Manu Chao-medleyt och Hevnervalsen – Kaizers Orchestra

När det gäller medleyt med Manu Chao-låtarna så fokuserar elevernas analys främst den första låten, Que hora son?. De drar en mycket intressant parallell mellan klockor och människor, liksom klockor och nationer: ”Klockor – överallt finns tid och folk som är olika”. De menar att sångarens ständiga upprepande av frasen ”Que hora son?”, d v s ”Hur mycket är klockan”, är en fråga som egentligen syftar till att ta reda på hur det står till med människor och nationer världen över. Denna slutsats drar de eftersom frasen följs av ”Mi corazón”, och därför, menar de, kan översättas med ”Vad är klockan mitt hjärta?”. Eftersom tiden varierar med longituden så kommer ju svaret på frågan att variera beroende på vilken geografisk zon man riktar frågan till, men samtidigt, menar eleverna, styrs hela världen av just klockor – alla har ju klockor. Tiden är relevant vem man än frågar och alla människor bär dessutom ett hjärta som ständigt tickar. De menar att världen utmärks av att alla människor och nationer, då ju dessa består av människor, är lika men ändå olika. De två motsättande identiteter som de menar att sången ger upphov till är, å ena sidan, den som ser olikheter som något positivt, och å andra sidan, den som ser olikheter som något negativt. Den senare identiteten menar de förstärks av att texten innehåller ordet bombalaparitet, (upprepas i sången som bombala,

97 _{Muntlig och skriftlig redovisning av Lambada och Mas Que Nada, Törnströmska gymnasiet (2006-12-07);}

bombala…) ett ord som de i sammanhanget tolkar som kaos, och som de tyder som de processer som innebär att det ibland skär sig mellan såväl människor som nationer. Den senare identiteten exemplifierar de dessutom genom att diskutera hur rädslan för olikheter gör att det inom Europeiska Unionen anses att ”tomaterna ska vara lika stora överallt” – att inte ens grönsakerna, och än mindre människor, får skilja ut sig i mängden. Eleverna identifierar således hur den första låten i medleyt bär en konfrontativ potential, d v s, en motsättning mellan två identiteter.

Den avsiktliga aspekten i låtarna lyfter eleverna fram genom att peka på att det kan vara svårt att kategorisera människor i endast två grupper eftersom, liksom de tidigare redan konstaterat, alla är olika. De ger inga specifika exempel, men de menar att Manu Chao-låtarna ger människor en rad tolkningsmöjligheter, och att den konfrontativa motsättningen därför kan delas ner och skapa en glidande skala utefter vilken människor är mer eller mindre toleranta mot varandras egenheter. Mest poängterar de ändå att låtarna förenar. De säger att Manu Chaos låtar brukar ha politiska budskap på så sätt att han vänder sig mot krig och konflikter. Sedd mot den bakgrunden menar de att Que hora son? kan tolkas som att Manu Chao vill skapa större enighet och tolerans i världen: ”Man ska inte se olikheter som något hot”. De tankar kring exempelvis krig, uppror och maktskiften som låten på det viset förmedlar, liksom tankar kring förenande, är något som alla människor på något sätt berörs av och därför kan relatera till. De är på så sätt som Manu Chao-låtarna skapar en pragmatisk, övergripande identitet bland människor.

Hevnervalsen presenteras som en låt i vilken sångaren berättar om en man som uttrycker sorg och frustration över att han inte kan styra sitt eget liv, att det finns andra som, mot hans vilja, styr hans liv åt honom. Eleverna menar att Hevenervalsen är konfrontativ på så sätt att den ställer dem som blir styrda mot dem som styr, men också genom att den, med sina speciella karakteristika i form av fusionen ompa/zigenarmusik, kanske mer tilltalar dem som känner denna musik och som har sitt ursprung i någon av dessa kulturer, än dem som lyssnar för första gången eller gångerna. I det första fallet pekar de alltså ut en traditionell motsättning i form av maktrelationer, medan de i det andra fallet anspelar på människors acceptans och tolerans gentemot olika kulturinslag och fusioner. Men de presenterar även ett tredje alternativ: motsättningen mellan det religiösa och det sekulära. De hänvisar till sin översättning av texten: ”Himlen är skön för den som väntar. Man ska knäppa sina händer och be”. Sångaren menar, anser eleverna, att bön är en mer effektiv metod mot smärta än den metod som det innebär att framföra Hevenervalsen. Samtidigt tolkar de texten så att det

fruktansvärda som hänt sångaren, och som gjort honom så olycklig att han längtar till himlen, d v s efter att dö, är ett straff utdelat från just himlen i from av en lie eller blixt. Tron på ”ödet” har slagit in och den som utdelat straffet är Gud eller religionen. Samtidigt som eleverna lyfter fram de motsättningar som finns mellan styrande – styrda och religion – sekularism, menar de alltså att definitionsprocessen, genom vilken motsvarande identiteter skapas, även ger upphov till identiteter som inte är lika uppenbara. I ena stunden kan

Hevnervalsen tolkas som att Gud/religionen skänker tröst i större utsträckning än den sekulära världen, men i nästa stund är det också desamma som utdelar straff som sedan måste genomlidas av de styrda. Motsättningarna kvarstår alltså men sympatierna riktas om beroende på hur låten tolkas. Samtidigt som eleverna identifierar den tvåpoliga, konfrontativa aktionen i låten, ser de hur motsättningarna, ur ett avsiktligt perspektiv, kan ifrågasättas beroende på vilken religiös uppfattning lyssnaren har ifråga om huruvida Gud är dömande eller inte. De utvecklar det inte vidare, men det verkar som om de funderar på vad den religiösa identiteten egentligen består av. De säger exempelvis att ”alla väl någon gång är med om nåt hemskt och många kanske ber eller tar till nåt annat för att söka tröst och trygghet”, ”kanske inte kyrkan, men någon trygghet som kan symboliseras genom att man ber”.

Den pragmatiska aspekten, avslutningsvis, identifierar de genom att peka på att alla väl någon gång har drabbats av olycka och därför kan känna empati för den sorg och vanmakt som uttrycks i Hevnervalsen.

Liksom den grupp som analyserat Everyway that I can betonar den här gruppen att tolkningen ligger hos betraktaren och att den intention som kan urskiljas hos denne kanske inte alls stämmer överens med de tankar kring ett eventuellt budskap som kan finnas hos musiker och kompositör. De skriver att ”Hevnervalsen nog mest kommunicerar med dem som förstår den”, och att de som får mest av den typen av utbyte av Hevnervalsen är de som själva varit med om någonting svårt och därför kan känna igen sig i låtens uttryck.98

Sammanfattningsvis har den här gruppen gjort en rejäl djupanalys i vilken de erbjuder ett flertal intressanta tolkningar av musik och text. Eleverna menar att den kommunikativa kapaciteten i låtarna tas tillvara genom att låtarna lyfter fram sådant som många människor kan relatera till, d v s kollektiva minnen i form av krig, uppror, maktskiften, förenande, sorg, vanmakt, tröst etcetera. De säger att låtarna kanske bäst kommunicerar med dem som känner

98 _{Muntlig och skriftlig redovisning av Manu Chao-medleyt och Hevnervalsen; samt}

till genrens kultur och historia, men att även andra, även de som inte känner musiken så väl, kan ta den till sig för att den är så ”skön och sjunga och spela och go och så”.

Den kunskap de menar att musiken förmedlar består, när det gäller Hevnervalsen, i att låten berättar om den östeuropeiska ompamusiken och det ”musikarv som Kaizers Orchestra förvaltar och för vidare”. I fallet med Manu Chao pekar de på hur musiken berättar om olika nationer och konflikter – att länder har gått samman och sedan separerat. Men de menar också att musiken speglar den debatt i samhället som handlar om frågor kring huruvida olika länder borde fungera som en helhet istället för som enskilda aktörer.

Själva integrationen av gemensamma erfarenheter menar eleverna sker på två sätt: till att börja med genom att de tankar kring exempelvis separation och förenande, religiositet och sekularitet som låtarna innehåller är tankar som de flesta människor kan relatera till antingen direkt eller indirekt; för det andra, för att dessa tankar bärs fram av en musik som tilltalar såväl dem som ”förstår” budskapet i låtarna (de som känner till kontexten i vilken låtarna komponerats och framförts) som dem som kanske hör låtarna för första gången eller dem som inte är intresserade av att analysera och fundera över budskapet. De senare grupperna tilltalas av melodierna och rytmerna snarare än texten, och eleverna menar alltså att integrationen av gemensamma erfarenheter blir mer eller mindre framgångsrik beroende på vem som lyssnar.

Eleverna tolkar låtarna utifrån ett såväl konfrontativt som avsiktligt och pragmatiskt perspektiv och kan peka på flera tänkbara identiteter som låtarna kan ge upphov till. De ser alltså både hur musiken kan verka sammanfogande och separerande, och det är i stort sett samma faktorer som ligger bakom båda processerna, d v s , maktrelationerna och graden av tolerans inför olikheter människor emellan.

När det gäller frågan kring huruvida eleverna anser att musiken bidrar till att lyssnaren omvärderar och omdefinierar sin omvärld, tolkar jag elevernas resonemang så att de anser att själva lyssnandet och musicerandet av ”främmande” musik väcker nyfikenhet att lära sig mer om ett folk, land eller kultur. För dem som inte vill fördjupa sig i musikens potentiella budskap, så stannar detta vid att de lär sig mer om själva genren – vad den består i och hur den kan framföras. För dem som vill göra en än djupare analys öppnar sig en helt ny värld av möjliga associationsbanor och kunskap – redskap som vanligtvis leder till just omdefinieringar och insikter.

Avslutningsvis konstaterar jag att eleverna mycket väl verkar ha förstått de resonemang som Mattern presenterar i sin Acting in Concert: Music, Community, and Political Action, och vilka jag förkortat i kompendiet Musikens/musikerns potential att förmedla och beröra. I

samtliga av de tre grupperna har eleverna förklarat hur musik kommunicerar genom att berätta om det förflutna. De har lyft fram historiska händelser genom vilka de menar att musiken definierat mer eller mindre övergripande identiteter, och i samtliga grupper har de även visat att de har kunna urskilja hur den här definitionsprocessen har sett ut. Eleverna har alltså både kunnat visa vilken historia som lyfts fram, men också hur denna historia lyfts fram. Jag tänker t ex på hur den grupp som analyserade Manu Chao-låtarna kunde se hur samma historiska skeenden i form av konflikter och förenande kunde ge upphov till såväl konfrontativa som avsiktliga och pragmatiska uttryck i musiken. Vilket förmedlat uttryck eller budskap som dominerar menar de beror på vem som lyssnar, och jag tycker mig kunna dra slutsatsen att samtliga ensembler har lyckats tänka sig in i hur just deras låtar har potential att kommunicera med olika grupper i samhället, även om eleverna poängterar att det kanske inte alls är musikers och kompositörers mening att låtarna ska uppfattas på ett specifikt sätt.

Även om eleverna i någon större utsträckning inte använder sig av den terminologi som presenteras i samband med resonemangen visar de således, både genom sina skriftliga och muntliga redogörelser, att de förstår hur resonemangen fungerar som metod, och de visar även att de kan tillämpa dem i sina analyser. Samtliga elevgrupper har i stort sett besvarat de fem frågor som jag utkristalliserat ur Matterns resonemang kring hur musik fungerar som historiefömedlare.

För att kunna dra mer utförliga slutsatser kring elevernas reflektioner i samband med analysmetod och kursinnehåll, kommer jag nedan att presentera en rad intervjuer med fyra av kursdeltagarna.