Detta kapitel har visat hur den moralpolitiska logiken kan förstås med grund i ett antal lutherska och republikanska erfarenheter av och förväntningar på människan som politisk varelse. Erfarenhetsrummet, som rymde också andra erfarenheter, framstår som en under en mycket lång förmodern period ackumulerad uppsättning erfarenheter av människan och hennes politiska natur. Erfarenheterna harmonierade inte i alla avseenden och de tecknades på olika sätt i respektive tradition men de uppvisar förvånansvärt stora likheter och det är rimligt att anta att de har bekräftat och stärkt varandra. I den ringa mån forskningen tidigare har jämfört luthersk och republikansk samhällssyn har annars främst skillnaderna framhävts. Analysen har också framhållit att erfarenheterna måste förstås i sitt försekulära sammanhang, där religionen utgjorde en naturlig grund för kultur och vetande.
En första helt fundamental luthersk erfarenhet var att människan var en moralisk bristvarelse. Till kropp och själ, förnuft och vilja, var hon alltsedan syndafallet fördärvad och ond. Ondskan gjorde sig ständigt påmind och bildade utgångspunkt för en grundmurad förväntan om ilska, avund, girighet och hämndlystnad. Arvsynden inverkade också på den inre kamp som föreställdes rasa inom varje människa, så att förnuftet och viljan ofta misslyckades i att styra och bemästra begären. Människans handlande blev då kortsiktigt själviskt, hetlevrat, obeständigt och destruktivt. Denna natur, som självfallet var allt annat än idealisk för en samhällsvarelse, tilldelade överheten en central roll i att vidmakthålla den normativa moraliska samhällsordningen. Från en luthersk utgångspunkt var dock denna kamp för att bevara ordningen ytterst del i en mycket större och viktigare eskatologisk kamp, mellan Gud och djävulen. Erfarenhetens själva kärna kan sägas ha varit att människan måste söka
sig bort från sin natur, inte som i modern tid tillbaka till den. Detta kunde dock endast ske genom bistånd av en synnerligen aktivistisk överhet. Erfarenheten av människan som moralisk bristvarelse fanns således institutionaliserad i den lutherska samhällsordningen, som i grunden förstods som artificiell. Misslyckades överheten med att upprätthålla den normativa ordningen raserade människornas sanna korrumperade natur snabbt samhället och stärkte därigenom också djävulens inflytande i världen. Undersåtarnas enfald gav i detta sammanhang mindre upphov till oro. Det väsentliga var att överheten inte agerade enfaldigt utan med stor vaksamhet sökte upptäcka och bekämpa dem som i sin ondska hotade störta ordningen. Denna absoluta normativa ordning lämnade föga utrymme för pluralism, men desto mer för misstänksamhet och repression.
Den republikanska traditionen sprang ur en helt annan tilltro till människan som samhällelig varelse. Människan var ett politiskt djur, med kapacitet att leva ett lyckligt liv tillsammans med andra. I ett mer praktiskt avseende stod emellertid en pessimistisk förväntan om moralisk korruption i förgrunden också här. Flertalet människor levde de facto i samhällen och under omständigheter som inte främjade samhällsdygden, vilken förstods som grunden för allt självstyre. Istället för att leva ett samhällstillvänt, allmännyttigt och om nödvändigt självuppoffrande liv tenderade människorna erfarenhetsmässigt att dra sig undan sina medborgerliga plikter för att kortsiktigt främja sin egen privata nytta. Därigenom överlät de styret på och gjorde sig beroende av andra. Korruptionen förebådade på så vis ofrihet och slaveri. Den republikanska erfarenheten att det förelåg ett moralpolitiskt samband mellan å ena sidan korruption och å andra sidan utländskt och inhemskt tyranni hade ingen specifik luthersk motsvarighet. Däremot utgick erfarenheterna från samma grundläggande moralpolitiska utgångspunkt om att samhällsutvecklingen reflekterade undersåtarnas/medborgarnas moral, att den enskildes moral därför var en angelägenhet för överheten/staten samt att samhällsordningen var artificiell och obeständig och endast kunde bestå om moralen upprätthölls med hjälp av undervisning och repression.
En erfarenhet som särskilt ska uppmärksammas i den kommande empiriska analysen var att medborgarna ständigt behövde skärskåda varandras moraliska status och söka fastslå om den manifesterade dygden verkligen var äkta eller om den dolde ett korrumperat inre och var ett uttryck för förställning. Denna falskhet hade sin motsvarighet i de lutherska begreppen ”skrymtare” och ”munkristen”. Särskild uppmärksamhet ägnades de tecken som skvallrade om beroende, i förhållande till andra medborgare, stater, partier eller hovet, men också till de egna begären. Demaskerade personer måste omedelbart – innan de hann korrumpera andra – skiljas från de politiskt habilas krets. Misstänksamheten och oron för förställning känns igen från det lutherska sammanhanget men riktades här inte mot den stora gruppen politiska objekt, som redan på förhand ansågs diskvalificerade från det politiska, utan mot den politiska
eliten. En viktig beröringspunkt är också att den moralpolitiska konfliktytan inom ramen för dessa båda traditioner förlades till människans inre. Att skärskåda andras inre moraliska status – om de alls borde erkännas som politiska subjekt – var svårt, men inte helt omöjligt. Yttre affekter kunde avslöja vilka rasande lidelser som dolde sig i det inre, och ett slags uppenbarat beroende kunde skvallra om ett annat, med större politisk sprängkraft. Motsatsparet inre–yttre märks också i erfarenheten av att ondskan inte konfronterade människan i öppen dager utan i en falsk skepnad, som en ulv i fårakläder. Såväl den fördärvade människan som den potentiellt dygdiga medborgaren hade mycket svårt att motstå den moraliska korruption som dessa falska förförare spred. Till den empiriska analysen bär vi således med oss motsatsparen yttre–inre, falskhet–äkthet och förställning–demaskering, liksom metaberättelsen om Förföraren vars falska yttre måste demaskeras om inte korruptionen fortsatt skulle spridas.
Erfarenheterna av och förväntan på människans (o)moraliska natur ses här som grunden till en särpräglad förmodern och moralpolitisk erfarenhet och förväntan om hur samhällsförändringar skedde och var möjliga att åstadkomma. Samhällsförändringar härleddes ur människans moraliska status och då människan hade svårt att motstå korruptionen fortplantades denna omoral till samhället och till den politiska ordningen så att också den blev obeständig. Såväl luthersk som republikansk erfarenhet gav sålunda upphov till en depravistisk, lagbunden och pessimistisk förväntan enligt vilken den normativa ordningen vanligtvis befann sig i ett stadium av förfall och snabbt närmade sig en kritisk punkt. Den lutherska syndastraffsberättelsen, som knöt samhälleliga katastrofer till människans synd och Guds straff, hade här sin motsvarighet i den republikanska korruptionsberättelsen, som knöt politiska konvulsioner – så kallade revolutioner eller statsvälvningar – vilka ofta resulterade i inhemskt eller utländskt tyranni, till medborgarnas korrumperade dygd. I båda fallen framhölls att samhällsutvecklingen endast kunde vändas genom en moralisk restaurering, det vill säga ett återupprättande av en tidigare förlorad normativ ordning. Kännetecknande för denna moralpolitiska samhällssyn var således en slags förtröstansfull pessimism, som förstod korruptionen och förfallet som självförvållat och ofrånkomligt, men som samtidigt uppvisade en, i Aristoteles efterföljd, grundmurad tro på möjligheten att på moralisk väg lösa samhälleliga problem. Inom ramen för denna samhällssyn saknades dock helt förväntan om att kunna förändra samhället på ett mer strukturellt och bestående sätt. Människorna och samhällena var dömda att genomleva dessa moralpolitiska cykler på nytt. Eftersom samhällssynen tog sin utgångspunkt i den oföränderliga mänskliga naturen kan förväntan bäst beskrivas som ahistorisk i det att de moralpolitiska samhällslagarna inte på något grundläggande sätt ansågs ha förändrats över tid och rum. Inom ramen för detta moralpolitiska erfarenhetsrum var därför också bibliska och antika erfarenheter direkt överförbara till frihetstida förhållanden.
Det moralpolitiska erfarenhetsrum som har beskrivits i detta kapitel har utvecklat den utgångspunkt som formulerades i linje med Kosellecks resonemang om en förmodern förgången framtid, som gav politiken en förvaltande karaktär. Politisk förändring ansågs självfallet möjlig, men följde då ett lagbundet och upprepande mönster, enligt vilket den förvaltande politiken antingen misslyckades med följd att samhällsordningen korrumperades och förföll eller hade framgång med följd att den restaurerades. Politisk konflikt reflekterade således inte en kamp mellan olika öppna framtider utan en kamp mellan moraliska och omoraliska aktörer, där de förra försvarade och de senare sökte rasera den normativa samhällsordningen. Detta moralpolitiska synsätt hade ytterst sin grund i erfarenheterna av att människan generellt var moraliskt fördärvad och olämplig som politisk aktör. Ur dessa erfarenheter sprang också den pessimistiska förväntan om att framtiden var förgången. Synen på människans omoraliska och oföränderliga natur kan alltså sägas ha stått i vägen för politiska visioner om en helt annan och ny samhällsutveckling.
Detta förklarar varför den frihetstida politiken präglades av sådan misstro. Misstänksamheten och rädslan för förställning framstår, med utgångspunkt i denna moralpolitiska logik, vars konturer nu har klarnat, som rationell och föga förvånande. De politiska aktörerna stod inför en svår uppgift när de – medan en skrämmande förgången framtid åter närmade sig – skulle försöka skärskåda och avslöja förförarna som gömde sig ibland dem, restaurera den normativa samhällsordningen och på samma gång själva motstå korruptionen. Konfliktnivån i politiken måste med nödvändighet bli hög.
Efter att i detta kapitel ha gjorts konkret och trolig ska den moralpolitiska logiken undersökas empiriskt. Var den framträdande i partiberättelserna? Och kan den verkligen sägas ha strukturerat de partipolitiska konflikterna vid denna tid? Innan denna empiriska analys kan ta vid måste dock källmaterialets vidare politiska och mediala kontext tecknas.