nella samarbetet på scen, där många övningar som är kopplade till det sceniska, går ut på att se och svara sin motspelare. Här skapas ett förtroende som innebär att kunna lita på varandra. Enligt Osten innehåller Johnstones bok andra viktiga bidrag, till exempel vad som är förödande för kreativiteten: nämligen livet i sig, som många gånger handlar om att anpassa sig till olika nor- mer. I teaterns värld handlar det mer om ”Våga visa dig, öppna dig, följ dina fantasier” (s 10).
När Osten tillsammans med medlemmarna i Unga Klara – som på 80-talet gjorde en omfattande research på den svenska sko- lan ur ett klassrumsperspektiv – bearbetade och systematiskt prövade Johnstones övningar i boken, insåg hon att budskapet kan betraktas som en handbok i skolproblematik. Med detta menar Osten att boken: a) speglar hur lärarna ofta hamnar i hög- och lågstatusroller, b) åskådliggör hur skolan systematiskt dödar kreativiteten och c) visar hur elevernas skapande impulser redu- cerades av undervisningen. Genom bokens innehåll och bud- skap erövrar Osten det teaterspråk som hon tillsammans med medlemmarna i Unga Klara länge letat efter. Boken fungerar som en injektionsspruta som bekräftar och ger nycklar till ett praktiskt improvisationsarbete. Att leda improvisationsövningar kan dock inte göras utan en kompetent ledare. Både Johnstone och Osten talar om betydelsen av regissörens arbete att hitta metoder som hjälper skådespelaren, läraren eller eleven att ta sig förbi tan- kar som blockerar utvecklingen, vilket oftast handlar om rädslor och brist på självförtroendet. Konkreta uttryck för detta kan vara ”jag är dålig”, ”jag kan inte sånt” eller ”jag kan stå bredvid, du är mycket roligare”.
En viktig slutsats i Chaibs (1996) avhandling har att göra med vilka enskilda faktorer som håller ihop och driver utvecklingen framåt i teaterarbetet. Svaret är koncist: ”ledarens egenskaper och stil”, som bland annat innebär att man har rik erfarenhet inom yrket och att man ”har gott om självförtroende” (s iii). Ungdo- marnas egen summering av vad teaterarbetet har bidragit med för deras personliga utveckling redovisas i fem olika kategorier. Den första kategorin handlar om hur deras självförtroende ökat genom teaterarbetet. Exempel som ungdomarna framhäver inom denna kategori har att göra med deras upplevelser av ett tryggt och accepterande klimat i gruppen. Detta har i sin tur gjort att de har vågat tänja på sin förmåga. Den andra kategorin har att göra med frihetskänslan och hur de upplever att denna växer. Detta har i synnerhet utvecklats genom de rollgestaltningar ung-
domarna prövat och levt sig in i. Den tredje kategorin visar hur identiteten har förstärks genom det kollektiva arbete som tea- terövningarna har inneburit för dem. Ungdomarna har lärt sig att ge varandra konstruktiv kritik och även stöd. Den fjärde kategorin är den kommunikativa kompetensen, som främjar den personliga utvecklingen. Ungdomarna har kommunicerat genom såväl det muntliga som det kroppsliga språket, men även genom tecken och symboler. Men kommunikationen har även tränats när de har fått uppträda inför varandra och andra. Den sista kategorin benämns empatisk utveckling. När ungdomarna har fått klä sig i olika rollfigurer, även om de är fiktiva, berörs de av den nya upp- levelsen och av de kommentarer och reaktioner deras agerande medför. Chaib menar att denna kategori vidgar ungdomarnas perspektiv både till omvärlden och till den egna ”förståelsen för människor olika levnadsvillkor” (s iii).
När Helena Bornholm intervjuar Suzanne Osten (2012) i tid- skriften Tvärsnitt (Vetenskapsrådet) angående teaterns påverkan på individen, är hon tvärsäker när hon säger att alla människor föds med ett behov av teater. Dock innebär inte detta att alla vill bli skådespelare. Teaterns betydelse bevisade Osten i den kritiserade uppsättningen Babydrama på Unga Klara i mitten på 2000-talet. Kritiken handlade om att föreställningen riktade sig till bebisar i åldern 6-12 månader. Exempel på frågor som ställdes var: Hur skulle barnen förstå budskapet? Vilken behåll- ning skulle de få av en föreställning? Tänk om teatersalongen skulle förvandlas till en kör av skrikande bebisar? Osten stod pall för kritiken och resultatet blev något förvånande – bebisar- na skrattade på rätt ställe och dessutom tappade de inte fokus! För Osten handlar teater om en möjlighet att leva sig in i andra situationer, hantera känslor, arbeta med sin fantasi – kort och gott att skapa en ökad förståelse för hur vi fungerar och vilka vi är. Teatern hjälper oss även att återskapa och förstå den verklig- het vi lever i. ”När små barn imiterar är det inte bara ett sätt att upptäcka det egna jaget utan också ett steg på vägen mot att utveckla en empatisk förmåga”, säger Osten.
I ovanstående genomgång har vi kunnat se hur betydelsefullt det tycks vara för individer att få möjligheter att kommunicera och ut- trycka sig genom olika drama- och teaterpedagogiska övningar, likväl som att spela teater inför klassen och i sammanhang med en större publik. Denna process framhävs som främjande för den personliga utvecklingen. Sternudd lyfter fram två viktiga kompo- nenter: självreflektion och gruppdynamisk reflektion som ledaren måste ta hänsyn till när man arbetar med drama i syfte att stärka och utveckla den personliga utvecklingen i samspel med andra. Genom detta synsätt blir kärnan i det personlighetsutvecklande perspektivet att få individen att växa genom att utveckla hennes medvetande om vilka reella resurser hon besitter och visa på vilken potential det finns i interaktionen med andra människor. Chaib framhåller att en teatererfarenhet i sig mycket väl kan vara lustfylld, spännande eller intressant. Dock blir en sådan erfaren- het inte särskilt nyttig eller ens betydelsefull om den inte utsätts för reflektion och diskussion, vilket även betonas av Sternudd. Även Ostens tankar om den kreativt skapande individen är be- roende av en tillåtande process och att det skapas en plats där människorna vågar öppna sig och där de kan reflektera högt och fritt, utan rädsla för repressalier. Ledarkompetenserna blir helt avgörande för om detta kommer att fungera bra eller dåligt. Återkommande beskrivs hur drama och teater hjälper individen att utveckla kompetenser såsom empati, kommunikation, fantasi, kreativitet och lyhördhet. Men det lyfts även fram hur viktigt det är att eleverna får en chans att träna sig i att uttrycka sig konstnär- ligt. Detta är en kompetens som Frände (i Dzedina, 2011) menar är en kunskap i sig. Även i Myndighetens för skolutveckling inspi- rationsmaterial tar Hedwall och Önnerlöv upp hur arbetet med konstnärlig gestaltning är en viktig del av pedagogens och sko-
lans uppdrag. Allt detta kan vi också se att Stora Teaterkursen strävar efter i sitt kursprogram. På ett sätt beskrivs i ovanstående genomgång hur drama och teater månar om de grundläggande demokratiska rättigheterna, att bli bekräftad, sedd och tagen på allvar. Vad som också kan utläsas är hur drama och teater skapar svallvågor som sprider sig med eleven till andra ämnen. Stora Teaterkursen framstår i ljuset av detta som en väl balanserad kurs som både stimulerar elevens kognitiva ämneskunskaper (och därmed skolans styrdokuments kunskapskrav) och i sam- ma andetag lär eleverna vad teater är utifrån ett mer konstnärligt perspektiv.
I nästkommande kapitel redogör vi för och analyserar det mate- rial som samlats in för denna studie.