Inledning
Den moralpolitiska logiken förstås i denna studie som resultatet av en under lång tid ackumulerad kollektiv erfarenhet om, och förväntan på, människan i hennes egenskap av politisk varelse. Följande kapitel ska närmare utreda hur detta på samma gång moraliska och politiska meningssammanhang såg ut vid tiden kring 1740: Vad var det i erfarenhetsrummet som gav upphov till misstro och oro för förställning, en pessimistisk förståelse av och förväntan på politiken, och som gjorde att konflikten om det politiska subjektskapet blev moralpolitisk till sin karaktär? Varför föreställdes den politiska människan vara olämplig som politisk aktör, själv stå i vägen för en öppen politisk framtid samt få det politiska förflutna att lagmässigt upprepa sig?
Rent konkret ska kapitlet identifiera ett antal centrala erfarenheter av och förväntningar på människan och hennes politiska natur, vilka sedan kan fungera som analysram för de empiriska tolkningarna i kapitlen 4–6. Detta kan givetvis inte göras med något anspråk på fullständighet. Erfarenhetsrummet har tecknats med utgångspunkt i två övergripande erfarenheter och förväntningar, vilka här betecknas som lutherska respektive republikanska, och som har varit framträdande i källmaterialet. Detta har inneburit att begrepp som ”synd”, ”själ”, ”dygd” och ”korruption” har hamnat i blickfånget, medan andra, däribland ”stånd” och ”manlighet”, har fått en mindre framträdande plats. Detta ska självfallet inte förstås som att jag betraktar stånd och manlighet som utan betydelse – vilket framgår av den inledande forskningsdiskussionen om medborgarskapet – utan endast att ett urval har varit nödvändigt och att detta har gjort dessa mindre centrala i det följande. Stånd och manlighet är också förhållandevis väl studerade sedan tidigare. Valet att betrakta det moralpolitiska erfarenhetsrummet med utgångspunkt i religionen och det antika arvet har fattats som ett resultat av forskningsprocessen vilken har gjort mig övertygad om att forskningen mer än hitintills borde beakta dessa två meningssammanhang när det
gäller frihetstidens politik. Huruvida detta val av perspektiv är rimligt och analytiskt fruktbart får den fortsatta undersökningen utvisa.
Med detta sagt kan några viktiga klargöranden vara på sin plats. Det syfte och de frågor som här har angivits är styrande för den fortsatta redogörelsen och diskussionen. Läsaren ska därför inte förvänta sig någon mer allmän orientering om alla de föreställningar som i ett eller annat avseende hade politisk betydelse i det frihetstida Sverige, inte heller en uttömmande idéhistorisk och teologisk genomgång av idéer, läror och dogmer i det tidiga 1700-talet. Tvärtom förbigås mycket av mer allmän betydelse, men som inte i samma utsträckning konstituerade grunderna för detta meningssammanhang. Detta innebär samtidigt att den fortsatta redogörelsen i vissa särskilt relevanta avseenden behöver vara tämligen ingående.
Analysen vilar i detta liksom i nästa kapitel på litteraturstudier och tidigare forskning. Den empiriska analysen tar vid först därefter (kapitlen 4–6).
Ett annat viktigt klargörande rör erfarenhetsrummet. Det förstås här, som angavs i föregående kapitel, som en samtidigt osamtidig samling erfarenheter. Här samexisterade således antika, medeltida och tidigmoderna erfarenheter, ackumulerade över en lång tidsperiod, i ett förmodernt rum av erfarenheter som förvisso inte saknade motsättningar. Medan vissa erfarenheter och förväntningar förändrades snabbt ändrades andra mer långsamt. Vissa kom att tillmätas en allt större tyngd, andra en mindre. Detta perspektiv, som lägger tonvikten vid kontinuitet, skiljer sig från ett mer vanligt idéhistoriskt perspektiv som istället framför allt intresserar sig för förändring. Från en idéhistorisk utgångspunkt kan nedanstående framställning därför synas beskriva ett väl ålderdomligt tankegods. Poängen är emellertid här att erfarenheterna i mindre utsträckning förstås som formade av tidens idéer à la mode. Jag är medveten om att exempelvis den aristoteliska själsläran redan hade förlorat mycket av sin attraktionskraft vid landets lärosäten vid tiden för denna studie. Denna och andra liknande senare doktrinära förändringar torde dock ha påverkat de politiska aktörernas gemensamma erfarenhetsrum med en betydande eftersläpning, och är därför här av mindre relevans.
Något bör också sägas om erfarenheternas sociala förankring, även om detta givetvis är svårt och aldrig kan bli annat än uppskattningar. Min föresats har varit att teckna vad som med en medvetet vag formulering kan karaktäriseras som den frihetstida politiska elitens moralpolitiska erfarenhetsrum åren kring 1740. Här kan åter påpekas att intresset inte gäller idéer, läror och dogmer – och deras komplexa inbördes relationer – utan de grundläggande erfarenheter av människan som politisk varelse som var självklara för alla som hade en åtminstone rudimentär biblisk och klassisk skolning.
Kapitlet är disponerat på ett sådant sätt att vi flera gånger får anledning att återkomma till några särskilda erfarenheter och förväntningar, ur olika infallsvinklar. Ambitionen har varit att visa att olika traditioner, alla olikheter till trots, rymde ett antal
gemensamma erfarenheter av och förväntningar på den politiska människan. Fokus ligger alltså på de strukturella beröringspunkterna, hur traditionerna begripliggjorde dessa meningssammanhang på olika men ändå liknande sätt och hur de därmed understödde varandras grundläggande antaganden om människan. En del upprepningar är därför också nödvändiga. Fokus riktas däremot inte här primärt mot de otaliga motsättningar som förvisso också fanns, såväl inom som mellan traditionerna. Som nämndes inledningsvis i denna avhandling har många före mig studerat 1700-talets politik med utgångspunkt i periodens syn på den mänskliga naturen.82 Då intresset snävas in till Sverige och frihetstiden är forskningen självfallet mindre, men också inom denna ram ryms ett flertal studier som i ett eller annat avseende har tangerat det moralpolitiska fältet. Jag ska fortlöpande, både i detta och i senare kapitel, knyta an till relevanta sådana studier. I det följande vill jag dock särskilt lyfta fram några forskare som mer fokuserat, explicit och ingående har studerat de politiska implikationerna av dåtidens människosyn.
Martin Melkersson har framhållit att den tidigmoderna politiska maktutövningen i hög grad bestämdes av tidens människosyn. Enligt den var människan passiv, moraliskt svag och ostadig, lättmanipulerad och i största allmänhet olämplig som samhällsvarelse. Överfört på samhällelig nivå innebar detta att samhället kom att ses som instabilt, oförmöget att bestå utan en mycket stark statlig kontroll och reglering. Statsmaktens främsta och mest grundläggande uppgift blev därför, som Melkersson uttrycker det, att bibehålla harmonin, stabiliteten och ordningen inom samhällshelheten.83 Med utgångspunkt i den förändrade synen på tryckfriheten och näringspolitiken tecknar Melkersson en ungefärlig tidsram för hur dessa synsätt förändrades. I takt med framväxten av en mer positiv syn på samhällsmänniskan började synen på statens maktbefogenheter att ändras, först långsamt från och med 1700-talets mitt och sedan i början av 1800-talet allt tydligare i riktning mot en liberal uppfattning om samhället som självfungerande.84
En annan forskare som jag här särskilt vill nämna är Leif Runefelt, som i en lång rad arbeten om, i vid mening, ekonomisk samhällsdebatt i det tidigmoderna Sverige,
82 Här kan kort nämnas några studier som har varit inspirationskällor i arbetet och som alla argumenterar för att synen på människan som politisk varelse genomgick substantiella förändringar under 1700-talets senare hälft, i vad som skulle kunna betecknas som en moraliskt ”optimistisk” riktning, en förändring som, enligt dessa forskare, möjliggjorde eller rent av orsakade flera av periodens politiska omvälvningar. Att dessa i det följande intar en mindre framträdande plats beror huvudsakligen på att de undersöker övergången till ett mer modernt synsätt, som i tid ligger utanför denna studies räckvidd. Se Damsholt, Tine, Fædrelandskærlighed og borgerdyd. Patriotisk diskurs og militære reformer i Danmark i sidste del af 1700-tallet. Etnologiske Studier, 6 (Köpenhamn: Museum Tusculanums forlag, 2000); Wahrman (2006); Hunt, Lynn, Inventing Human Rights. A History (New York/London: W.W. Norton & Co., 2007); Eustace (2008).
83 Melkersson (1997), s. 83–88.
övertygande har argumenterat för att den stora förklaringskraft som samhällssynen tilldelade moralen måste förstås mot bakgrund av människosynen.85 Denna tecknar Runefelt huvudsakligen i anslutning till den aristoteliska dygd- och affektläran och dess olika utlöpare. I sin analys gör han ett flertal för denna avhandling viktiga iakttagelser – särskilt i sin senaste studie – om relationen mellan å ena sidan den moraliska samhällssynen och vad som ansågs orsaka samhällsförändring och å andra sidan den förmoderna historiesynen, enligt vilken framtiden sågs som förgången. En sådan iakttagelse, som också Melkersson tangerar, är att obeständighet kom att framstå som ett grundläggande villkor för såväl den förmoderna människan som det förmoderna samhället. För människan utgjorde hennes ostadiga moral ett existentiellt grundproblem; för samhället representerade samma förhållande, med potential att förgöra samhället, en enorm politisk utmaning. Människans ”tendens till obeständighet och flyktighet” avgjorde, menar Runefelt, också ”samhällets grad av beständighet”. Utan en moralisk restaurering måste samhällsordningen med nödvändighet implodera.86 En annan iakttagelse är att det var de många individernas moral som stod i blickfånget och som ansågs avgöra samhällsutvecklingen.87 Detta individualistiska synsätt kan kopplas till iakttagelsen av en mycket karaktäristisk förmodern syn på tillvaron som motsägelsefullt präglad av på samma gång optimism och pessimism. Synsättet rymde samtidigt ”en stark, ibland närmast utopisk tilltro till samtidens förbättring och ett tvivel på den enskildes samhällsavgörande förmåga till dygd”. Hur mörk samhällsutvecklingen än kunde te sig fanns det alltid skäl att känna tillförsikt – inga mer komplexa sociala processer stod i vägen för en omgående moralisk restaurering om endast tillräckligt många individer kunde förmås till en sådan.88
Samma människo-, samhälls- och historiesyn har tidigare uppmärksammats av Carola Nordbäck. Med utgångspunkt i 1720-talets religionspolitiska konflikt mellan ortodoxi och pietism visar Nordbäck initierat hur detta meningssammanhang hade sin grund i den lutherska religionen. I anslutning till Koselleck noteras att samhällsförändringar föreställdes följa ett slutet och ahistoriskt mönster, som ”återkom eftersom det alltid var samma krafter som påverkade händelseförloppet – det var den oupphörliga kampen mellan Gud och Satan som pågick”. Detta innebar för det första att den mycket långa förmoderna kyrkohistorien, dess lärdomar och mönster, var direkt överförbara till samtidens svenska kyrkostrider. Det innebar för det andra att den eskatologiska pessimismen, enligt vilken Satans inflytande i världen gradvis ansågs öka, överfördes till historiesynen i stort. Samtiden syntes därför avspegla ett moraliskt förfall
85 Se i första hand Runefelt (2005); Runefelt (2015).
86 Runefelt (2015), citat s. 70, se även s. 66–70, 90–96, 289.
87 Ibid., s. 282f.
som endast kunde antas öka. I kontrast till den pessimism som genomgående bestämde ortodoxins historiesyn menar dock Nordbäck att man för pietisternas del kan notera en begynnande framtidsoptimism och ett hopp om att kunna reformera samhället och människan.89
Den pessimistiska människosynen medförde sammanfattningsvis en strikt lagbunden och statisk historiesyn, enligt vilken människans natur höll henne fången i en ändlös cirkelrörelse, från dygd/gudsfruktan/moral till korruption/synd/omoral och tillbaka igen. I ett materiellt avseende utvecklades förvisso världen, men politiskt och samhälleligt ansågs historien upprepa sig.