Målet Coman

4.2.2.1 Omständigheter

I målet Coman128 avgjort av EU-domstolen år 2018 var det fråga om en rumänsk och amerikansk medborgare vid namn Relu Adrian Coman och en amerikansk medborgare vid namn Robert Clabourn Hamilton och den sistnämndes uppehållsrätt i Rumänien. De träffades i New York och levde tillsammans där stadigvarande mellan åren 2005 och 2009. Efter det flyttade Coman till Bryssel för att arbeta. År 2010 ingick paret äktenskap som samkönade i Belgien och 2012 började de planera att tillsammans flytta till Rumänien. De vände sig därför till rumänska myndigheter för att se om det fanns möjlighet för Hamilton att få uppehållsrätt i landet.

Rumänien nekade Hamilton rätt till mer än tre månaders uppehållstillstånd, då landet menade att enligt rumänsk lag erkändes inte samkönade äktenskap och därför kunde Hamilton inte få uppehållsrätt med grund i rätten till familjeåterförening. Paret drev målet till flera instanser i Rumänien och menade att även Hamilton, som inte är medborgare i Rumänien, borde ha rätt till uppehållstillstånd. Även om Hamilton inte var rumänsk medborgare borde han ansetts vara familj till Coman som han är gift med enligt belgisk lag, och Coman är rumänsk medborgare. Till slut begärde rumänsk domstol ett förhandsavgörande från EU-domstolen om hur EU-rättens regler om fri rörlighet skulle tolkas i det aktuella fallet. Frågorna som då ställdes till EU-domstolen var följande:

1) Omfattar uttrycket ’make eller maka’ i artikel 2.2 a i direktiv 2004/38, jämförd med artiklarna 7, 9, 21 och 45 i stadgan, maken eller makan av samma kön, som kommer från ett tredjeland som inte är medlem i Europeiska unionen, till en unionsmedborgare med

127 Wautelet, European Family Law Series s. 176.

vilken vederbörande lagligt har ingått äktenskap med stöd av lagen i en annan medlemsstat än den mottagande medlemsstaten?

2) Om fråga 1 besvaras jakande, har den mottagande medlemsstaten enligt artikel 3.1 och artikel 7.2 i direktiv 2004/38, jämförda med artiklarna 7, 9, 21 och 45 i stadgan, då skyldighet att bevilja uppehållsrätt på sitt territorium för längre tid än tre månader för maken eller makan av samma kön till en unionsmedborgare?

3) Om fråga 1 besvaras nekande, kan maken eller makan av samma kön, som kommer från ett tredjeland som inte är medlem i Europeiska unionen, till en unionsmedborgare med vilken vederbörande lagligt har ingått äktenskap med stöd av lagen i en annan medlemsstat än den mottagande medlemsstaten då räknas bland ”alla andra familjemedlemmar ...” enligt artikel 3.2 a i direktiv 2004/38 eller betecknas som ”den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande” enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38, vilket medför att den mottagande medlemsstaten har skyldighet att underlätta inresa och uppehåll för vederbörande, även om den mottagande medlemsstaten inte erkänner samkönade äktenskap eller medger något annat alternativt rättsligt erkännande som till exempel registrerade partnerskap?

4) Om fråga 3 besvaras jakande, har den mottagande medlemsstaten enligt artikel 3.2 och artikel 7.2 i direktiv 2004/38, jämförda med artiklarna 7, 9, 21 och 45 i stadgan, då skyldighet att bevilja uppehållsrätt på sitt territorium för längre tid än tre månader för maken eller makan av samma kön till en unionsmedborgare?”

4.2.2.2 Förhandsavgörandet från EU-domstolen

EU-domstolen började med att redogöra för när rörlighetsdirektivet kan tillämpas. Den konstaterade att direktivet syftar till att underlätta utövandet av den fria rörligheten inom EU vilket är en rättighet som tillerkänns unionsmedborgare enligt artikel 21.1 FEUF.129

Dock har tidigare tolkning av direktivet som EU-domstolen gjort medfört att direktivet endast kan tillämpas när det är fråga om en unionsmedborgare som vill bosätta sig i en annan medlemsstat än den som han eller hon är medborgare i. Direktivet kunde därför inte tillämpas direkt på den aktuella situationen eftersom att det var fråga om en unionsmedborgare som ville återvända till sitt medborgarland.130 Däremot har det konstaterats att en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en

129 Coman p. 18.

unionsmedborgare, och som inte kan få uppehållsrätt i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare med stöd av rörlighetsdirektivet, i vissa fall kan anses ha en uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF.131 För att artikel 21.1 FEUF ska få sin ändamålsenliga verkan anses det nödvändigt att en uppehållsrätt ska kunna ges till den familjemedlem som är tredjelandsmedborgare, när en unionsmedborgare flyttat till en annan medlemsstat med stöd av sina rättigheter enligt rörlighetsdirektivet, befäst ett familjeliv i den medlemsstaten men sedan vill flytta tillbaka till sitt medborgarland. Reglerna för att bevilja uppehållsrätt till familjemedlemmen får då inte vara strängare än i rörlighetsdirektivet132

Vad som redogjorts för ovan gjorde enligt EU-domstolen att rörlighetsdirektivet skulle tillämpas analogt på en sådan situation som Coman och Hamilton befann sig i.133

Domstolen gick på grund av det in i rörlighetsdirektivets definition av familjemedlem och konstaterade att enligt artikel 2.2 a i direktivet så anses ”make eller maka” vara familjemedlem. Domstolen konstaterade att begreppet ”make eller maka” var könsneutralt.134 Den jämförde sedan vad som framgår av artikel 2.2 b där en person som en unionsmedborgare ingått registrerat partnerskap med anses vara familjemedlem, om det är i enlighet med nationell lag i den medlemsstat dit personen flyttar. Det kravet fanns inte för make eller maka, varför det således inte var nationell lag som skulle avgöra om en make eller maka skulle vara familjemedlem. Rumänsk lag skulle därför inte styra huruvida Hamilton skulle få uppehållsrätt eller inte enligt EU-domstolen.135

EU-domstolen förde efter detta konstaterande ett resonemang om medlemsstaternas egna befogenheter. Normalt sett är personers rättsliga status och regler om ingående av äktenskap något som faller under medlemsstatens egen befogenhet, och detta får inte inskränkas av EU-rätten. När medlemsstaterna utövar befogenheten måste de dock iaktta unionsrätten och rätten till fri rörlighet. EU-domstolen menade att om det hade varit tillåtet att neka uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare som ingått samkönat äktenskap med en unionsmedborgare i en medlemsstat i enlighet med den statens lag, hade den fria rörligheten för en unionsmedborgare varierat beroende på om nationella regler godkände samkönade äktenskap eller inte.136 En sådan situation hade enligt

EU-131 A mål p. 23. 132 A mål p. 24–25. 133 A mål p. 33. 134 A mål p. 33–35. 135 A mål p. 36. 136 A mål p. 37–39.

domstolen gjort att en unionsmedborgare berövas möjligheten att återvända till sitt hemland med sin make eller maka, om hemlandet inte tillåter samkönade äktenskap.137

En åtgärd som begränsar den fria rörligheten är tillåten om den är proportionerlig och grundar sig på objektiva hänsyn till allmänintresset.138 EU-domstolen tog upp argument för och emot att anse åtgärden vara proportionerlig, där vissa medlemsstater menade att äktenskapet är en viktig del i att värna om kultur och den nationella identiteten. Den nationella identiteten ska respekteras enligt artikel 4.2 FEU, och frågan om ordre public – grunderna för rättsordningen – var också ett argument som kunde användas för att medlemsstaterna skulle kunna inskränka den fria rörligheten i situationen som det var fråga om i målet med Coman och Hamilton.139 EU-domstolens slutsats var dock att kravet som skulle ställas på medlemsstaterna inte skulle inskränka på deras nationella identitet. Kravet skulle innebära att medlemsstaterna blev skyldiga att erkänna samkönade äktenskap som ingåtts i utlandet, men endast i syfte att uppfylla kraven enligt unionsrätten och att underlätta för den fria rörligheten. Det innebar inte att medlemsstaterna blev skyldiga att legalisera samkönade äktenskap i den nationella lagstiftningen. Som domstolen uttryckte det ”undergräver det inte äktenskapet som institution” i den medlemsstat som måste erkänna ett i utlandet ingånget samkönat äktenskap.140

4.2.2.3 Sammanfattning

Sammanfattningsvis är förhandsavgörandet i Coman-målet ett stort steg i riktningen mot likabehandling av samkönade och olikkönade par inom EU. För det första konstaterar EU-domstolen att begreppet ”make eller maka” är könsneutralt och således kan innebära att det är fråga om ett samkönat äktenskap. För det andra innebär förhandsavgörandet att samkönade par som lagligt ingått äktenskap i en medlemsstat ges lika rätt till fri rörlighet i den situationen då ett par gift sig i en medlemsstat och sedan vill flytta till en annan medlemsstat. Detta då de har lika rätt till familjeåterförening som olikkönade par, oavsett om samkönat äktenskap är legaliserat i den medlemsstat dit de flyttar.

Förhandsavgörandet innebär dock endast att samkönade äktenskap behöver erkännas i syfte att tillämpa reglerna om den fria rörligheten. EU-domstolen är tydlig med att

137 A mål p. 40.

138 A mål p. 41.

139 A mål p. 42–44.

domen inte innebär att alla medlemsstater nu måste erkänna och legalisera samkönade äktenskap. Målet visar ändå enligt min tolkning att samkönade par har lika rätt till fri rörlighet inom EU och att sexuell läggning inte får påverka rättigheterna som följer av unionsmedborgarskapet. Domen kommer att hänvisas till i analysen i avsnitt 4.3 för att kunna dra slutsatser om EU:s ställning i frågan om samkönade äktenskap. Nästa avsnitt ska redogöra för en annan grundläggande princip inom EU som rör unionsmedborgarskapet: förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.