Litteraturens partipolitiska betydelse
Den partipolitiska opinionsbildningen utgör en viktig del av politiseringsprocessen. För att närmare blottlägga sambanden här emellan behövs en mediehistorisk diskussion av den partipolitiska litteraturens form och innehåll, dess rumsliga och sociala spridning och cirkulation, dess avsändare och mottagare samt de många praktiker som åtföljde den. Jag ska argumentera för att partierna, väl medvetna om opinionsbildningens stora politiska betydelse, utkämpade en hård strid om i första hand den ovan beskrivna majoriteten oavhängiga riksdagsmän. Att vinna denna var avgörande för att kunna utöva politiskt inflytande och här spelade den politiska litteraturen en väsentlig roll. Den mobilisering och övertalning som litteraturen syftade till påverkade emellertid, avsiktligt eller oavsiktligt, också dem som inte betraktades som politiska subjekt. Genom att dra in människor i ett politiskt samtal bidrog därigenom partipolitiken också till att förändra dessa gruppers politiska kompetens och självbild.
Den partipolitiska opinionsbildningen återfinns, i varierande grad, i många olika typer av politisk litteratur under de aktuella åren.252 De tryckta texterna var, för att börja med dessa, som regel underkastade censur varför partipolitiska ställningstaganden, särskilt regimkritiska sådana, med nödvändighet måste vara mer implicita. Studerar man dessa texter tillsammans med den handskrivna politiska litteraturen blir det emellertid möjligt att urskilja delar av partiberättelserna också här.
Ett exempel på en sådan textgenre är de tryckta predikningar som åren kring 1740 var del av kampen om den partipolitiska dagordningen.253 Med hjälp av allusioner och
252 Undantagsvis kan emellertid partipolitiken dyka upp även i oväntade, icke-politiska, sammanhang. I det riksdagsrusiga Stockholm hösten 1738 publicerades t.ex. Bennet, Stephen, DIRECTEUREN STEPTHEN BENNETS Berättelse Om Lins Planterande, Beredande Spinning, Wäfnad och öfriga tilberedning, Til Allmän nytta genom Trycket utgifwen År 1738 (Stockholm: Sal. Henr. C. Merckells Enkia, 1738), opag., i vilken författaren redan i förordet fastslog att ”någre tro, at en långsam fred gör altsammans; sombliga åter tänka, at krig i rättan tid, sätter land och folk med hast i stånd; en del berätta, det starka förbindelser med andra makter befäster och styrker wälgången i landet”. Detta politiska getingbo ville författaren dock inte själv ge sig in i. Han fortsatte därför raskt till sitt egentliga ämne, nämligen hur landet bäst skulle kunna uppodlas. Till tropen om en ”långsam fred”, vilken ingick i hattberättelsen, ska vi återkomma i kap. 4. Ett annat exempel är Olof Dalins komedi Den Afwundsiuke, med urpremiär i juni 1738, just som riksdagen inletts, och som innehöll flera lättsamma anspelningar på partipolitiken. Se Dalin, Olof, Den Afwundsiuke. COMEDIE I Tre Öpningar. Förestäld på Kongl. Swenska THEATREN i Stockholm, första gången den 6 junii 1738. Samlade skrifter av Olof von Dalin. Under redaktion av Barbro Ståhle Sjönell och Petra Söderlund. Tredje delen. Dramatik. Utgiven av Ingemar Carlsson, James Massengale och Gun Carlsson (Stockholm: Svenska vitterhetssamfundet, 2008 [1738]); kommentarer i Samlade skrifter av Olof von Dalin. Under redaktion av Barbro Ståhle Sjönell och Petra Söderlund. Fjärde delen. Kommentar till dramatik av Ingemar Carlsson och James Massengale (Stockholm: Svenska vitterhetssamfundet, 2009), s. 70–81.
253 För de här aktuella åren se t.ex. Benzelius, Henric, Opmuntring Til Christelig Enighet Genom en kort Predikan, Hollen i Stockholms Slotts-Kyrcka I Hans Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers närwaro Med början af Riks-Dagen den 16. December 1740. Och på Hans Kongl. Maj:ts Befallning och samtelige Riksens Ständers begiäran Til trycket lemnad af HENRIC BENZELIUS Biskop i Lund (Stockholm: uplagd uti det Kongl. Bok-Tryckeriet; Peter Momma, 1740); Strand, Olof, I JESU Namn! En Rätt Christens Berömelse: Ett Godt Samwets Witnesbörd, I en Enfaldig Predikan På Then Femte Söndagen i Faston Åhr 1741 Uthi St. Claræ Kyrkia i Stockholm Förestäldt, Och sedermera, efter mångas Gudeliga åstundan, til Trycket befordradt Af OLOF STRAND, Kyrkjoherde i Lerbo, och Prästerskapets Riksdags-Fullmächtig ifrån Södermanland (Stockholm: Tryckt hos PETER JÖR. NYSTRÖM, u.å. [1741]); Evensson, David, Högmässo-Predikan Hållen Then XXIV. Söndagen efter Trinitatis. Under warande Riksdag 1742. På Kongl. Hofwet. Och Efter allernådigste Befalning til Trycket utgifwen (Stockholm: Tryckt uti Kongl. Tryckeriet, u.å. [1742]); Serenius, Jacob, Salom. Pre. 7. Cap. 15. v. Betraktat Uti En Christelig Lik-Predikan Öfwer Hans EXCELLENCE RiksRådet och Academiæ Cantzleren Högwälborne Grefwe Herr ERNST JOHAN CREUTZ, Som med Hög-anständig Heder begrofs i Nyköping uti All-Helgona Kyrkia Christi Himmelsfärds Dag 1742. Af JACOB SERENIUS. Past. & Præp. Nycop (Stockholm; u.o. [1742]); Kalsenius, Andreas, En sann gudsfruchtan, såsom thet rätta befordrande medlet til rikens och nationers wälstånd och lycksalighet, förestäld i anledning af orden i 1. Sam. b. 12 cap. 24 vers, tå riksens högl. ständer slöto sin allmänna sammankomst i Stockholm: och togo afsked ifrå hwarannan, som skedde den 22 augusti 1741. Af Andreas Kalsenius (Stockholm: tryckt hos Peter Jör. Nyström, 1742); Evensson, David, Christelig Predikan Öfwer Jon. I. v. 6. Hållen In för Riksens Råd och Ständer i RiksSalen församlade På Wal-Dagen Then 23. Junii 1743. Och Efter Riksens Högloflige Ständers befallning til Trycket utgifwen Af DAVID EVENSSON. Past. & Præp. Norcop (Stockholm: Tryckt uti Kongl. Tryckeriet; Peter Momma, u.å. [1743]); Lagerlöf, Nills, En kort Predikan, Öfwer Psalm. 28. v. 7. Hållen i Slåtts-Kyrkan In för Hans Kongl. Maj:t Och Riksens Höglofl. Ständer Wid Slutet af Riks-Dagen
allegorier och med all den kraft som de bibliska berättelserna och predikoämbetet bjöd kunde högt uppsatta präster – tillika riksdagsmän – bilda opinion och angripa sina partipolitiska motståndare med åtminstone ett visst skydd. Helt riskfritt var det emellertid inte. Mössan Jacob Serenius, vid tiden riksdagsman och prost i Nyköping, ådrog sig exempelvis hård kritik – också från politiska sympatisörer – för den högmässa som han höll inför hovet och hela det politiska etablissemanget den 5 november 1738. Och efter den likpredikan som han ett par år senare höll över mössan och det licentierade riksrådet Ernst Johan Creutz var det nära att han ådrog sig åtal. För en tid fann han det nödvändigt att lämna riksdagen.254 Andreas Rhyzelius, riksdagsman och domprost i Linköping, menade i sin tur att den starkt polemiska predikan som han hade hållit den 22 februari 1741 hade fått den dåvarande hattregimen att hota honom till livet.255 Kyrkoherden i Norrköping David Evensson, även han profilerad mössa,
Then 12 September 1743. Af Nills Lagerlöf, Superintendent i Carlstad (Stockhlm: Tryckt hos Lars Salvius, 1743); Wallin ([1743]). Se även Normann (1952), s. 138f, 145f.
För partipolitiska predikningar från andra delar av frihetstiden se Carlsson (1966), s. 39; Ryman (1978), s. 43; Burius (1984), s. 71–73; Ihalainen (2003), s. 78–84; Ihalainen (2005), passim, t.ex. s. 73f, 79, 162; Winton (2007); Nordin (2009), s. 222, 229; Ihalainen, Pasi, ”The Political Sermon in an Age of Part Strife, 1700–1720: Contributions to the Conflict”, McCullough, Peter et al (eds.), The Oxford Handbook of The Early Modern Sermon (Oxford: Oxford University Press, 2011), s. 495. Som frihetstida partipolitiskt ämne väntar emellertid detta ännu väsentligen på sin författare.
Även i andra delar av litteraturen förekommer politiska predikningar, psalmer och bibelställen, se t.ex. 1739 den Martii skall effterskrifna wara anslagit på Landtmarskalkens Grefwe Tessins Port. Hesekiel 21 Cap. 25-27 vers, KB D 901 [226]; Bibliska språk på ett ark i patent, som war uppslagit på planket och anslagstavlan bredwid Riddarhus-Porten i Stockholm, om morgonen den 28 November 1738, KB D 901 [258]; Bulla Excommunionis die S. Mathiae, den 24 febr. 1739, RA PA V:4 [229]; En Redlig Swänsk Patriots Politiska Tros Bekiännelse (U.o.u.å. [1743]) ([448]), opag.; Extract af Probsten Serenii Prädikan, hållen wid Ryssarnas ankomst til Nykiöping och inqwartering, i December månad 1743, RA PA V:11, nr 37, ej förtecknad i Carlsson (1967a); Låf och Tacksäijelse Sång för wederbörande Herrars Gyllene anstallter til StorFurstendömmet Finlands ruin och undergång i pennan fattat af en Åkerman i Tafwasteland dat: d: 15 Julii 1742. Siunges som den träfwande Psalm: Swänska Gossar Blå etc, Carlsson (1967a) [361:4]; Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. Trettiondefjerde delen. Fredriks regering. Fjerde häftet. Striden mellan Arvid Horn och Karl Gyllenborg samt Ulrika Eleonoras och Arvid Horns sista år, Till ungdomens tjenst utgiven af And. Fryxell (Stockholm: L. J. Hiertas förlag, 1864), s. 81; Malmström bd 2 (1893–1901), s. 385; Riksdags Psalm. Att Siungas i storkyrkan då stånden der samlas till att efter sluten Guds tienst gå på Riks Salen den 20 Maji 1738, RA Skkl fol. 100:20 [154].
254 [Reuterholm] Nilzén (2006), 5/11 1738, s. 160–163; Hagberg, Lars, Jacob Serenius’ kyrkliga insats. Kyrkopolitik, kristendomsförsvar, undervisningsfrågor. Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 28 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1952, diss., s. 114f; Carlsson (1966), s. 39; Bergfeldt, Börje, ”Jacob Serenius”, SBL, 32 (2003–2006).
255 Then Länder och Riken förödande Misshälligheten, Til Wälment underwisning, warning och förmaning, Enfalleligen föreställd, På Kongl. Residencet i Stockholm, Närwarande Theras Kongl. Majestäter och Några Excellencer, Rikets Råd, Med en anseenlig Försambling Af Rikets Höglofliga Ständer, Hoffbetienter och Andra,
På Dominicâ Oculi, Eller Tredje Söndagen i Faston, d. 22 Februar. År 1741. af And; Ol; Rhyzeliô, LSB T
211:3, Biskop Andreas Rhyzelius Predikningar; [Rhyzelius] Helander (1901), 22/9 1741, s. 135; Carlsson (1966), s. 40; Burius (1984), s. 72f.
kritiserades 1749 för att i en likpredikan – som det uppfattades – ha tagit partipolitik ställning.256
En andra typ av text är de tryckta riksdagstalen, vilka, som redan nämnts, började tryckas vid ungefär denna tid. På ett sätt som i mycket liknade de tryckta predikningarna var det här möjligt att bilda partipolitisk opinion – också på ett mycket polemiskt sätt – så länge detta skedde med en viss fingerfärdighet så att avsändaren inte själv framstod som en partiman.
En tredje typ av tryckta partipolitiska ställningstaganden är de pamfletter som också de började dyka upp åren kring 1740. I några fall hade dessa helt enkelt kringgått censuren. Vanligare var dock att censorn undgick att uppmärksamma texternas partipolitiska implikationer.
Det dessa texter visar är att de politiska aktörerna såg ett behov av partipolitisk opinionsbildning också utanför plena, deputationer och utskott. De antyder också att detta behov ökade. Åren kring 1740 framstår i själva verket som en viktig period vad beträffar de tryckta politiska skrifterna. Politiseringsprocessen och de allt starkare motsättningarna kom från och med nu att sätta sitt avtryck även på det som gick till trycket.257 I ljuset av detta bör man inte, som ofta har gjorts, överdriva betydelsen av de förändringar som den politiska offentligheten eller allmänna opinionen genomgick under den senare delen av frihetstiden. När exempelvis den första parti- och regimtrogna tidningen, En Ärlig Swensk, började utges 1755 skedde detta i en offentlighet där den politiskt initierade redan i många år hade kunnat följa de partipolitiska konflikterna i tryckt text. Det som var nytt var istället att dessa konflikter nu även syntes i de tryckta tidskrifterna, en texttyp som tidigare endast undantagsvis hade rymt försiktiga partipolitiska ställningstaganden.258 Detta resonemang gäller även för tryckfrihetsförordningen; att fördämningarna för vad som kunde uttryckas i tryck slutligen brast 1766 var självfallet av stor politisk vikt, men det bör inte överskugga det faktum att en allt stridare ström politisk litteratur redan hade lämnat tryckerierna i flera decennier.
256 [Rhyzelius] Helander (1901), s. xxxv; Ryman (1978), s. 168; Burius (1984), s. 90f.
257 Partipolitisk opinionsbildning kan åren kring 1740 ses även i andra typer av tryckta texter. För den akademiska litteraturen, se Carlsson (1966), s. 40f; Burius (1984), s. 87–90; Lindberg (2006), s. 189f; Hellerstedt, Andreas, ”Att tala för bönder på latin. Universitet som opinionsbildare vid 1743 års kris”, Runefelt, Leif & Sjöström, Oskar (red.), Förmoderna offentligheter. Arenor och uttryck för politisk debatt 1550–1830 (Lund: Nordic Academic Press, 2014), särskilt s. 124. För dramatiken, se t.ex. Carlsson (1966), s. 42–45; Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen. Karolinska tiden, Frihetstiden, Gustavianska tiden (Stockholm: Natur och kultur, 1967), s. 177f; Samlade skrifter av Olof von Dalin […] (2009), s. 8.
•
De tryckta texterna var emellertid av sekundär betydelse för den partipolitiska opinionsbildningen under den aktuella perioden. Till skillnad från på flera andra håll i Europa, där det förekom en omfattande tryckt illegal politisk litteratur, var man i det lilla svenska språkområdet hänvisad till den handskrivna politiska litteraturen. Denna kan i sin tur delas upp i ett flertal olika texttyper, även om det givetvis också förekom hybrider. Särskilt tre av dessa texttyper – ur vilka merparten av det använda källmaterialet är hämtat – ska kort beröras. Det bör för tydlighetens skull påpekas att denna uppdelning inte har någon betydelse för den följande analysen. Syftet är inte att göra en jämförande genrestudie, utan endast att skapa överskådlighet i källmaterialet.
Pamfletterna – den första handskrivna texttypen – utgör ett mycket rikt källmaterial och den följande analysen vilar till stor del på dessa prosatexter. Det som kännetecknade pamfletterna var deras deliberativa grundton. Pamflettisterna gjorde anspråk på att med hjälp av förnuft och logik kunna övertyga sina läsare. Pamfletterna var som regel längre analytiska texter – ibland mycket långa – och inte alltid helt lättillgängliga. De kunde vara förvånansvärt nyanserade och föra fram också sådan kritik som drabbade den egna ståndpunkten och de egna sympatisörerna. Många författare ger intryck av att ha varit mycket politiskt välinformerade. I övrigt varierade pamfletterna till sin utformning. Vissa följde riksdagsmemorialets rättframma argumentation genom att punkt för punkt försöka fastslå ovedersägliga sakförhållanden. Dessa mer undervisande texter kallades ofta ”reflektioner”, ”promemorier” eller liknande. Andra var litterärt utformade, ofta som samtal. Detta var ett vanligt stilgrepp också i tidens religiösa litteratur, likväl som i de populära moraliska tidskrifterna. Den didaktiska dialogen, uppbyggd med hjälp av frågor och svar, ingick givetvis också i en klassisk tradition. De politiska samtalen fördes antingen mellan främlingar, under ett plötsligt möte, eller mer vanligt som ett förtroligt samtal mellan vänner, under en middag eller per korrespondens. Särskilt brevpamfletterna var vanliga. Dessa formaliserade samtal kunde inledas av att textens antagonist övertygat redogjorde för sin förvirrade uppfattning. Han bad därefter den kontrasterande eftertänksamme protagonisten om dennes uppfattning i ämnet. Efter att ha ödmjukat sig gick denne med på att säga sin enkla mening också i ett så pass allvarligt ämne, allt under förutsättning att samtalet kunde stanna dem emellan. Protagonisten visade sig då givetvis mycket initierad, varför antagonisten ändrade uppfattning och tackade för att ha kommit till insikt och befriats från sin tidigare villfarelse. Härvid anknöt subgenren också till luthersk tradition, i vilken framhölls att man hade en kristlig plikt att försöka tala sin förvirrade nästa till rätta. Inte sällan fanns det en rumslig dimension i dialogerna, där den ene befann sig i politikens centrum och den andre i dess periferi. Protagonisten kunde exempelvis vara en äldre herre som dragit
sig tillbaka till landet för att njuta sitt otium och som efter ett långt politiskt liv nu delade med sig av sin politiska visdom till en vän på riksdagen. Eller också var det den i Stockholm vistande vännen som delgav sin politiskt mindre vetande vän på landet politiska upplysningar. Som litteraturvetaren Annie Mattsson har påpekat gav det politiska samtalet intryck av objektivitet; läsaren kunde själv avgöra vem som hade de starkaste argumenten, även om samtalen som regel hade en tydlig politisk tendens. Brevpamfletten hade även fördelen av att den formmässigt kringgick kritiken mot offentlig politisk opinionsbildning. Innehållet var, urskuldade sig såväl författarna som formen, endast avsett för det förtroliga, uppriktiga och diskreta samtalet och skulle självfallet inte spridas vidare. I brevpamfletten utbad sig författarna genomgående om tystnad, inte sällan även om att mottagarna skulle låta bränna breven efter att ha läst dem.259
Den andra texttypen utgörs av de politiska allegorierna och äventyren. Deras form och stil, med en explicit fiktiv och narrativ utformning som exempelvis sagor, ballader eller fabler, ömsom på prosa och ömsom på vers, särskiljer dem från pamfltterna. Ibland hade texterna melodiangivelser. Ett vanligt grepp var att ett tydligt berättarjag erbjöd läsaren inblick i maktens slutna rum, i vilka denne själv kunde bedöma omfattningen av de makthavandes korruption. Denna typ av voyeurism skulle snart bli standard på den europeiska pamflettmarknaden.260
Den tredje texttypen var den i tiden mycket vanliga och populära politiska smädeskriften, också kallad paskill eller libell.261 Dessa texter hade det primära syftet att beröva antingen någon enskild dennes politiska habilitet eller att på detta sätt angripa en hel grupp. Som sådan ingick texttypen i ett större moralpolitiskt meningssammanhang, i vilket särskilt heders- och ärekränkningar spelade en stor roll.262 Den politiska smädeskriften var ofta en kortare och explicit smädande text. Ibland var den på vers, ibland var den utformad som en visa till tonerna av någon känd melodi. Som regel dröp den av ironi. Smädeskriften kunde emellertid också befinna sig närmare
259 Carlsson (1966), s. 99–104; Nilzén (1971), s. 146; Hammarlund (1985), s. 174–178; Gustafsson (2009), passim; Mattsson (2010), s. 187f.
260 Carlsson (1966), s. 108–110; Darnton, Robert, Pornografi och revolution. Förbjudna bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike (Stockholm: Ordfront, 1996), passim, t.ex. s. 81–87.
261 Som jämförelse kan nämnas det förrevolutionära Frankrike, där dessa skrifter, som Robert Darnton har visat, var mycket populära. Se Darnton, Robert, The Literary Underground of the Old Regime (Cambridge: Harvard University Press, 1982), särskilt kap. 4; Darnton (1996), kap. 8.
262 Se t.ex. de paskillstrider och smädeskrifter som förekom i samband stiftens biskopsval eller på universiteten där både studenter och lärare författade och lät cirkulera anonyma smädeskrifter. Davidsson, Åke, ”Kring några biskopspaskiller från Linköpings stift”, Framsynthets ihugkommelse. En vänbok till Sune Lindqvist på 80-årsdagen den 26 oktober 1991 (Stockholm: Kungl Biblioteket, 1991); Christensson, Jakob, ”Ryktet går. Om skvallrets plats i 1700-talets informationssamhälle”, Historisk Tidskrift för Finland, 88:2 (2003), s. 144–146. För hedersangreppens roll i den frihetstida politiken se Sennefelt (2007); Sennefelt (2011a), särskilt s. 103–122; Bodensten (2014).
pamfletten, med ett mer sansat tonläge där författaren ingående argumenterade varför just den angripne var moraliskt förkastlig. Oftast försökte smädeskrifternas författare underbygga sina anklagelser med förnuft, vanligtvis genom att på olika sätt intyga sin autencitet och kunskap om det som de uttalade sig om.263
Utöver dessa tre huvudtyper kan kort nämnas också ett par andra texttyper, som här är av mer sekundär betydelse, exempelvis de texter som föreställdes vara aktörernas egna utsagor, vanligtvis brev, men som i verkligheten var mer eller mindre seriösa förfalskningar, liksom de skålar, lyckönskningar, hyllningar och andra korta verser som hade ett politiskt innehåll men som vare sig var berättande eller smädande.
Karaktäristiskt för denna skriftliga politiska offentlighet var att en stor del av texterna gick i explicit svaromål med varandra. På så sätt kunde det uppstå långa serier av meningsutbyten, där åtminstone till synes nya deltagare anslöt. Bland smädeskrifterna följdes vissa av svarsskrifter som med emfas försvarade den smädade, samtidigt som nya anklagelser framkastades mot smädaren.264 Bland pamfletterna var det inte ovanligt med svarsskifter som på motsvarande sätt framkastade motargument
mot tidigare pamflettister eller på annat sätt visade på missuppfattningar, lögner eller logiska felslut. Vanan att gå i skriftligt svaromål var så etablerad att vissa författare även kunde författa ironiska och uppenbart falska svarsskifter, som endast ytterligare stärkte en tidigare texts anklagelser.
Det är tydligt att aktörerna fann det angeläget att inte låta motståndarnas verklighetsbeskrivningar stå oemotsagda. Tvärtom gällde det att på alla tänkbara sätt förklara, rättfärdiga och påminna om det rimliga i den egna verklighetsbeskrivningen. Om möjligt borde motståndarna helt jagas på flykten. I varje händelse måste den egna habiliteten försvaras. Det är också talande att man inte i större utsträckning valde att helt enkelt försökta tiga ihjäl obekväma angrepp. I flera fall bedömdes texternas spridning, cirkulation och genomslag uppenbarligen som alltför stor för att denna metod skulle vara tillämplig.
Som exempel på ovanstående förhållanden kan nämnas den politiska författaren Johan Arckenholtz, som berättade om en pamflett som Carl Gyllenborg påstods ha skrivit inför riksdagen 1734. Först ut att kritisera Gyllenborgs skrift var enligt Arckenholtz kammarherren Lars Jakob Adlerstedt. Gyllenborgs försvarare hade skyndat sig att kritisera Adlerstedts svarsskrift, men, fortsatte Arckenholtz belåtet, snart dök det upp ”så många repliquer och så mångfallige inkast och swåre förwitelser, at Gr:Gyllenborg eller hans förfägtare hörde opp med flere förswars skrifter”.265
263 Carlsson (1966), s. 106f; Hammarlund (1985), s. 176f; Darnton (1996), s. 82–87, 195–199; Mattsson (2010), passim, t.ex. s. 18–21; Sennefelt (2011a), s. 103–122.
264 Bodensten (2014), s. 131–137.
Arckenholtz berättade vidare att Arvid Horn, på samma riksdag, oroade sig över en anklagelseskrift som hans motståndare hade låtit uppföra mot honom och som han misstänkte att de skulle läsa upp i sekreta utskottet. Till en försvuren klargjorde Horn, att om detta skedde – ”i fall de utan skiäl wille honom angripa uti så angelägne och grannlaga mål, hwarpå hela hans honeur, och så in- som utomlands förwärfwade reputation och anseende berodde” – kunde han inte tiga, då var han tvungen att bemöta kritiken.266
Kännetecknande för dessa texttyper är att de, även om de ofta använde sig av olika allusionstekniker, vanligen var tämligen rättframma i sina partipolitiska ställningstaganden. Som regel är det enkelt att identifiera vilken partiberättelse som de anknöt till. Därmed skiljer de sig tydligt från riksdagsskrifterna, som parallellt också