En annan barriär för att polisanmäla är att man känner och tycker om gärningspersonen. Flera betonar att brottsligheten bara är en del av personen, den kan ha många goda sidor också.
Intervjupersoner betonar vanligtvis att gärningspersonen också är en familjemedlem som man i vart fall någon gång har älskat.
Den kan stå för goda minnen och trygghet, vid sidan av vålds
brottsligheten. Det tycks vara särskilt svårt att polisanmäla någon man har haft en lång relation med. Detta citat kommer från en person som arbetar i ideell sektor med stöd till vålds
utsatta kvinnor:
Jag tänker att det också fnns kvinnor där barnen är vuxna och tar pappans sida ... Och kanske tycker att mamman är orättvis om hon polisanmäler eller om hon lämnar. Det är klart att det blir en väldigt svår situation, när man har mycket starkare band till varandra.
Rädsla för hot och våld
Rädsla för hot och våld är paradoxalt nog inte den mest fram
trädande mekanismen för tystnad vid relationsvåld. En tänkbar förklaring är att brottsoffren redan utsätts för hot och våld, och därmed får övriga mekanismer större betydelse. Det förekom
mer däremot att man anmäler till följd av rädsla för att barnen ska drabbas av våldet. En svårighet för polisen är dock att få information från barnen. En person som arbetar med att för
höra och utreda brott mot barn upplever att barn kan ta parti för den förälder som är mest aggressiv, för att man är rädd för repressalier, och inte vill reta upp den föräldern.
Enstaka intervjupersoner nämner att de som inte känner gär
ningspersonen, annat än genom den drabbades berättelse, kan bli oroliga för sin egen säkerhet. En intervjuperson inom den ideella sektorn menar att brottsoffer och vittnen kan skrämma upp varandra och skapa ”monsterbilder” av gärningspersonen, vilket kan resultera i att riskerna för hot och våld överskattas, inte minst för vittnets del.
Vägen ut
Ett av skälen till att vissa brottsoffer är tysta mot rättsväsendet och stannar kvar i en destruktiv relation uppges vara att det är det enda sättet att ha kontroll över gärningspersonens vålds
användning. En del brottsoffer fruktar att gärningspersonens aggressionsutbrott annars kommer att gå ut över de gemensam
ma barnen, eller i vissa fall husdjur, om den drabbade inte fnns där och kan skydda, eller eventuellt lugna ner situationen.
Ett viktigt steg i att bryta tystnaden är att brottsoffren lyckas ta sig ur normaliseringsprocessen och inse att de är utsatta för brott (Brännvall 2016). Intervjuade stödpersoner beskriver att denna process kan ta lång tid. När omdefnieringen av vad man varit utsatt för sker, kan det få till följd att ett stort antal brott framkommer. Denna information är central för att rättsväsendet ska kunna göra korrekta bedömningar av risken för nya brott, och för att få en korrekt brottsrubricering. Ett intervjuat brotts
offer berättar:
Typ som när [exet] klämde min fot i dörren så att den nästan gick av. Det kom jag på för en månad sedan att det var fel.
När jag gick på en uppföljningskontroll och de frågade hur det är med min fot – ja just det, det var ju inte heller bra, men det hade jag glömt.
Tystnaden kan dock kvarstå av rent kroppsliga orsaker. En person som arbetar med stöd till kvinnor som utsatts för relationsvåld berättar att det är normalt att minnet kan vara fragmentariskt ibland och att den drabbade har glömt delar av brottsligheten. Hon och andra intervjupersoner vittnar om att det i efterhand kan vara en utmaning att ta reda på exakt vad som har hänt, eller att minnena kan komma tillbaka senare, när den drabbade känner att miljön är mer trygg och säker.
I intervjuerna fnns även fera berättelser om drabbade som har tagit sig ur en destruktiv relation utan att polisanmäla. I några av dessa fall har brottsoffren dock försökt förhindra att någon mer ska utsättas för relationsvåld av gärningspersonen, genom att varna dennes nya partner. Det vanligaste i berättelserna är dock att den nya partnern inte tagit hotet på allvar, förrän det varit för sent.
I de fall där tystnaden brutits och en anmälan skett, menar intervjupersonerna att ord ofta står mot ord. Många gånger fnns det inte heller några vittnen till själva våldet, men möjligen till skadorna eller hur brottsoffret mått och vad offret berättat om brotten genom åren. Ibland kan terapeuter och stödpersoner vitt
na, men har ofta lågt bevisvärde, enligt en intervjuad stödperson.
Några intervjupersoner tar även upp att rättsprocessen kan upplevas som mycket lång. Vårt material innehåller fera ut
dragna vårdnads och umgängesprocesser i rätten, som placerar barn och brottsoffer i limbo. Exempel fnns också där gärnings
personen har polisanmält brottsoffret (som i de fallen ofta är en man) för våld eller övergrepp mot barnet. Några har också varit med om att gärningspersonen sätter stopp för stödinsatser till barnet som bevittnat våld. En ständig oro fnns för att gärnings
personen ska få delad eller till och med ensam vårdnad om de gemensamma barnen.
Det är inte heller säkert att gärningspersonen låter brottsoffret vara ifred trots en polisanmälan och i vissa fall kontaktförbud.
I intervjuer, ärenden och åklagarnas fritextsvar beskrivs upp
repade påverkansförsök, trakasserier och ibland våld.
I intervjuer, ärenden och åklagarnas fritextsvar fnns berätt
elser om brottsoffer som avbryter sitt samarbete med rättsväsen
det och återvänder till gärningspersonen. Ibland sker det i nära anslutning till brottsanmälan. I dessa fall har den drabbade ofta ringt polisen i ett akut läge, men tagit tillbaka sina uppgifter när gärningspersonen lugnat ner sig. En polis berättar om sina erfarenheter av att med jämna mellanrum åka på återkomman
de larm om relationsvåld, i samma hem:
Det har väl oftast varit alkohol med i bilden också, och så är man upprörd och så ringer man. Ja, gubben går loss. Men när alla har nyktrat till så är det bra, eller bra, men man förhåller sig till varandra på något sätt som gör att, ja det är väl med ekonomi och allting att göra eller kanske nånting annat. Och så lever man med det, och sen kommer alkohol in i bilden, eller andra droger, och då ballar det ur igen. Men då när man är nykter tycker man att ”nej, det var inte så allvarligt, det var nog alkoholen som gjorde det”.
I andra fall förekommer det att den drabbade återvänder till sin våldsamma partner under eller efter rättsprocessen. Ett av skälen uppges vara att den drabbade anser sig ha bättre kontroll över gärningspersonen när de bor under samma tak och tidigt kan anpassa sig efter eventuella humörsvängningar. Följande exempel är hämtat från en åklagares fritextsvar.
Däremot har det i ett fertal ärenden dykt upp den ”klassiska”
oviljan att medverka då parter i en relation försonats efter ett gräl, som ibland lett till brottsliga handlingar. Det är förstås bra att de försonas, men försätter oss åklagare i en svår sits där vi ibland tvingas driva ärenden mot målsägarens vilja.
[…] Emellertid är det sällan bra för målsägaren när ärendet läggs ned på grund av en ”tillfällig ovilja” att driva ärendet, sedan fortsätter våldet och ibland eskalerar det.
Bedömning gällande åtgärder
I avsnittet ovan framgår att det är en stor utmaning för brotts
offret att defniera relationsvåldet som något brottsligt. An
höriga kan spela en viktig roll i denna process. Även andra aktörer av så olika slag som sjukvården, tandläkare, veterinärer och frisörer kan uppmärksamma skador och hänvisa vidare till ideella aktörer eller till polisen (se vidare Stödjande och inform-ativa funktioner, Stödnätverkens roll i bilaga 1). Det är inte ovanligt att den som utsätts för relationsvåld är ambivalent
inför att kontakta rättsväsendet. Brotten kan, som framgått ovan, ha pågått under lång tid, och det är därför inte ovanligt att brottsoffren beskrivs som nedbrutna. Följden av detta blir att det kan vara svårt att beskriva konkreta brottstillfällen när man väl går till polisen. För att underlätta polisanmälan och öka kvaliteten i en senare polisutredning, är det centralt att bevissäkra brottstillfällen exempelvis i form av bilder på skador och hotfulla sms och mejl (se vidare Bevissäkra och hänvisa till tidigare lämnade uppgifter, Ambivalensutforskning i bilaga 1).
För vissa brottsoffer krävs upprepade samtal med exempelvis anhöriga, vänner eller ideella aktörer för att eventuellt i ett senare skede vända sig till polisen. Resultaten antyder att det krävs trygga miljöer, kompetent personal och professionellt bemötande för att brottsoffret ska vilja berätta om sin utsatthet.
Centralt är att inte klandra brottsoffret, eftersom skam och skuld är en tystnadsmekanism som väger särskilt tungt. Det är också viktigt att ha en inkluderande syn på vem som kan vara drabbad av relationsvåld, så att otypiska brottsoffer vågar söka hjälp (se vidare Professionellt bemötande och specialisering och Trygghetsskapande miljö för att våga berätta i bilaga 1).
För vissa brottsoffer som lämnar gärningspersonen och anmä
ler brottet till polisen fnns en kvarvarande risk för hot och våld.
Den ideella sektorn och kommunen är centrala aktörer när det gäller skyddat boende. Polisen kan också bidra med strukture
rad riskanalys och vissa skyddsåtgärder (se vidare Professionellt bemötande och specialisering, Tekniska lösningar i domstolen, Domstolslokaler som främjar åtskildhet i bilaga 1).