨orre) kvantitet som ocks˚a den faller under begreppet. Massbegrepp ¨ar allts˚a mycket ok¨ansliga f¨or delning och ihopl¨aggning. Om vi har lite sm¨or, s˚a kan vi dela upp sm¨oret i tv˚a mindre kvantiteter sm¨or. Och tv˚a kvantiteter sm¨or kan l¨aggas samman till en st¨orre kvantitet sm¨or. Detta g¨aller normalt inte r¨aknebara begrepp. Om vi t.ex.

har en stol, s˚a kan vi inte dela den mitt itu och d¨armed f˚a tv˚a stolar. Och tv˚a stolar bildar inte tillsammans en stol.

Den avg¨orande skillnaden ¨ar att antalsrelaterade best¨amningsord som en, tv˚a, f˚a och m˚anga passar ihop med r¨aknebara begrepp och att endast s˚adana som lite och mycket kan kombineras med massbegrepp. Man kan allts˚a normalt inte s¨aga mycket stol eller tv˚a sm¨or.

Det ¨ar dock vanligt att massbegrepp skapas ur r¨aknebara begrepp och vice versa. I grunden verkar t.ex. ¨ol vara ett massbegrepp, men vi kan ocks˚a tala om ett ¨ol i bem¨arkelsen ”ett slag av ¨ol” eller s¨aga en ¨ol om ett glas eller en flaska

¨ol. (Detta ¨ar en typ av polysemi, se avsnitt 2.7.2.)

Extensionell semantik behandlar av tradition i f¨orsta hand r¨aknebara begrepp.

Dessa passar ihop med id´en om m¨angder med enskilda objekt.²Om man t¨anker sig att de grundl¨aggande objekten i v¨arlden ¨ar godtyckligt avgr¨ansade, s˚a kan man dock behandla massbegrepp i den vanliga extensionella semantiken. Om man t.ex. har ett stycke guld, s˚a ¨ar varje tillr¨ackligt stor del av det stycket ocks˚a av guld. (Kvalifikationen ”tillr¨ackligt stor” beh¨ovs d¨arf¨or att vi inte kan dela p˚a guldatomerna och fortfarande ha med guld att g¨ora.)

Vissa r¨aknebara begrepp till˚ater delning och sammanl¨aggning ungef¨ar som massbegreppen. Exempelvis bildar tv˚a samlingar (av n˚agot) en st¨orre samling.

Och en samling kan delas i tv˚a mindre.

2.2.2 Relationers extensioner

Egenskaper utm¨arks av att de m˚aste tillskrivas ett objekt. De kan indirekt till-skrivas flera objekt, men bara p˚a s˚a vis att man betraktar dem som en enhet. En sats som 150 000 b¨ocker ¨ar ett bibliotek illustrerar detta. Att den ¨ar sann inneb¨ar inte att var och en av de 150 000 b¨ockerna ¨ar ett bibliotek. Relationer skiljer

2Observera att vardagsspr˚akets ”m¨angder” ofta g¨aller substanser beskrivna i termer av mass-begrepp, t.ex. en m¨angd sm¨or.

sig fr˚an egenskaper just p˚a denna punkt: De tillskrivs tv˚a eller fler objekt tagna i en viss ordning.

En relation som h¨ogre ¨an ger en utsaga om den tillskrivs tv˚a objekt i en best¨amd ordning. Exempelvis ¨ar Eiffeltornet h¨ogre ¨an Kakn¨astornet eller s˚a ¨ar det inte s˚a. Vi kan inte koppla ihop relationen med enbart Eiffeltornet till ett p˚ast˚aende, p˚a samma s¨att som vi kan kombinera egenskapen j¨arnkonstruktion med Eiffeltornet till utsagan Eiffeltornet ¨ar en j¨arnkonstruktion. (En sats som Eiffeltornet ¨ar h¨ogre ¨an ¨ar logiskt ofullst¨andig.) Begreppet h¨ogre ¨an ger oss en utsaga endast om det kombineras med tv˚a objekt tagna i en viss ordning: Att Eiffeltornet ¨ar h¨ogre ¨an Kakn¨astornet ¨ar en annan utsaga ¨an att Kakn¨astornet

¨ar h¨ogre ¨an Eiffeltornet. M¨angdl¨arans ordnade par erbjuder dock ett slags arti-ficiella objekt som begreppet h¨ogre ¨an kan tillskrivas som en vanlig egenskap (se avsnitt 3.8). Detta till˚ater oss att tala om extensioner ocks˚a i samband med relationer. Extensionen till h¨ogre ¨an ¨ar exempelvis m¨angden av alla ordnade par som ¨ar s˚adana att den f¨orsta medlemmen ¨ar h¨ogre ¨an den andra.