Erfarenhetsrum och förväntningshorisont i begrepp och berättelser
En avgörande metodologisk utgångspunkt är här att erfarenhetsrummet, liksom den förväntningshorisont som dras därifrån, finns avlagrat i språket. Genom att studera olika språkliga konstruktioner kan vi alltså blottlägga tidens politiska erfarenheter och förväntningar.
Detta kan göras med utgångspunkt i begreppen. Koselleck studerar hur erfarenhet och förväntan har konceptualiserats i särskilda politisk-sociala grundbegrepp, exempelvis begreppet ”revolution”, till vilket vi ska återkomma. För Koselleck är intresset framför allt riktat mot begreppens strukturella förändringar över längre tidsrymder och den spänningsfyllda interaktionen mellan de samtidigt osamtidiga tidsskikten.44
Avhandlingens huvudsakliga metod är emellertid inte begreppshistorisk utan berättelseanalytisk. Om begreppen kan sägas vara korta koncentrat av ett visst meningssammanhang tar berättelserna istället mer av ett helhetsgrepp, och är på så sätt mer innehållsrika och fruktbara att studera. Det blir med denna berättelseanalytiska ansats också tydligare att erfarenhetsrummet är spänningsfyllt, att det inte är givet vilka erfarenheter som i en viss situation lyfts upp och fogas samman och vilka slutsatser som dras av detta urval. Är man därtill, som jag, intresserad av meningssammanhangets temporala dimensioner – i vilken utsträckning framtiden var sluten och förgången – förefaller den berättelseanalytiska metoden bäst lämpad. Till detta kan läggas att det kan finnas en teori- och metodutvecklande potential i att undersöka erfarenhet och förväntan också i andra språkliga uttryck, exempelvis berättelser, och inte som hittills huvudsakligen i begrepp.
Den begreppshistoriska metoden kan dock berika berättelseanalysen. Den påminner oss om att vara uppmärksamma på begreppen, att det finns mycket mening i dessa
44 En god metodologisk introduktion ges i Richter (1995), kap. 2; Olsen (2012), kap. 4; Persson, Mats, ”Begreppshistoria och idéhistoria”, Lindberg, Bo (red.), Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria. Konferenser, 59 (Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin, 2005), s. 15–25. I sammanhanget bör även nämnas den begreppsbruks- eller talhandlingsteori som förknippas med den så kallade Cambridge-skolan, och som har sin mest namnkunnige förespråkare i Quentin Skinner. På ett annat sätt står här aktörernas intentionella begreppsanvändning, i olika synkrona konfliktsituationer, i centrum. Se Skinner, Quentin, Visions of Politics. Vol. I. Regarding Method (Cambridge: Cambridge University Press, 2002a), passim; Jordheim, Helge, Läsningens vetskap. Utkast till en ny filologi (Gråbo: Bokförlaget Anthropos, 2003), s. 216–250. Som flera gånger har påpekats ska emellertid inte skillnaden mellan Kosellecks och Skinners båda förhållningssätt överdrivas, se t.ex. Richter (1995), kap. 6; Jordheim (2003), kap. 3; Ihalainen, Pasi, ”Between historical semantics and pragmatics. Reconstructing past political thought through conceptual history”, Journal of Historical Pragmatics, 7:1 (2006a).
mångtydiga och vid en första anblick oansenliga ord, ordföljder och ordkluster. Valet att använda ett särskilt begrepp i ett visst sammanhang, liksom sättet att använda det på, påverkar berättelsen. Främmandegörandet av begreppen hjälper oss emellertid inte enbart att undvika en anakronistisk begreppsförståelse, den manar också till försiktighet rörande det samtida språkbruket och de begrepp som forskaren själv väljer att använda.45 Vad gäller frihetstiden har tidigare forskning flera gånger intagit en aningslös hållning och övertagit studieobjektens egna begrepp. Därmed har också deras politiska intentioner okritiskt reproducerats. Detta gäller, som vi ska se längre fram, bland annat hur forskningen har karaktäriserat mössorna och hattarna som politiska aktörer. Sammanfattningsvis tydliggör den begreppshistoriska metoden varför vi inte kan förstå berättelsens helhet utan att också titta närmare på den begreppsliga beståndsdelen. Metodiskt betyder detta att även om den moralpolitiska logiken primärt ska studeras berättelseanalytiskt så finns det all anledning att i vissa fall också analysera begreppsanvändningen.46
Att studera den moralpolitiska logiken narrativt
I det följande ska den narrativa eller berättelseanalytiska ansatsen preciseras som analysmetod och knytas till avhandlingens konkreta forskningsuppgift att analysera den moralpolitiska logiken som i första hand en narrativ kamp mellan antagonistiska moralpolitiska berättelser.
Den berättelseanalytiska metoden, såsom den här förstås, tar sin utgångspunkt i uppfattningen att människan förstår sin tillvaro genom meningsskapande berättelser. Berättelsen skänker mening, orientering och legitimitet till en oöverskådlig verklighet genom att lyfta upp, ordna och knyta samman enskildheter med varandra på ett visst temporalt sätt. Detta ordnande skapar meningsfulla samband som förklarar världen och möjliggör orientering och handlande i den; berättelsen speglar inte endast, utan skapar också, verkligheten. När berättelsen på detta sätt reducerar verklighetens komplexitet bidrar den samtidigt till att andra förhållanden och tänkbara samband, som inte har någon mening i berättelsen, eller som strider mot den, tonas ner eller helt avförs. Berättandet begränsar på samma gång som det möjliggör vår verklighetsförnimmelse. Berättelsen är med detta perspektiv sammanvävd både med den mänskliga
45 Palonen, Kari, ”Den begreppshistoriska Verfremdungseffekten”, Lindberg, Bo (red.), Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria. Konferenser, 59 (Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin, 2005), s. 35–37.
46 För en god diskussion av förhållandet mellan det begreppsanalytiska och det berättelseanalytiska perspektivet se Danielsson Malmros, Ingmarie, Det var en gång ett land... Berättelser om svenskhet i historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar (Höör: Agerings bokförlag, 2012), diss., s. 45–49.
perceptionen, med hur verkligheten framträder för människan och med hur människan skapar verkligheten. Det narrativa perspektivet – med företrädare som Paul Ricœur, David Carr, Margaret Somers och Alasdair MacIntyre – har fått ett stort genomslag inom humanvetenskapen, och i Sverige har historiker med inriktning på 1900-talet studerat berättelser på detta sätt i ett drygt decennium.47
Berättelserna analyseras i denna avhandling med utgångspunkt i tre centrala dimensioner: intrig, temporalitet och sensmoral.48 Berättelsens intrig styr det tematiska urvalet av de enskildheter som infogas i berättelsen, liksom vad som väljs bort. Så kan en till synes obetydlig händelse, långt tillbaka i tiden, genom intrigen plötsligt få en central betydelse. Intrigen styr också hur enskildheterna fogas samman. Den avgör alltså inte endast berättelsens tema – vad som uppfattas som väsentligt i sammanhanget – utan skapar även de kausala sambanden mellan olika händelser och företeelser. Berättelsen svarar på så sätt mot ett grundläggande perceptivt behov av att saker och ting inte inträffar som isolerade händelser utan av en anledning och att denna kausalitet är avgränsad och meningsfull. Berättelseintrigen kan också ses som en konflikt. Ytterst handlar berättelsen om varför konflikten har uppstått och hur den får sin lösning.
Den kausala intrigen är vidare avgränsad och situerad i ett tidsskeende, med en början, en mitt och ett framtida slut. Denna temporalitet förklarar nuet genom att härleda det ur och relatera det till det tidigare inträffade, samtidigt som den gör utfästelser om en meningsfull – om än inte nödvändigtvis önskvärd – framtid.
Slutligen har varje berättelse en sensmoral. På grundval av berättelsen finns det alltid en lärdom att göra, en slutsats att dra. Sensmoralen sätter fingret på att berättelsen har ett syfte och en moralisk riktning, att den orienterar gentemot och uppmanar till ett
47 Hinchman, Lewis P. & Hinchman, Sandra K. ”Introduction”, Hinchman, Lewis P. & Hinchman, Sandra K. (eds.), Memory, Identity, Community. The Idea of Narrative in the Human Sciences. SUNY Series in the Philosophy of the Social Sciences (Albany: State University of New York Press, 2001). För en initierad genomgång av fältets historiefilosofiska grunder se Danielsson Malmros (2012), s. 28–42. Bland dessa svenska historiker märks, förutom Danielsson Malmros, framför allt Alm, Martin, Americanitis: Amerika som sjukdom eller läkemedel. Svenska berättelser om USA åren 1900–1939. Studia Historica Lundensia, 10 (Lund: Historiska institutionen; Lund universitet, 2002b), diss.; Cronqvist, Marie, Mannen i mitten. Ett spiondrama i svensk kallakrigskultur (Carlsson bokförlag, 2004), diss.; Wiklund, Martin, I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990 (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2006), diss.; Salomon, Kim, En femtiotalsberättelse. Populärkulturens kalla krig i folkhemssverige (Stockholm: Atlantis, 2007); Sturfelt, Lina, Eldens återsken. Första världskriget i svensk föreställningsvärld (Lund: Sekel, 2008), diss. Det går dock att se vissa ansatser till ett narrativt perspektiv också i svensk tidigmodern forskning, se t.ex. Hallberg (2003); Nordbäck, Carola, Samvetets röst. Om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige. Skrifter från institutionen för historiska studier, 8 (Umeå: Institutionen för historiska studier; Umeå universitet, 2004), diss., s. 274–276, 405f; Östlund, Joachim, Lyckolandet. Maktens legitimering i officiell retorik från stormaktstid till demokratins genombrott (Lund: Sekel, 2007), diss., s. 33–36.
48 De följande styckena utgår ifrån Somers, Margaret R., ”The narrative constitution of identity: A relational and network approach”, Theory and Society, 23 (1994), s. 613–617; Hinchman & Hinchman (2001), s. xv–xvi; Danielsson Malmros (2012), s. 26–28.
visst handlande, samtidigt som den tonar ner eller döljer olika handlingsalternativ. På dessa sätt konstruerar berättelsens intrig, temporalitet och sensmoral också individers och kollektivs självförståelse. Istället för som någonting essentiellt förstås identitet här som något som följer av och förändras tillsammans med de berättelser som de berörda finner meningsfulla och gör till sina. Identitet är med detta synsätt resultatet av en narrativ karaktärisering snarare än av kategorisering. Identiteten skapas genom att vi placerar in oss själva, eller andra placerar oss, i olika berättelser; vi väljer långt ifrån alltid de berättelser som vi ingår i. Berättelserna förklarar varifrån vi kommer och vart vi är på väg, med vilka vi hör ihop och vilka vi skiljer oss samt varför våra strävanden och vårt handlande är att betrakta som legitima.49
Då berättelsen reducerar och förenklar verkligheten kan den omöjligen begripliggöra alla enskildheter med samma trovärdighet. Vissa händelser och företeelser framstår ofrånkomligen som mindre meningsfulla, medan andra istället har karaktären av anomalier, som direkt motsäger berättelsens verklighetsbeskrivning och gör den mindre rimlig och relevant. Om denna narrativa dissonans blir tillräckligt stor börjar berättelsen förlora sin förklaringskraft och sina språkrör. När dissonansen tilltar – när alltmer uppfattas motsäga berättelsen eller sakna mening i förhållande till den – börjar vissa människor att ompröva och förändra berättelsen så att den bättre överensstämmer med den etablerade förståelsen av världen, medan andra fortsätter att orientera sig enligt den. Förmågan att bortse från och avfärda anomalier och dissonans ska emellertid, som jag ser det, inte underskattas; så är – för att endast nämna ett enkelt exempel – berättelsen om den amerikanska drömmen fortsatt stark, trots de många beläggen för att den sociala rörligheten är låg. Lyckas anpassningen – som kan vara mer eller mindre omfattande – blir berättelsen åter meningsfull och slagkraftig. Men förändringen kan också resultera i att berättelsens interna koherens undergrävs, med följden att meningsförlusten fortsätter. Den föränderliga verkligheten innebär dock inte nödvändigtvis ett hot mot berättelsen. En plötslig händelse som synes underbygga berättelsen kan givetvis också med ens göra den mer trovärdig och tilltalande. Slutligen förändras berättelsen i samspel med andra berättelser, som begripliggör samma del av verkligheten fast på ett annat, kanske direkt motstridigt, sätt. Denna interaktion har
49 För sensmoral se Östling, Johan, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskriget efterdyning (Stockholm: Atlantis, 2008), diss., s. 58; Danielsson Malmros (2012), s. 18. För narrativ identitet se Somers (1994); Hinchman & Hinchman (2001), s. xvii–xxiv; MacIntyre, Alasdair, ”The Virtues, the Unity of a Human Life, and the Concept of a Tradition”, Hinchman, Lewis P. & Hinchman, Sandra K. (eds.), Memory, Identity, Community. The Idea of Narrative in the Human Sciences. SUNY Series in the Philosophy of the Social Sciences (Albany: State University of New York Press, 2001). Se här även Alm (2002b), s. 32f; Wiklund (2006), s. 68–73; Danielsson Malmros (2012), s. 52–65. För ett i sammanhanget intressant och för sitt område ovanligt narrativt identitetsperspektiv, se Ringmar, Erik, Identity, interest and action. A cultural explanation of Sweden’s intervention in the Thirty Years War. Cambridge Cultural Social Studies (Cambridge: Cambridge University Press, 2007 [1996]).
karaktären av en narrativ kamp, i vilken de ömsesidigt uteslutande berättelserna bestrider och hotar varandras meningsanspråk.50
•
Berättelseanalysen hjälper oss att urskilja mönster i de enskilda källtexterna vad gäller intrig, temporalitet och sensmoral. Den synliggör kort sagt att många texter liknar varandra. I sina försök att på ett meningsfullt och rimligt sätt göra politiken begriplig kom författarna, medvetet eller omedvetet, att knyta an till andra texter. Politiken kunde inte begripliggöras på ett oändligt antal sätt, och det kunde inte göras utan inverkan från redan föreliggande meningssammanhang. Det intertextuella förhållandet kan beskrivas som att de enskilda utsagorna grupperade sig i kluster, vilka förklarade politiken på ett liknande sätt. Varje enskild text artikulerade inte berättelsen i dess helhet, men tillsammans konstruerade klustret av texter en berättelse. Det är sådana berättelser – inte den enskilda individen som berättar, inte heller den enskilda utsagan – som här är av intresse.
Dimensionerna intrig, temporalitet och sensmoral behöver dock operationaliseras ytterligare. Analysen ska bland annat identifiera berättelsens strukturerande intrig eller konflikt. Detta innebär analytiska frågor om vad konflikten gällde, hur den hade uppkommit och vad som behövde ske i berättelsen för att den skulle kunna få sin lösning. Intrigen ska också undersökas genom berättelsens kausala anspråk, som förklarade sakernas rådande tillstånd. Ytterligare ett sätt att närma sig intrigen på, som blir särskilt viktigt i denna studie, är att undersöka mellan vilka antagonistiska och protagonistiska karaktärer som berättelsekonflikten stod. Frågan om karaktärisering kan ställas till ett konkret persongalleri, till mer abstrakta karaktärer som exempelvis Förföraren, Splittraren och Sanningssägaren, liksom till helt ansiktslösa storheter som Arbete och Kapital, Förnyelse och Tradition eller Ungdom och Ålderdom. För de människor som berättelsen erbjöd en positiv identitet fick berättelsen en stärkande och självbekräftande mening, som upplyser oss både om deras självförståelse och om deras självframställning. För dem som däremot utpekades som antagonister fick berättelsen en kritisk och hotande innebörd. Både det ”vi” och det ”de” som berättelsen skapade ska lyftas upp i analysen.
Ett annat sätt att närma sig berättelseintrigen på är genom de troper – de centrala begrepp och språkliga figurer, exempelvis allegorier, metaforer och allusioner – som
mer eller mindre allmänt vedertaget refererade intrigen. Därför analysera jag med vilka troper berättelsen refererades, implicerades och sammanfattades.
Berättelsen ska som nämnts också analyseras temporalt, genom att jag frågar hur intrigen periodiserades, det vill säga hur den ordnades i tid. Här blir det viktigt att identifiera berättelsens avgörande förändringar, kriser och vändningar, liksom dess temporala riktning: huruvida denna var linjär eller cirkulär, präglad av förändring eller kontinuitet, framsteg eller förfall, optimism eller pessimism. Vidare var någonstans som berättelsens ”nu” placerades i intrigens förlopp: vad som väntade härnäst, och hur nära i tid kommande perioder befann sig. För att fånga berättelsens temporalitet är det också viktigt att uppmärksamma uttryck som ”inte längre”, ”fortfarande”, ”ännu inte” och ”alltmer”. Slutligen ska berättelsens sensmoral studeras genom att sökljuset riktas mot olika implicit eller explicit handlingsorienterande imperativ. Här frågas vilket politiskt agerande som berättelsen uppmanade till, vilka aktörer dessa uppmaningar riktade sig till och vilken framtid som i så fall ansågs möjlig.51
Partiberättelser och metaberättelse
Vi ska nu vända oss till frågan om hur berättelsernas förändring över tid, liksom deras samspel med varandra, kan förstås och operationaliseras. I samband med detta ska något också sägas om hur den empiriska undersökningen har disponerats, liksom vilka metodologiska överväganden som ligger bakom valet av disposition.
Bland den mångfald röster som möter oss i den politiska litteraturen märks två framträdande berättelser.52 Dessa betecknas i det följande som hattberättelsen och
mössberättelsen. De båda partiberättelserna skapade utifrån ett gemensamt
erfarenhetsrum två meningssammanhang, vilka stod i konflikt med varandra. Berättelsernas förmåga att ge mening till politiken antas här ha haft stor betydelse för den politiska mobilisering och övertalning som påverkade det politiska beslutsfattandet. Hur partiberättelserna förhåller sig till frihetstidens två partier, hattarna och mössorna, specificeras i kapitel 3. Detsamma gäller frågan om aktörer; vilka författarna till den politiska litteraturen var, vilka de politiska aktörerna var, liksom vilka som nåddes av partiberättelserna, diskuteras ingående i detta kapitel. Utan att föregå denna diskussion ska jag, för tydlighets skull, understryka att det inte är hela befolkningens, men inte heller enbart en snäv samhällselits, berättelser som här står i blickpunkten.
51 För den berättelseanalytiska operationaliseringen har jag funnit Wiklund (2006), s. 104–107 särskilt givande.
52 Därmed inte sagt att dessa två är de enda, tvärtom torde det vara möjligt att med andra frågor återfinna också andra berättelser i materialet; inte heller så att alla här undersökta politiska texter knöt an till dessa två berättelser eller intresserade sig för just denna del av verkligheten.
Partiberättelserna skilde sig emellertid inte enbart åt. Tvärtom finns det anledning att anta att de också liknade varandra på ett flertal mer grundläggande sätt. Dessa beröringspunkter gör att de två partiberättelserna här förstås som variationer på en moralpolitisk grundberättelse om vad som kännetecknade människan som politisk varelse, eller som en dramatisering av den moralpolitiska logiken. En grundberättelse formar, som Martin Alm har uttryckt det, ”en ram eller ordning som andra berättelser måste pressas in i eller försöka att spränga”, och den ”formulerar de strukturer och perspektiv som andra berättelser vilar på”.53 Denna grundberättelse, som de enskilda texterna och de båda partiberättelserna fick sin mening av och anknöt till, kallar jag den
moralpolitiska metaberättelsen. Själva analysen av metaberättelsen, med avseende på
intrig, temporalitet och sensmoral, hänskjuts emellertid i allt väsentligt till avhandlingens avslutning (kapitel 7), då de båda partiberättelsernas strukturella likheter har klarlagts empiriskt.
Att systematiskt jämföra de båda partiberättelserna med varandra kan synas vara ett omständligt sätt att undersöka den moralpolitiska metaberättelsen på. Det innebär till exempel ofrånkomligen en del upprepningar. Fördelen med en sådan jämförelse är att den ger oss svar på både hur stort det tolkningsutrymme var som metaberättelsen tillhandahöll aktörerna och hur aktörerna använde sig av detta begränsade tolkningsutrymme på olika sätt. Jag har med operationaliseringen medvetet försökt undvika att enbart studera struktur eller aktörskap.
Att studera narrativ kamp och förändring, och således inte enbart inventera vilka berättelser som fanns i en given tid, förutsätter vidare någon form av diakront angreppssätt. Först över tid avtecknar sig interaktionen mellan de antagonistiska berättelserna. Om detta görs synkront kommer berättelserna ofrånkomligen att framstå som mer stabila än vad de sannolikt var, i relation både till varandra och till politiska händelser. Ett diakront angreppssätt kan emellertid se ut på flera olika sätt. Här föreslås ett som tentativt kan betecknas som mikrogenetiskt.
Förledet mikro avser den tidsrymd som fixeras. Det är dessa förhållandevis snävt avgränsade tidsramar som möjliggör den genetiska analysens djup. Den period som här särskilt står i fokus är åren 1738–41. Att analysera berättelsernas förändring genetiskt innebär att analysera dem framlänges och kronologiskt, med analytisk hänsyn till att de var situerade i ett händelseförlopp. För överskådlighet interfolieras därför också avhandlingen, mellan kapitel 3 och 4, med en kortare kronologi över periodens i sammanhanget mest relevanta politiska händelser. I takt med att nya händelser inträffade, och när den antagonistiska berättelsen förändrades, ändrades förutsättningarna för den narrativa kampen. Båda dessa föränderliga kontexter behöver fortlöpande införas i framställningen. Ansatsen nödvändiggör också, på ett välkommet
sätt, en användning av den äldre politiska händelsehistoriska forskningstraditionen, som många gånger i detalj har lyckats kartlägga ett politiskt skeende men som idag endast sällan kommer till analytisk användning i mer språkligt eller kulturellt influerade studier.
Det mikrogenetiska angreppssättet har två analytiska fördelar.
Det innebär för det första att vi med en större systematik kan följa dels hur nya händelser infogades i berättelserna, dels hur berättelserna interagerade med varandra.