Sanning och kommunikation

Begreppet ”sanning” har en inneb¨ord som g¨or att man kan till¨ampa det p˚a nya yttranden och p˚a nya spr˚ak. Om man t.ex. har vuxit upp med svenska som modersm˚al, s˚a kan man l¨ara sig ett nytt spr˚ak och efter hand dela upp yttranden p˚a detta spr˚ak i sanna och falska. Begreppet ”sanning” ¨ar baserat p˚a generel-la principer som torde kunna till¨ampas p˚a algenerel-la spr˚ak. Man kan knappast t¨anka sig ett spr˚ak som inte g¨or det m¨ojligt att g¨ora sanna och falska yttranden. (Den m¨ojligheten verkar ligga i sj¨alva begreppet ”spr˚ak”.)

17En filosofisk presentation av en liknande position g¨ors av Donald Davidson i artikeln ”The Structure and Content of Truth” (1990), d¨ar ocks˚a teorier om sanning och citation granskas.

Spr˚ak och sanning

En viktig funktion – men inte den enda – hos spr˚akliga yttranden ¨ar att be-skriva verkligheten. Spr˚aket till˚ater oss allts˚a att s¨aga hur det ¨ar, kort sagt. F¨or att till¨agna sig ett spr˚ak m˚aste man allts˚a l¨ara sig att i m˚anga fall avg¨ora om ett yttrande korrekt beskriver tillvaron eller inte. Spr˚aket m˚aste med medel som kan l¨aras (lexikon och kompositionell semantik) till˚ata oss att beskriva otaliga aspekter av tillvaron. De f¨orh˚allanden vi b¨or kunna beskriva kan inte best¨ammas p˚a f¨orhand. Ett spr˚ak m˚aste, p.g.a. dessa omst¨andigheter, vara s˚a flexibelt att b˚ade sanna och falska utsagor kan formuleras. Sanningen kan s.a.s. inte byggas in i spr˚aket, eftersom den till stor del ¨ar ok¨and. (Tillg˚angen p˚a negation g¨or att det kommer att finnas en sanning per falsk utsaga och vice versa.)

Vad man s¨ager n¨ar man ¨ar ¨arlig beror p˚a vad man tror ¨ar sant. P˚a s˚a s¨att f¨oreligger en koppling mellan trosf¨orest¨allningar och yttranden. F¨or att spr˚aket skall kunna leva vidare som ett medel f¨or att f¨ormedla kunskaper och insikter, m˚aste spr˚akbrukarna ofta ha sanna f¨orest¨allningar och vara ¨arliga. Barn kan l¨ara sig tala d¨arf¨or att de vuxna ger korrekt v¨agledning om ordens anv¨andning. Om de vuxna hela tiden osystematiskt hade fel eller lurades, s˚a skulle i v¨arsta fall ett barns spr˚akinl¨arning kunna omintetg¨oras. Och om m¨anniskor i allm¨anhet betedde sig s˚a, s˚a skulle nyttan av spr˚aket minska. Man kan utan ¨overdrift s¨aga att begreppet ”sanning”, m¨anniskors ¨arlighet och deras f¨orm˚aga att skaffa sanna f¨orest¨allningar ¨ar en oumb¨arlig del av grunden f¨or m¨anskligt umg¨ange och samh¨allsliv.

Detta syns¨att leder inte till en definition av begreppet ”sanning”, men det visar den roll begreppet har i relation till t¨ankande och kommunikation: Spr˚ak-brukarnas yttranden m˚aste i tillr¨acklig utstr¨ackning vara sanna. Endast under den f¨oruts¨attningen kommer m¨anniskors omgivning att systematiskt avspeglas i deras yttranden. Semantiken ¨ar just denna systematik, som g¨or att man kan kom-ma att beh¨arska spr˚aket, genom att bearbeta observationer av detta spr˚akbruk.

(Detta g¨aller b˚ade ett barns spr˚aktill¨agnande och mer teoretisk analys.) De fall som ¨oppnar en m¨ojlighet f¨or ett barn att l¨ara sig ett spr˚ak – eller f¨or en ling-vist att analysera dess semantik – f¨oreligger d˚a enkla yttranden ¨ar knutna till n¨araliggande och l¨att varseblivna omst¨andigheter (t.ex. Mamma, Det regnar och En boll). Genom att vistas i samma v¨arld och f¨ornimma den p˚a samma s¨att kan tv˚a m¨anniskor – genom ¨arligt samarbete – finna ett gemensamt spr˚ak.

Sanning och falskhet avspeglas i beskrivande utsagor, i uppmaningar, och i fr˚agors korrekta svar. De f¨orh˚allandevis enkla, direkta och uppenbara fallen kan skapa en bas f¨or mer avancerat spr˚akbruk. Barnets spr˚ak utvecklas fr˚an yttranden som ¨ar direkta responser p˚a f¨orhandenvarande omst¨andigheter till mer abstrakta s¨att att beskriva tillvaron. En vuxen beh¨arskar ett spr˚ak som ¨ar f¨orunderligt subtilt och komplicerat. Det ¨ar ett av tillvarons underverk att n˚agon

¨overhuvudtaget kan till¨agna sig vanligt spr˚ak.

Bland de k¨annetecken som g¨or att vi kan k¨anna igen sanningen i en ny spr˚akkultur (som vi h˚aller p˚a att l¨ara k¨anna) ¨ar dess koppling till spr˚akliga strukturer. Om ett spr˚ak liknar ens modersm˚al ¨ar det l¨attare att inse hur dess semantik fungerar, men man kan t¨anka sig att man till slut ¨aven kan l¨ara sig ett mycket avvikande spr˚ak. Typiskt m¨anskliga egenskaper vad g¨aller varsebliv-ningsf¨orm˚aga, tankar, k¨anslor, biologiska behov och v˚ar jordiska bel¨agenhet (gravitation, himlakropparnas r¨orelser) garanterar dock att m˚anga drag i be-greppsbildning blir gemensamma f¨or alla spr˚ak. Dessa omst¨andigheter ¨ar ocks˚a en f¨oruts¨attning f¨or att barn skall kunna v¨axa upp och bli delaktiga i ett normalt m¨anskligt umg¨ange.

Det som skiljer sant fr˚an falskt ¨ar givetvis ocks˚a att det sanna ¨ar det som

¨ar ”bra”, det man s¨ager n¨ar man ¨ar ¨arlig och r¨att informerad, medan falska yttranden g¨ors av den som ¨ar o¨arlig eller har fel. Att veta sanningen och att inte ha falska trosf¨orest¨allningar ¨ar ofta av avg¨orande praktiskt v¨arde. Sanna f¨orest¨allningar leder oftare in m¨anniskor p˚a framg˚angsrika v¨agar, ¨an vad falska

¨overtygelser g¨or. M¨anniskors fram- och motg˚angar hj¨alper oss allts˚a att se vad som ¨ar vad.

Spr˚ak, kunskap och ¨arlighet ¨ar allts˚a tre fenomen som alltid f¨oljs ˚at (¨aven om tillf¨alliga avvikelser kan f¨orekomma) och begreppet ”sanning” ¨ar en abstrakt l¨ank dem emellan. Den har dock sin grund i m¨anniskors konkreta liv, i hur de reagerar p˚a sin omv¨arld och i hur de interagerar med varandra.

∗

Den logiska sanningsvillkorsbaserade analysen handlar om de grundl¨aggande inneh˚allsliga strukturerna hos satser. Predikatlogiken ¨ar den typ av logik som of-tast ¨ar utg˚angspunkten f¨or denna typ av analys. Den fungerar delvis annorlunda

¨an m¨angdl¨arans notation. En sanningsvillkorssemantisk beskrivning kan integ-reras i en generativ grammatik. P˚a detta s¨att erh˚alles en grammatisk-semantisk beskrivning som p˚a ett fullst¨andigt precist och formellt s¨att redog¨or f¨or den kompositionella semantiken.

Sanningsvillkorssemantiken ger en ganska abstrakt bild av de betydelser som ett spr˚ak kan artikulera. Den tar fasta p˚a den viktiga skillnaden mellan sanna och falska utsagor och ser spr˚aket som ett medel f¨or att beskriva tillvaron.

Sanningsvillkorssemantiken uttalar sig dock mycket indirekt om vad m¨anniskor har spr˚aket till. I n¨asta kapitel behandlas delomr˚adet pragmatik, som handlar om hur yttranden anv¨ands. Att tala handlar inte bara om att uttala sanningar och falskheter, utan om att ˚astadkomma konkreta resultat och om att vara ¨overens om outtalade antaganden.

5 Pragmatik