Miljöbalken

Enligt Westerlund (2005) har vattendirektivet en tillämpningsstruktur som följer

avrinningsområden. Om man på effektivast möjliga sätt vill kontrollera vatten som

resurs måste man utgå från hur vatten rör sig i naturen och då hamnar man automatiskt

i ett avrinningsområdestänkande. Avrinningsområdena för ytvatten ska bestämma

struktur och indelningar. Grundvattenrörelserna sammanfaller ofta med dem men inte

alltid och därför säger direktivet att man utifrån grundvattenförhållanden i respektive

område ska bestämma till vilket avrinningsområde en grundvattentillgång ska tillhöra.

EG-rättsligt sett är ramdirektivet relativt radikalt eftersom det inte bara säger att olika

vattenrelaterade mål ska uppnås utan även i stor omfattning hur det ska göras.

Som en följd av vattendirektivet är Sverige idag indelat i fem vattendistrikt och hela

Norrbottens län ingår i Bottenvikens vattendistrikt som sträcker sig från Torneälven i

nordost ner till och med Öreälvens avrinningsområde i söder och omfattar alla sjöar och

vattendrag i de avrinningsområden som rinner ut i Bottenviken och Kvarken. Även

kustområdena i skärgården ingår men inte havsområdet utanför (Vattenmyndigheterna,

2011a, Internet). Ansvarig för Vattenmyndigheten i Bottenvikens vattendistrikt är

Läns-styrelsen i Norrbottens län (Vattenmyndigheterna, 2011b, Internet).

2.4.2 Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft 1 januari 1999 och upphävde tidigare svenska miljölagar. Den

syftar till att främja en hållbar utveckling, där både vi och kommande generationer ska

tillförsäkras en hälsosam och god miljö (Tyréns, 2006). Enligt Miljödepartementet

(2011, Internet) innehåller miljöbalken bland annat allmänna hänsynsregler som alla

ska följa för att skydda naturen. De innebär exempelvis att alla måste vidta nödvändiga

skyddsåtgärder och försiktighetsmått. Hänsynsreglerna gäller för alla verksamheter som

påverkar miljön. Den som orsakar skada eller olägenhet ansvarar för att förebygga eller

avhjälpa den. Miljöbalken innehåller också miljökvalitetsnormer som är gränser för hur

mycket naturen tål. Genom normerna bestäms högsta eller lägsta halter av olika ämnen i

mark, vatten och luft i specifika områden.

2.4.2.1 Miljökonsekvensbeskrivningar

Miljökonsekvensbeskrivningar har funnits med i den svenska miljölagstiftningen sedan

början av 90-talet men kraven och processen blev betydligt mer omfattande i och med

miljöbalken som infördes år 1999. Tanken med hela processen är att

verksamhets-utövaren ska få in synpunkter för att kunna genomföra projektet på ett så miljövänligt

sätt som möjligt. Miljökonsekvensbeskrivningar krävs bland annat för miljöfarliga

verk-samheter enligt 9 kap. MB och vattenverkverk-samheter enligt 11 kap. MB. Innan en ansökan

med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning lämnas in till tillståndsmyndigheten ska

ett samråd hållas.

MKB-processen går kortfattat till som så att någon planerar en verksamhet som kräver

tillstånd enligt miljöbalken och lämnar ett samrådsunderlag till länsstyrelsen (och till

miljöförvaltningen när kommunen är tillståndsmyndighet). Samrådsunderlaget är en

skriftlig redogörelse för den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning,

ut-formning och förutsedda miljöpåverkan. Denna information ska även lämnas till

30

enskilda som antas bli särskilt berörda. Verksamhetsutövaren kallar till ett

samråds-möte som den själv bestämmer utformningen på. Ofta åker länsstyrelsen och kommunen

ut till den aktuella verksamheten och diskuterar ansökan samt inriktning och omfattning

på miljökonsekvensbeskrivningen. Verksamhetsutövaren för protokoll.

Om den aktuella verksamheten finns beskriven i förordningen (1998:905) om

miljö-konsekvensbeskrivningar innebär verksamheten betydande miljöpåverkan och ett till

samråd ska hållas. Om den aktuella verksamheten inte automatiskt innebär betydande

miljöpåverkan ska verksamhetsutövaren inhämta synpunkter från särskilt berörda och

tillsynsmyndigheten. Tillsammans med samrådsprotokollen utgör dessa synpunkter en

samrådsredogörelse som ska skickas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen läser

samråds-redogörelsen och beslutar om verksamheten kan antas medföra betydande

miljö-påverkan eller inte. Om den inte gör det får verksamhetsutövaren göra klart MKB:n men

om den gör det ska ett ytterligare samråd hållas med en bredare krets.

Ofta måste ärendet annonseras i tidningar och kommunstyrelsen och statliga

myndig-heter höras. Lokala natur- och miljöföreningar är andra intressegrupper. Efter det

bredare samrådet sammanfattar verksamhetsutövaren inkomna synpunkter skriftligt.

Vad en MKB ska innehålla regleras i 6 kap. 7§ MB. MKB-dokumentet ska vara ett enskilt

dokument, oberoende av ansökan. När MKB:n är klar skickas den tillsammans med

ansökan till tillståndsmyndigheten där prövningar påbörjas (Länsstyrelsen i Kalmar län,

2006).

2.4.2.2 Vattenverksamheter

Miljöbalkens 11:e kapitel behandlar vattenverksamheter. Vilka åtgärder som räknas

som vattenverksamheter finns beskrivna i 11 kap. 2§ MB. Förenklat omfattar

vatten-verksamheter alla åtgärder som kan förändra vattnets djup, volym eller läge (Tyréns,

2006). Utgångspunkten är att vattenverksamheter är tillståndspliktiga men det finns

även åtgärder som bara är anmälningspliktiga (11 kap. 9§ MB). Om det är självklart att

inga allmänna eller enskilda intressen skadas av en planerad vattenverksamhet krävs

inget tillstånd men verksamhetsutövaren måste då kunna visa att ingen skadas av

vattenverksamheten (Tyréns, 2006).

Tillståndspliktiga vattenverksamheter prövas i en miljödomstol och anmälningspliktiga

hos en länsstyrelse. Innan en ansökan lämnas in ska samråd med länsstyrelsen och

enskilda som kan bli särskilt berörda ske (6 kap. 4§ MB). Efter samrådet beslutar

länsstyrelsen om vattenverksamheten kan medföra en betydande miljöpåverkan. Om

den bedöms göra det ska även ett bredare samråd hållas. I miljöbalken finns redovisat

vilka tillståndspliktiga verksamheter som alltid medför en betydande miljöpåverkan. Om

en specifik vattenverksamhet är upptagen i den redovisningen behöver det första

sam-rådet med länsstyrelsen inte hållas utan då kan det utökade samsam-rådet hållas direkt.

En tillståndsansökan om vattenverksamhet innehåller alltid en

miljökonsekvens-beskrivning (MKB) och en redogörelse från samråd. Miljödomstolen beslutar om

miljö-konsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i 6 kap. MB. Länsstyrelsen har innan beslutet

möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen och föreslå villkor.

Miljö-31

domstolen meddelar sedan villkor för vattenverksamheten (Tyréns, 2006). Ett exempel

på en vattenverksamhet är projekt Haparandabanans bortledande av grundvatten vid

Hamptjärn i Kalix kommun (se Figur 7).

Figur 7. Vattenverksamhet i form av bortledande av grundvatten från järnvägsskärning

vid Hamptjärn i Kalix kommun.

2.4.2.3 Miljöfarliga verksamheter

Miljöfarliga verksamheter definieras i miljöbalkens 9 kap. 6§ och där ingår även upplag

av massor. Schaktmassor bestående av sten, grus eller jord räknas som ”inert avfall” om

de blir över vid exempelvis en järnvägsbyggnation. Inert avfall innebär att avfallet inte

förändras kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt. Det löses inte heller upp, brinner inte och

bryts inte ned kemiskt. Föroreningsrisken avgör om det behövs en anmälan eller

till-stånd för uppläggning av inert avfall. Om föroreningsrisken bedöms som ringa ska

upp-laget anmälas till berörd kommun och om det bedöms som mer än ringa krävs tillstånd

av länsstyrelsen. Urgrävda massor räknas inte som förorenade men kan ändå förorena

genom exempelvis damning eller grumling (Tyréns, 2006).

32

2.4.2.4 Egenkontroll

Egenkontroll är en lagstiftad kontroll som varje verksamhetsutövare, vars verksamhet

eller åtgärder ”kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka

miljön” måste genomföra. Kontrollen regleras i miljöbalkens 26 kap. om tillsyn. I

kapitlets 19§ står bland annat att verksamhetsutövaren måste ”planera och kontrollera

verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar”. Verksamhetsutövaren

är också skyldig att ”genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad

om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön”.

Enligt Naturvårdsverket (2011a, Internet) omfattas den som bedriver en tillstånds- eller

anmälningspliktig verksamhet också av förordningen (1998:901) om

verksamhets-utövarens egenkontroll (FVE) och Naturvårdsverkets författningssamling 2000:15k

(NFS) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa verksamheter. I

förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll beskrivs hur dokumentation ska

gå till. Där ställs bland annat krav på att göra en riskvärdering av verksamheten och dela

upp ansvar för de delar som påverkar miljön. Om kemikalier ska användas ska en

kemikalieförteckning upprättas. Förordningen ställer också krav på att det ska finnas

rutiner för kontroll och underhåll av de delar av verksamheten som kan påverka miljön.

In document Uppföljning av projekt Haparandabanans vattenanknutna åtaganden, naturmiljöeffekter och miljömål (Page 37-40)