Under sextio- och sjuttiotalen ökade den internationella forskningens in- tresse för brottsförebyggande åtgär- der genom bebyggelseplanering och fysisk utformning. Antingen har forskarnas teorier ett tydligt för- övarinriktat perspektiv som exem- pelvis den nämnda Chicagoskolan eller ett perspektiv som i mycket liten utsträckning tar hänsyn till brottslingens motiv. Newmanskolan är ett exempel på det senare fallet, där analysen ofta utgår från tre grundelement; den fysiska miljön, brottet och rädslan för brott. Oscar Newman menade att brottsligheten till stora delar kunde förklaras av att den fysiska miljöns utformning hindrade de boende att utöva social kontroll. Alla människor har ett naturligt behov av att försvara sitt revir och markera vad som är mitt och vad som är ditt. Newman kom att bli mycket populär i USA med begreppet ”defensible space”.
Den amerikanska journalisten Jane Jacobs fokuserade intresset på de platser i stadsmiljön där brott be- gås och menade att de blir osäkra när de överges. De allmänna utrym- mena måste befolkas och kontinuer- ligt användas för att förhindra brott.
För Jacobs var naturlig övervakning genom de människor som rör sig ge- nom det fysiska rummet liktydigt med brottsförebyggande verksam- het. Hon pekade även på det viktiga gränssnittet mellan byggnaderna och gatan, att gränsen ska vara klar och skarp.
Även Oscar Newman betonade i sin senare forskning den informella, sociala kontrollen som grundläg- gande för miljöns utformning. De boende måste ta ansvar för varandra, sina byggnader och sina miljöer genom att den fysiska miljön er- bjuder överblick och tydliga an- svarsförhållanden. När folk börjar skydda sig som individer istället för som grupper av grannar, då är kam- pen mot brottsligheten förlorad en- ligt Newman. Han menade att det försvarbara rummet inte får handla om enskilda personers skydd utan om flera människors samhandling.
Den engelska geografen Alice Coleman är inne på samma spår när hon talar om anonymitetens skad- liga verkningar. Viljan bland de boende till samhandling för att motverka brott hänger ihop med bebyggelsens skala och antalet lä- genheter i varje hus. Colemans tes är att anhopningen av hushåll, den oklara dispositionen av den yttre
miljön och sammanblandningen av privata och offentliga rum (”confused space”) förklarar den starkt ökade brottsligheten (Drömmen om Atlant-
ångaren. Johan Rådberg, 1997).
Även om Jacobs, Newmans och Colemans teorier har haft mycket stor betydelse för utvecklingen av det brottspreventiva arbetet, har de inte varit oemotsagda. Den engelske arkitekten och forskaren Bill Hillier har med skärpa argumenterat mot det förenklade resonemang som han menar att Newman för i boken Defensible Space och Alice Cole- man i boken Utopia on Trial. Hans uppfattning är att det inte är försvar- bara revir och avgränsade rum som skapar den säkra staden: ”...Resulta- ten skapar alltså grundläggande tvivel på hela konceptet med ‘defensible space’, åtminstone i den mån som ett av dess centrala anta- ganden är att man genom att elimi- nera den naturliga rörelsen och mötena inom bostadsområdet ökar säkerheten. Förespråkarna för det försvarbara rummet från Newman och framåt tycks tro att brottslingar som söker sina offer är en del av den passerande folkhopen och att främ- lingar därför av princip är farliga. Det omvända verkar snarare vara fallet...” (Against enclosure. Bill
Hillier i Thomas A. Markus et al. Rehumanizing Housing, 1988:86). På liknande sätt som Jane Jacobs hävdar Hillier att en naturlig när- varo av människor är det främsta sättet att övervaka fysiska rum. Ju mer man eliminerar detta desto större bli risken om en potentiell brottsling skulle dyka upp. ”...Ingen känner behov av att ifrågasätta att främlingar går ner för gatan. Tvär- tom, deras naturliga närvaro ökar känslan av säkerhet...” Hillier menar att staden blir en säker plats när såväl dess invånare som främlingar får möjligheter till kontinuerlig övervak- ning av gatan och det offentliga rum- met.
Andra kritiker av Newman- skolan har hävdat att dess teorier överskattade betydelsen av fysisk ut- formning för att skapa informell so- cial kontroll. Enligt dessa kritiker har Newmanskolan missat förövar- perspektivet d.v.s. hur den fysiska miljön bör förändras i förhållande till brottslingens motiv.
Som vi tidigare konstaterade hade
Chicagoskolan ett sådant perspektiv
och uppvisade ett större intresse för begreppsparet förövare-grannskap. Forskare som Shaw och McKay visade att brottslingar i hög grad bor i närheten av brottsplatsen, d.v.s. i
den koncentriska zon som utgörs av stadskärnan eller stadsdelscentrumet. De blev kända för sin beskrivning av brottsligheten från ett koncentriskt zonperspektiv på bebyggelsemiljön.
Den Spatiala skolan vidare-
utvecklade kombinationen förövar- perspektiv och områdestänkande och hävdade att brottslingar har ett högst rationellt handlande med risk- analysen som en alltid närvarande faktor. De främsta företrädarna för denna skola, Paul and Patricia Brantingham, slog fast att brotts- lingar är rationellt kalkylerande människor som fattar beslut steg för steg. De kunde visa att brotten oftast begicks i kända miljöer i tri- angeln hem – arbete – affärer/nöjen. Enligt denna skola måste den brotts- förebyggande verksamheten därför också handla om mellanrummen mellan husen och hur brottsligheten är relaterad till hur människor rör sig; hur man går till och från bostä- der, arbetsplatser och butiker. Den Spatiala skolan betonar betydelsen av att studera utformningen av exempelvis parker, gångvägar, köp- centrum, busstationer etc. I sin bok
Design Against Crime (1983) ger den
engelske arkitekten och forskaren Barry Poyner konkreta råd till plane- rare och arkitekter hur utform-