Formulerat från de boendes perspektiv upplevs det fnnas ett kompakt motstånd mot att man själv och andra pratar med polisen. Med andra ord blir tystnad en överlevnadsstrategi. En person som själv är uppväxt i ett socialt utsatt område och nu arbetar där med ungdomar berättar:
Många vet vilka som gör vad. Det fnns en del outtalade reg-ler som hålreg-ler ordning också. Som att du säljer inte narkotika utanför min port. Stå där [i stället]. Men de boende tolererar
inte handeln och kriminaliteten av respekt, utan det handlar om rädsla. Och överlevnad. Om man ringer polisen kan de inte garantera ens säkerhet. Du kommer att råka väldigt illa ut innan polisen hinner hit. Men om alla i området vittnade så skulle de ju vinna. De kriminella skulle inte hinna och orka ta hand om alla, det skulle gå. Men hur når man dit?
Boende, personer inom ideell sektor och poliser ger uttryck för att polisen inte har resurser att skydda alla som riskerar att drabbas av hot för att någon vittnar. De beskriver också en miljö där brottsligheten är mycket påtaglig och där bo
ende, lokala företagare och myndigheter är tysta. Inte minst narkotikahandeln och skjutningarna blir synliga uttryck för grov brottslighet och sprider otrygghet (jfr Brå 2018:6). Denna boende ger inte uttryck för en tystnadskultur, men citatet visar hur tystnadsmekanismen rädsla för hot och våld har samma konsekvenser:
Jag förbjöd mina barn att gå till vissa platser, att du får gå hit, men inte längre. För där borta kan man komma i kontakt med de kriminella. Vi har ju också sett att gängen kommer på natten och säljer vapen på borden där vi sitter och fkar på dagarna. Alla vet det. De har borrat hål i fera träd och gömt narkotika där. Men ingen pratar. Vi vet ju om det. Jag har sett gängledaren begå brott, men inte vittnat. Jag vill inte bli skjuten. Men de har inte vår problematik i ”svenska bostads-områden”. Jag har hört en mamma skrika för att hennes son blev skjuten. Jag glömmer aldrig det skriket. Jag hör automateld ibland mitt i matlagningen.
Även de intervjuade poliserna har stor förståelse för hur boende resonerar när de är tysta om vad de sett gällande grova brott som skjutningar.
Professionellas rädsla
Rädslan och oron hos de boende kan också spridas vidare till yrkesgrupper som de anförtror sig åt för att hantera sina käns
lor kring brottet. Här berättar en kurator om hur hon reagerade på att få ett sådant förtroende:
Hon förklarade hela härvan, hur saker och ting hängde ihop för mig. Då vet jag att jag tänkte: nu har jag fått information som jag känner att jag inte kan ha och vara trygg. För tänk om folk får veta att hon har gått till mig och berättat det här, alltså tänk om jag hamnar i ett läge där jag måste bli förhörd, då kanske jag ... Det sprider sig ju även till oss tänker jag ...
det är ju riktigt farliga personer, verkligen.
Likaså fnns enstaka intervjupersoner som arbetar i området, som betonar att de inte skulle anmäla brott som de iakttog. En person betonar att han gärna arbetar i området och försöker göra verkligheten bättre, men han vill inte riskera sin säkerhet
och exponeras som privatperson genom att anmäla brott. I fera intervjuer framkommer också exempel där andra myndighets
personer ska ha resonerat likadant. Det riskerar att skapa pro
cesser där boende och myndighetspersoner förstärker varandras rädslor.
Gärningspersonen kommer alltid åt mig
Ytterligare en dimension är att boende upplever rädsla för hot och våld även om polisen skulle gripa gärningspersonen. Några intervjupersoner hänvisar till att gärningspersonen snart är åter på brottsplatsen. Även om personen dömts till en frihets
berövande påföljd kan den vara på fri fot i väntan på plats på anstalt, och då söka upp eller råka stöta på brottsoffer och vittnen.
Om gärningspersonen själv är förhindrad fnns en bild av att den har sitt kriminella nätverk, och en svans av yngre personer, som är svårare att undvika. Ett brottsoffer menar att han kan undvika gärningspersonen och de som han vet ingår i det kriminella nätverket, men den yngre svansen är okänd för honom. Det gör att han känner sig mer sårbar, eftersom han inte vet vilka han ska undvika.
Området mot den som pratar
Att de kriminella i området har en tystnadskultur och försöker överföra dessa normer på vanliga boende tydliggörs när per
soner ”bryter” mot dem. Här berättar en brottsutsatt man som polisanmälde:
Jag litar på polisen, men de kan inte skydda mig, det vet jag ju. [Gärningspersonen] har familj, vänner i området, farliga personer. De kriminella skyddar honom bättre än myndighe-terna kan skydda mig. Alla blir emot mig om jag bråkar med honom, om jag pratar med polisen. Det är ingen som kom-mer att bli vittne, de vill inte blanda sig i [brottsutredningen].
Om man är ensam och inte har familj eller släkt, hur ska man klara sig då? Man bråkar inte med en person utan med ett folk (skratt). Alla blir emot dig om du vittnar.
Vissa intervjupersoner menar att normen att man inte ska prata med polisen kan vara så stark även bland boende att de upplever att de nästan begår ett värre ”brott” än det brott som gärningspersonen begått, om de polisanmäler eller sam
arbetar med rättsväsendet. Några intervjupersoner som drab
bats av brott berättar att grannar och vänner avrått, skällt ut eller på andra sätt försökt få dem att inte anmäla, eller i ett senare skede ta tillbaka sin anmälan. Även om vissa troligen gör det av välvilja blir det ett bidrag till att upprätthålla en tyst
nadskultur i området.
Att denna norm hittat in i språkbruk och innefattar även personer som arbetar i området illustreras av några intervju
personer. De arbetar med trygghets och förtroendeskapande arbete och blir ibland kallade golare eftersom de har polis
kontakter. Det fnns en oro att de ”sviker sin grupp” och ger för mycket information till polisen. Samtidigt används termerna också i mer förlåtande sammanhang. En mamma kallar ett av sina barn ”min egen lilla golare”, eftersom han är den som berättar när syskonen gör något de inte får.
Anhöriga får besök av kriminella
Påminnelserna om vikten att vara tyst mot rättsväsendet kan dock från början komma från de kriminella, men förmedlas till brottsoffret och vittnet av de egna anhöriga. Det skymtar fram en påtaglig rädsla hos boende för att anhöriga ska få besök om man samarbetar med rättsväsendet. Flera intervjupersoner beskriver sådana situationer där råd eller påminnelser framförs om att man ska vara tyst mot rättsväsendet. Ett illustrativt exempel kommer från en boende. Denna intervjuperson berät
tar hur brodern, som bor i en helt annan stadsdel, fck besök efter att en släkting pratat med polisen efter ett allvarligt brott.
Släktingen hade inte kunnat peka ut någon gärningsperson, men kunde vittna om tidpunkt och ljud han hade hört. De som be
sökte brodern hade bett honom framföra till släktingen att han skulle säga att han inte hört något och inte visste något. Bro
dern framförde varningen. Intervjupersonen drar slutsatsen att de kriminella vet vilka de ska besöka för att skrämma vittnen från att medverka. De gick inte direkt till släktingen som lämnat uppgifter, utan till en anhörig han bryr sig mycket om.
Besöken utgör kraftfulla påminnelser om tystnadskulturen som ska råda. Här ses de anhöriga som del av brottsoffrets kol
lektiv som ska påminna om normerna om tystnad. Förfarandet skickar också tydliga signaler om att gärningspersonerna har kapacitet att skicka vänner, även om gärningspersonerna själva skulle vara gripna. Dylika hot kan dock vara kontraproduktiva och snarare resultera i att målsägaren söker hjälp från polisen, enligt några intervjuer och ärenden.
Vi har inte stött på våldshändelser vid sådana besök hos anhöriga, men rädslan besöken väcker är stor – även när direkta hot inte framförs. Det signalerar att man är kartlagd av gärningspersonen, även om det kan vara slumpen som gör att anhöriga identiferas och kontaktas. Några intervjupersoner betonar också att ”alla känner alla” i socialt utsatta områden, vilket – i den mån det är en korrekt bedömning – underlättar för gärningspersonernas kartläggning.