4 Spansk lagstiftning och dess förenlighet med europarätten
4.3 Strider spansk internationell privaträtt mot den fria rörligheten eller principen
4.3.2 Spansk lag och diskrimineringsförbudet i
En viktig aspekt är Europakonventionens förbud mot diskriminering enligt artikel 14 när diskriminering inom EU är föremål för diskussion. Europakonventionen har direkt tillämplighet inom unionen, varför alla medlemsstater måste efterleva Europakonventionen.162 Frågan om artikel 14 i kombination med artikel 12 lyfts särskilt upp i målet Szypula med flera mot Polen av Human Rights Centre of Ghent University som intervenerar i målet, men inte endast avseende Polens agerande utan även avseende den spanska internationella privaträtten. En möjlighet för tredje part att intervenera i målet finns i artikel 36 i Europakonventionen. Enligt artikel 36.2 gäller att ”domstolens ordförande får för att tillgodose intresset av en god rättskipning inbjuda varje hög fördragsslutande part, som inte är part i förfarandet, eller varje annan berörd person, som
inte är klagande, att avge skriftliga yttranden eller delta i förhandlingarna.” Human Rights Centre of Ghent University har alltså utnyttjat möjligheten att som tredje part intervenera i målet och har därför yttrat sig angående problematiken.
Intervenenterna menar att resultatet av spansk internationell privaträtt är att länder som Polen kan neka sina medborgare rätten att gifta sig i Spanien trots att samkönade äktenskap är legaliserade där. Konsekvensen av detta är att polska medborgare nekas rätten till äktenskap som de skulle haft om de hade varit spanska medborgare, alternativt medborgare i ett land som tillåter samkönade äktenskap.163 Om en konventionsstat har legaliserat samkönade äktenskap i sin lagstiftning föreligger en skyldighet att ge rätten till äktenskap utan diskriminering med grund i nationalitet. Det faktum att nationalitet ofta används för att avgöra tillämplig lag vid ingående av äktenskap rättfärdigar inte diskrimineringen som det innebär i en situation som den i målet Szypula med flera mot Polen.164 Även om artikel 12 inte innefattar en rätt till just samkönade äktenskap, ska länder som infört samkönade äktenskap inte få tillämpa den rättigheten på ett diskriminerande vis. Då finns starka argument för att brott mot artikel 14 i kombination med artikel 12 ska anses vara för handen.
Resonemanget som förs av Human Rights Centre of Ghent University är inte taget ur luften; det finns praxis från Europadomstolen där artikel 14 använts på liknande sätt. I fallet E.B mot Frankrike165 hade en kvinna som levde i ett samkönat förhållande fått avslag på sin ansökan om adoption av ett barn. Kvinnan hävdade brott enligt artikel 14 i kombination med artikel 8, rätt till privat- och familjeliv. Europadomstolen tog upp faktumet att artikel 8 inte i sig innefattar en rätt till att bilda familj eller adoptera, men menade sedan att eftersom Frankrike infört en rätt till adoption i nationell lag så föll situationen i målet under artikel 8. Europadomstolen tydliggjorde att målet inte rörde adoption i sig utan kraven för att få adoptera.166 Enligt Europadomstolen kunde det med säkerhet sägas att klagandens sexuella läggning hade spelat avgörande roll i avslaget på adoptionen, då andra ensamstående hade rätt att adoptera.167 Diskriminering enligt artikel 14 i kombination med artikel 8 hade därför skett.
163 Szypula med flera mot Polen, Third party intervention, Human Rights Centre of Ghent University s. 7–8.
164 Szypula med flera mot Polen, Third party intervention, Human Rights Centre of Ghent University s. 7–8.
165 E.B. mot Frankrike, nr. 43546/02, avkunnad dom den 22 januari 2008.
166 E.B. mot Frankrike p. 40–44.
Europadomstolens ställningstagande i målet E.B. mot Frankrike ger stöd för den argumentation som förs i interveneringen i fallet Szypula med flera mot Polen. Faktumet att en konventionsstat infört en viss rättighet som kan falla in under någon av artiklarna i konventionen leder till att staten blir skyldig att ge tillgång till aktuell rättighet utan diskriminering. Enligt min mening tyder mycket på att Spanien - precis som intervenenterna i målet Szypula med flera mot Polen menar - inte har uppfyllt de förpliktelser som följer av artikel 14 i kombination med artikel 12 i Europakonventionen när spansk internationell privaträtt leder till det resultat som är målet i Szypula med flera mot Polen.
Dock verkar grundsynen vara att ju starkare anknytning en person har till ett visst land, desto mindre kan en särbehandling på grund av nationalitet motiveras. Europadomstolen har i sin praxis tydliggjort att utan någon faktiskt anknytning till ett land är det svårt att hävda diskriminering.168 Detta kan tala emot resonemangen som Human Rights Centre of Ghent University för. I målet Szypula med flera mot Polen har det ena paret ingen anknytning alls till Spanien, medan det andra paret har anknytning genom att ena parten har hemvist i landet. Enligt min mening är argumenten för att brott mot artikel 14 i kombination med artikel 12 har begåtts således starkare när det gäller paret som har anknytning till Spanien jämfört med det andra paret.
4.4 Sammanfattning
Detta kapitel har analyserat spansk internationell privaträtt utifrån EU-rätten. Konsekvenserna av den spanska lagens utformning syns tydligt i målet Szypula med flera mot Polen. Eftersom spansk lag tillämpar nationalitetsprincipen vid ingående av äktenskap leder det till att en hindersprövning måste göras enligt medborgarlandets lag om inte båda parterna har anknytning till Spanien. I praktiken blir resultatet av detta att samkönade par vars medborgarland inte legaliserat samkönat äktenskap förhindras att ingå äktenskap i Spanien på samma villkor som olikkönade par och på samma villkor som spanska medborgare.
Först har kapitlet diskuterat spansk lag utifrån rätten till fri rörlighet i artikel 21.1 FEUF och rörlighetsdirektivet. Att samkönade par har lika rätt till fri rörlighet som olikkönade par konstaterades i förhandsavgörandet i målet Coman. Om nationella regler
168 FRA, En handbok i europeisk diskrimineringsrätt s. 108–110. Se bland annat målet Zeibek mot Grek-land där klaganden nekades rätt till pension.
gör att den fria rörligheten begränsas är de således inte tillåtna även om det är fråga om nationellt familjerättsliga regler som EU inte har befogenhet att besluta om. Spansk internationell privaträtt i målet Szypula med flera mot Polen gör att samkönade par i praktiken får sämre möjligheter till fri rörlighet, eftersom lagen gör att medborgarlandets lag sätter stopp för ingående av äktenskap i det fall medborgarlandet inte har legaliserat samkönat äktenskap. Framför allt gäller det paret där den ena parten hade hemvist i Spanien. Den som flyttat till en medlemsstat har rätt till likabehandling enligt artikel 24 i rörlighetsdirektivet. I målet Szypula med flera mot Polen blir han som har hemvist i Spanien nekad rätten att ingå äktenskap med sin partner, trots att ett sådant äktenskap hade kunnat ingås av två spanska medborgare. Personens rätt till fri rörlighet bör därför enligt mig anses ha begränsats. Bedömningen ska dock göras med försiktighet. Målet Coman har ett väldigt snävt tillämpningsområde och är inte möjligt att tillämpa på situationen i målet Szypula med flera mot Polen, och det går inte att med säkerhet avgöra vad EU-domstolens bedömning skulle bli i frågan.
En andra del av EU:s primärrätt som är aktuell när den spanska internationella privaträtten diskuteras är artikel 18 FEUF och förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet. Även om det anses vara något oklart om nationalitet som anknytningskrav är förbjudet enligt artikel 18, bör konsekvenserna av tillämpningen av nationalitetsprincipen i målet Szypula med flera mot Polen enligt min mening anses utgöra indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Samkönade par blir helt beroende av att medborgarlandet har legaliserat samkönat äktenskap om nationalitetsprincipen tillämpas för att avgöra tillämplig lag för ingående av äktenskap. Rättsläget är dock oklart och det går inte att med säkerhet dra några konkreta slutsatser om hur artikel 18 FEUF ska tolkas i det aktuella målet mot Polen.
Den tredje delen som diskuterats i kapitlet är artikel 9 och artikel 21 i EU-stadgan. Av artikel 9 följer rätten att ingå äktenskap, och enligt artikel 21 ska diskriminering på grund av sexuell läggning inte vara tillåten. stadgan kan tillämpas på en situation där EU-rätten tillämpas eller aktualiseras, vilket bör vara målet i Szypula med flera mot Polen när spansk lag aktualiserar flera bestämmelser i fördragen. Eftersom spanska regler om tillämplig lag för ingående av äktenskap leder till att samkönade par får sämre möjligheter än olikkönade par att ingå äktenskap i Spanien, gör det att samkönade par enligt min mening blir föremål för indirekt diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta även om den spanska regeln i sig inte är diskriminerande utan tillämpas lika på både samkönade och olikkönade par.
Sist har argumentationen som förts av intervenenterna i målet Szypula med flera mot Polen diskuteras. De menar att de spanska reglerna om tillämplig lag för ingående av äktenskap strider mot artikel 14 i kombination med artikel 12 i Europakonventionen, då ett införande av rätten till äktenskap för samkönade par innebär att den rätten inte kan tillåtas tillämpas på ett diskriminerande sätt. Det finns stöd för en sådan tolkning i tidigare praxis från Europadomstolen, varför intervenenternas argumentation enligt min mening är en rimlig tolkning.
Utformningen av spansk internationell privaträtt är enligt min mening problematisk utifrån flera aspekter med hänsyn till EU:s primärrätt och Europakonventionen. Det innebär dock inte att mina slutsatser är de som EU-domstolen skulle komma till vid en bedömning av situationen. Däremot ställer spansk internationell privaträtt till problem för samkönade par. I nästa kapitel ska det analyseras huruvida EU skulle kunna lösa problematiken genom att unifiera medlemsstaterna regler om tillämplig lag för ingående av äktenskap.