stadsområde underlättar för tjuvar att undersöka det. Det ger dem möj- lighet att vandra fritt i området och rekognosera utan att väcka uppmärk- samhet. Vanligtvis behöver brotts- lingen göra en förhandskontroll för att undersöka lämpliga hus att göra inbrott i. Genom att minska antalet ingångar till bostadsområdet skär man också ner möjligheterna för brottslingen att rekognosera ifred.
Alla som rör sig i ett område är naturligtvis inte ute efter att begå brott. För dem som är på väg hem, från exempelvis en busshållplats, är det viktigt att kunna känna sig trygga. Gångvägar som är förlagda intill bebyggelsen, så att den gående känner att det är lätt att få kontakt med andra människor, kan bidra till en större känsla av trygghet.
Flerbostadshus
I Johan Rådbergs bok Drömmen om
atlantångaren, 1997, beskrivs ut-
vecklingen av de stora höghus- områden som byggdes i Sverige och Europa under efterkrigstiden. Johan Rådberg menar: ”Så länge man byggde höghus för en burgen med- elklass, som hade råd att avlöna portvakter, fastighetsskötare och an- nat tjänstefolk, så länge verkade allt vara i sin ordning. Det var efter an- dra världskriget, när man började bygga stora anonyma höghusom- råden för låginkomsthushåll, som problemen visade sig” (sid 32).
I beskrivningen av det svenska miljonprogrammet säger Rådberg följande: ”Miljonprogrammet måste i all hast avvecklas bara fem år efter riksdagsbeslutet 1967. I början av 1972 stod mer än 20 000 nya lägen- heter outhyrda i nyproduktionen i landet och antalet bara ökade må- nad för månad…Det märkligaste är kanske att planerarna var så oförbe- redda på denna utveckling” (sid 72 och 74). Planerarna hade förvisso räknat med att det skulle uppstå tomma lägenheter men var överty- gade om att detta inte skulle inträffa i de nyproducerade områdena.
Enligt Johan Rådberg kunde denna utveckling ha förutsetts mot
bakgrund av de bostadsundersök- ningar som gjordes i slutet av 40- talet. Där framkom det att höghus i förorten var den minst attraktiva hustypen, den kom långt efter låga flerbostadshus och småhus. Även se- nare gjorda undersökningar, exem- pelvis Storstadsutredningen 1989, har visat att många av miljon- programsområdena betraktas som de minst attraktiva bostadsområ- dena i storstäderna (Rika möjligheter
– hårda villkor. SOU 1990:36).
Storstadsutredningen fann att de miljonprogramsområden som hade utvecklats till problemområden ofta hyste mer än ett enstaka problem. Utöver en stor andel låginkomst- hushåll förekommer också mycket skadegörelse, en stor andel sociala ingripanden och hög omflyttning. I vissa fall kan dessa problem sam- verka och skapa en nedåtgående spi- ral. Om den sociala stabiliteten i ett område blir sämre och underhållet minskar ökar missnöjet hos de som bor kvar. Resursstarkare hushåll väljer att flytta och hushåll med lägre ekonomiska tillgångar flyttar in. Området kan få dåligt rykte.
I Storstadsutredningen framkom att de boende i miljonprogramsom- rådena i högre grad än på annat håll var missnöjda med sin boendemiljö.
DEL 2 • BYGGNADEROCHBYGGNADERSNÄRMILJÖ
Figure 11.10 Road access overlooked
De kände oftare oro, främlingsskap och rädsla och de hade förhållande- vis dålig kontakt med sina grannar. Uppsatserna i boken Miljö för livet (Boverket 1991) av bland andra Johan Cullberg, Odd Steffen Dalgard och Göran Carlsson visar att de boende i många höghusområden inte bara visade tecken på missnöje med sitt boende utan även sådana symptom på psykisk ohälsa som skulle kunna kopplas till boendet.
I Storstadskommitténs slutbe- tänkande (Tre städer. SOU 1998:25) framförs en något mer nyanserad bild på de boendes inställning till bostadsområdena i de utsatta stads- delarna. Där sägs att ”folk i gemen trivs i de utsatta stadsdelarna, även om missnöjet med bostaden och bostadsområdet är störst i dessa stadsdelar...ungdomar tycker att de- ras bostadsområden borde snyggas upp både vad gäller gårdar, parker och hus. De förnyelseprojekt som pågår i flera utsatta stadsdelar och där de boende deltar visar också att fysisk upprustning är ett ofta fram- fört önskemål” (sid 82).
Vad kan då problemen i höghus- områdena bero på? En hypotes som förs fram av Göran Carlsson i Miljö
för livet är att människan under
århundraden levt i mindre grupper
om ca 20 - 100 medlemmar. Vår arvsmassa har under miljontals år utvecklats så att vårt beteende ska gynna den lilla gruppen närmast oss. Ur den synvinkeln har männi- skan dåliga förutsättningar att känna gemenskap med en alltför stor grupp av boende.
Alice Coleman gick så långt i
Utopia on Trial att hon rangordnade
olika utformningsfaktorer efter de- ras möjliga betydelse för uppkom- sten av bl. a. nedskräpning, klotter och skadegörelse i ett område. Hon menade att detta var tecken på social instabilitet som i sin tur kunde ge upphov till brott.
Byggnadernas utformning
Tidigare har nämnts att känslan av anonymitet är en faktor av betydelse för brottsligheten i ett område. Flera olika utformningsfaktorer kan på- verka i vilken utsträckning anony- miteten förstärks eller försvagas. Exempelvis kan varje byggnad, ge- nom sitt karaktäristiska utseende, bidra till att skilja ut det från omgiv- ningen och ge de boende möjlighet att identifiera sig. På samma sätt bi- drar en mängd byggnader med lik-
artat utseende till att göra den en- skilda byggnaden mer anonym.
Antal bostäder i samma byggnad
I Utopia on Trial påpekas att storle- ken på byggnaden är en av de vikti- gaste utformningsfaktorerna när det gäller förekomsten av brott. Tecken på förfall som nedskräpning, klotter, skadegörelse och förekomsten av urin och fekalier i trappuppgångar ökade markant med antalet våningar i byggnaden.
Mot detta skulle kunna invändas att det förefaller naturligt att mängden