Plötsligt blev teaterpedagogen förtrollad, genom att bredbent placera sig mitt på golvet med armarna ut- sträckta rakt upp i luften, till ett Magiskt äppelträd. Elev- ernas glädje gick inte att ta miste på. Det enda de nu ville var att gå fram och knycka ett äpple. När teaterpe- dagogen efter några sekunders väntan säger åt dem att de nu, tysta och en åt gången, kan gå fram och ta sitt förtrollade äpple, höll flera elever på att spricka av förtjusning. Dessutom kunde det magiska äppelträdet ”vakna” och sträcka ut sina långa grenar och den som blev rörd av dem, blev för alltid förstenad och liggan- des kvar på golvet! Teaterpedagogen framkallade även blåsljud med sin mun. Elever smög så tyst de kunde och tog ner ett fiktivt äpple från det magiska trädet – en underbar magisk stämning i rummet (Klassrumsobser- vation, oktober 2014).
bygger han upp ett träd genom att en elev får ställa sig på en stol och likna det magiska trädet. ”Vad finns under ett sådant träd?” frågar han eleverna. Någon svarar ”gräs” en annan ”en mask” en tredje ”en kanin”. Sedan bygger teaterpedagogen in ett nytt moment och uppmuntrar eleverna att ”använda” det som finns i masscenen. Då säger en elev ”jag tar en blomma”, en annan säger ”jag går i skogen på en stig” och på detta sätt utvecklas masscenen till att få liv och skapar små händelser i scenen. Beroende på elevernas mognad och tidigare erfarenheter av att arbeta med drama, var deras koncentration och tålamod av skif- tande karaktär. Teaterpedagogen fick flera gånger säga till elever som var på väg att utveckla scenen till ”slagsmål”. Ibland såg inte teaterpedagogen allt och då ingrep läraren.
När teaterpedagogen efter masscenen samlade alla i en ring och reflekterade över övningen kunde man höra kommentarer som ”jätteroligt, men jobbigt att vänta på alla andra att komma på något att göra” eller ”jag hatar att vänta på alla andra”. En elev sa ”jag har lärt mig mycket idag, men jag hade velat gör lite mer”. Sammanfattningsvis var denna övning kreativitetsskapande,
kommunikativ, inspirerande och byggde på allas rätt att delta på sin nivå. Övningens upplägg med att ha den som en trestegsra- ket, med att först välja ett äpple från det magiska trädet, sedan berätta sin unika äppelsaga och därefter skapa en gemensam masscen fångar flera av Stora Teaterkursens syften och mål. Eleverna har fått träna sin samarbetsförmåga, våga tala inför andra, lösa konflikter och synliggöra kroppsspråkets betydelse, vilket denna trestegsövning onekligen gjort. Men övningen har säkert även ökat elevernas förståelse för vad teater är och att de själva så småningom kan göra sina egna små pjäser. Och fle- ra konstnärliga begrepp fortsätter att göra sig påminda, såsom scenografi, smink, repetition, handling, publik, scen.
Det blir tydligt att i avsaknaden av ett gemensamt kontrakt, en överenskommelse om vad som gäller i rummet eller under en viss övning, förlorar teaterpedagogen några elever på vägen. Of- tast är det samma elever som får tillsägelserna, och oavsett hur pedagogiska teaterpedagogerna är påverkas eleverna av dessa.
Under detta tema redogörs för hur Gusten Grodslukare har be- arbetats och i synnerhet när det har fungerat enligt Stora Teater- kursens ordinarie upplägg.
En av teaterpedagogerna inleder sitt sista besök med att säga i en klass: ”Märkligt att det är sista gången. Jag var så glad att jobba här med er, men nu är det slut – allt tar slut.” I en annan klass inleder istället klassläraren med att säga ”vi har höga för- väntningar idag” och teaterpedagogen svarar ”ja, jag förstår det, det är ju sista gången”. I en klass var teaterpedagogen ensam. Klassen var snackig och stämningen rörig. ”Hej allihop”, säger teaterpedagogen, varpå eleverna svarar ”hej” på olika sätt. Nå- gon verkar trött, en annan är på väg ut från rummet och en tredje säger ”hej” högt. Eleverna i dessa tre klasser sänder ut olika sig- naler, allt från ”måste detta vara sista gången?”, ”idag vill vi göra något alldeles speciellt, det är ju sista gången” till ”jag vill hem, vill inte vara med idag”.
Efter att teaterpedagogen inlett med en variant av värderingsöv-
ning, där eleverna har fått ta ställning till olika påståenden som har både handlat om Stora Teaterkursen och Gusten Grodslu- kare, berättar teaterpedagogen att de nu ska få göra sin egen Gusten Grodlsukare. Elevernas reaktioner blir flera glädjerop. Det tycks som om eleverna har gått och väntat på att få göra detta moment eller så har det mindre att gör med att det är Gus- ten som de ska gestalta och mer med att de äntligen ska få göra sina egna små minipjäser?
Eleverna får i grupper om fem, sex personer välja en valfri scen från Gusten Grodslukare och efter ca 15 minuters planerande visa den för kamraterna. Teaterpedagogen uppmuntrar elever- na att använda vilken rekvisita de vill och leka med fantasin. I instruktionen finns inget sagt om att eleverna får lägga till eller avsluta sin scen som de vill. Det gör eleverna ändå, vilket teater- pedagogen berömmer efteråt.
När det är dags att spela upp sina inövade scener, säger teater- pedagogen att de ska tänka på sina gester och gärna överdriva dem lite, likaså att vara tydliga med sitt kroppsspråk och visa känslor. Han påminner eleverna om allt det som de har pratat om