Masshantering

5.1.3 Masshantering

5.1.3.1 Sulfidjordshantering

Dessa bedömningskriterier ska enligt järnvägsplanerna ligga till grund för val av

uppläggningsplats för massor:

 Behov

 Kulturmiljö

 Områdets geotekniska förhållanden och bärighet

 Naturtyper

 Närhet till vattendrag

 Synbarhet i landskapet

 Topografiska förhållanden

 Transporter

Till varje kriterium hör en kortfattad text som beskriver dem närmare. Kriterierna

”Områdets geotekniska förhållanden och bärighet” och ”Topografiska förhållanden”

talar i stort sett för sig själva medan ”Behov”, ”Naturtyper”, ”Närhet till vattendrag” och

”Transporter” för det här kapitlets syfte behöver närmare förklaringar. Under kriteriet

”Behov” kan man läsa att uppläggningsplatser ska lokaliseras där det finns behov av

dem (exempelvis i närheten av större skärningar och urgrävningsområden) och under

”Naturtyper” kan man läsa att områden med värdefulla eller känsliga naturtyper i

största möjliga mån ska undvikas och att som underlag för bedömningar ska de

natur-inventeringar som gjorts för projektet och fältiakttagelser användas. Det står att

våt-marker generellt ska undvikas eftersom de är värdefulla biotoper och viktiga för den

biologiska mångfalden men att torv och andra lösa sediment från myrar som kan läggas

upp vid myrkanter är undantag. Under kriteriet ”Närhet till vattendrag” står det att

områden i anslutning till vattendrag generellt ska undvikas och om ett vattendrag ändå

kommer ligga nära kommer särskilda anvisningar och riktlinjer utarbetas i

detalj-projekteringsskedet. Under bedömningskriteriet ”Transporter” finns texten: ”Områden

kommer att väljas med hänsyn till att minimera långa transporter av massor”.

Bedömningskriterierna ”Kulturmiljö” och ”Synbarhet i landskapet” ingår inte inom

ramen för detta examensarbete.

I anmälningarna om uppläggning av inert avfall (se 7.1.3 ”Anmälningar om permanent

uppläggning av överskottsmassor”) angav dåvarande Banverket att sulfidjord ska

placeras inom våtmarksområden, invallas med tät morän, företrädesvis placeras under

grundvattenytan och täckas med minst 0,2 m vegetationsmassor och minst 1 m morän

för att förhindra dränering och exponering mot luft. Invallningen med morän ska ske i

tillräcklig omfattning för att förhindra utströmning av lakvatten från sulfidjordarna och

avsikten ska vara att sulfidjordarna ska behålla full vattenmättnadsgrad i ett långt

tids-perspektiv. När sulfidjordarna undersöktes i slutet av år 2010 visade det sig att

sulfid-jordarna inte riktigt hanterats i överensstämmelse med anmälningarnas utlovade

åt-gärder. Vid provtagningstillfällena fanns det enligt MRM (2011) inget upplag där all

sulfidjord låg under grundvattenytan. Tjockleken på täckskikten varierade i de borrhål

där sulfidjord hittades. På en del sulfidjordsupplag fanns ordentlig täckning på vissa

platser och liten täckning på andra och på tre sulfidjordsupplag fanns ingen täckning

alls. I några sulfidjordsupplag hade det oxiderade skiktet ett medeldjup på flera

deci-60

meter. Projektets hantering av sulfidjordar borde åtminstone fram till årsskiftet

2010/2011 ha varit bättre. Sulfidjordarna skulle ha grävts ned djupare och täckts

betydligt bättre.

Enligt vattendirektivet ska man utgå från hur vattnet rör sig i naturen, det vill säga

”tänka i avrinningsområden”. Vid sulfidjordshantering bör det bland annat innebära att

avrinningsområdenas hydrologiska, geologiska, meteorologiska och biologiska

förut-sättningar ska beaktas. Med anledning av att projekt Haparandabanan inte verkar ta

hänsyn till vilka avrinningsområden som det förlägger (sulfidjords)upplag inom kan

man fundera på vilket förfarande som i naturmiljösynpunkt är lämpligast. Är det bättre

att lokalisera uppgrävda sulfidjordar i närheten av ursprungsplatsen än att lokalisera

dem där de gör minst eventuell skada? Eller är det införandet av vattendirektivet i

svensk lag som gått långsamt? Borde inte lokaliseringen av massor, och främst

sulfid-jord, ske med hänsyn till vattendirektivet? En tanke att leka med är alternativet att

med-vetet välja avrinningsområden att förr eller senare ”belasta” i stället för att minimera

masstransporter och placera sulfidjordarna så nära deras ursprungsplatser som möjligt.

I ett långt tidsperspektiv spelar kanske längre transporter som leder till en temporär

ökning av oxidationsfronter i jordarna inte så stor roll.

Eftersom man enligt vattendirektivet ska ”tänka i avrinningsområden” och projekt

Haparandabanans bedömningskriterier, som ligger till grund för val av

uppläggnings-platser, inte tar hänsyn till avrinningsområden kan det vara intressant att se hur

projektets lokalisering av sulfidjordar ser ut. Med hjälp av kartorna över

linje-sträckningen i järnvägsplanerna och sammanställningen ”Från Torneälven till Öreälven”

över Bottenvikens vattendistrikts huvudavrinningsområden och kustmynnande

vatten-drag kunde avrinningsområden för alla upplag utefter Haparandabanans nya sträckning

någorlunda väl bestämmas (se Tabell 7). Sulfidjordsmängder togs fram med hjälp av en

sammanställning över uppläggningsplatser (Trafikverket, 2010l). Mängderna

be-räknades i tidiga skeden. Det är viktigt att ha i åtanke att exakta mängder var svårt att

ange och att värdena i Tabell 7 är ungefärliga.

61

Tabell 7. Avrinningsområden som dåvarande Banverket planerat att lokalisera upplag

utefter den nya sträckningen av Haparandabanan inom. Tabellen anger även

avrinnings-områdenas storlekar och i vilka upplag dåvarande Banverket planerat att lägga

sulfid-jord (fetstilta). I den fjärde kolumnen anges total mängd sulfidsulfid-jord som planerats

placeras inom respektive avrinningsområde.

AVRINNINGS-OMRÅDE ^AVRINNINGS-OMRÅDETS STORLEK ^{UPPLAG MÄNGD} SULFIDJORD

Kalixälven 18 130 km

2

U11:1 0 m³

3/4 95 km

2

U11:2, U11:3, U11:4, U11:5,

U11:6, U11:7, U11:8, U11:9,

U11:10, U12:1, U12:2

ca 27 370 m³

Sangisälven 1 230 km

2

U12:3a, U12:3b, U12:4,

U12:5, U12:7, U12:8 ^{ca 3 000 m³}

2/3 225 km

2

U13:1, U13:2, U13:3, U13:4,

U13:5, U13:6 ^{ca 33 300 m³}

Keräsjoki 427 km

2

U13:8, U13:9, U13:10,

U13:11, U14:1, U14:2

ca 8 760 m³

1/2 65 km

2

U14:3, U14:4, U14:5, U14:6 ca 11 930 m³

Torneälven 40 157 km

2

U14:8 0 m³

I Tabell 1 beskrevs elva avrinningsområden varav sju berörs av Haparandabanans nya

sträckning. Bland de sju har Torneälvens, Sangisälvens och Kalixälvens

avrinnings-områden samt kustområdet 2/3 flest värdefulla lokaler ur naturmiljösynpunkt. I

kust-området 2/3 ligger alla upplag söder om Käll- och Mjöträsket (som är utpekade som

särskilt värdefulla vatten med avseende på naturmiljö och som hyser flera ovanliga

djurarter), vilket betyder att träsken inte kommer att påverkas. Torneälven och

Kalix-älven med biflöden är Natura 2000-områden, skyddade mot vattenkraftsutbyggnad och

med värdefulla bestånd av lax och flodpärlmusslor. Enligt Tabell 7 har Trafikverket helt

lyckats undvika Torneälvens och Kalixälvens avrinningsområden. Sangisälven är

värde-fullt för fiske och hyser bestånd av utter. Trafikverket planerade att lokalisera 3000 m³

sulfidjord i Sangisälvens avrinningsområde vilket är en liten mängd i sammanhanget

men som ändå förr eller senare kan påverka älvens vattenkvalitet på ett negativt sätt

genom försurning och utlakning av metaller. Eftersom uppgrävda samt dåligt

deponerade och täckta sulfidjordar kan försura marken och grundvattnet under lång tid,

anser jag att man borde ta hänsyn till avrinningsområdenas naturmiljöer,

buffrings-förmågor m.m. när man lokaliserar upplag.

5.1.4 Grumling

Dåvarande Banverket angav inte i detalj i tillståndsärendena för vattenverksamhet vilka

åtgärder som ska vidtas mot grumling men har i de objektspecifika miljökraven som

ingår i förfrågningsunderlag och bygghandlingar angett att grumlingsförebyggande

åtgärder ska vidtas. Funktionskravet på de grumlingsförebyggande åtgärderna (se

Bilaga 4 för exempel på grumlingsförebyggande åtgärder som använts inom projekt

Haparandabanan) är att finsand ska hinna sedimentera vilket sker efter 2 minuter. De

grumlingsförebyggande åtgärderna ska godkännas av myndigheten innan markarbeten i

anslutning till naturliga vattendrag får påbörjas. Entreprenörerna ska varje dag

kontrollera sin verksamhet genom att bland annat föra journal över grumling. För att

62

begränsa den påverkan på vattendragen som skett är det möjligt att tydligare direktiv

från myndigheten i form av ritningar på sedimenteringsanordningar hade gjort att fler

anordningar uppförts. Om material till anordningar skrivs in i mängdförteckningar och

entreprenörer får pengar till att uppföra dem blir kanske risken att anordningarna inte

uppförs mindre. I Bilaga 4 kan man få en bild av hur mycket tid och pengar som

entreprenörer lägger på anordningar.

Dåvarande Banverket lovade att eventuell grumling inte ska utgöras av grova partiklar.

Projektet beställer turbiditetsdata men den säger ingenting om hur stora partiklarna

som grumlar är. För att visa tillsynsmyndigheten att grumlingen inte består av grova

partiklar anser jag att projektet borde köpa den tjänsten.

Projektets effekter i form av grumling i vattendragen som korsas av den nya sträckan av

Haparandabanan diskuteras i effektuppföljningens avsnitt 5.2.1 ”Grumling”.

5.1.5 Föroreningar

In document Uppföljning av projekt Haparandabanans vattenanknutna åtaganden, naturmiljöeffekter och miljömål (Page 67-70)