Ett hederligt deltagande och ett nesligt stillasittande
För att kunna analysera hattberättelsen måste först det händelseförlopp som föregick riksdagen 1738–39 och som berättelsen försökte begripliggöra tecknas i sina huvuddrag.
1731 års riksdag hade avslutats med att ständerna i största hemlighet hade givit rådet ett nytt mandat att verka för ett revanschkrig mot Ryssland, förutsatt att goda konjunkturer skulle visa sig.361 Goda konjunkturer – tidens uttryck för att gynnsamma möjligheter att agera i det europeiska statssystemet plötsligt hade infunnit sig, vilka borde utnyttjas innan de lika snabbt försvann – lät inte heller vänta på sig. 1733 utbröt polska tronföljdskriget. Frankrike stödde den forne polske kungen Stanisław I Leszczyński, som ursprungligen hade fått sin krona genom Sveriges och kanslipresidenten Arvid Horns personliga förmedling. Mot honom stod hans motkandidat, Fredrik August av Sachsen, understödd av Österrike och Ryssland. Frankrike behövde Sveriges aktiva militära stöd varför förhandlingar, som ytterst riktade udden mot Ryssland, inleddes.
Rådet hade nu att ta ställning till huruvida förutsättningarna för ett anfall mot Ryssland verkligen förelåg. Kärnfrågan var Frankrike och dess motsägelsefulla och ombytliga hållning till Sverige. Konjunkturerna syntes dock goda och när den märkbart oroade ryska regeringen försökte förnya 1724 års fördrag, redan två år innan detta skulle löpa ut, avvisade rådet förslaget. Förhandlingarna med Frankrike drog emellertid ut på tiden, samtidigt som de ryska arméerna i Polen blev alltmer segerrika. Stanisław I Leszczyński tvingades ta sin tillflykt till Danzig som snart var belägrat. Osmanska riket distanserade sig från ett ingripande och Storbritannien gjorde klart att man inte ville se ett svenskt ingripande. En fransk flotteskader i Östersjön kallades hem och planerna på ett svenskt anfall mot Sankt Petersburg eller en svensk hjälpkår i Polen fick tills vidare anstå. Det enda bestående resultatet av de svensk–franska förhandlingarna så långt var att Frankrike hade fått tillåtelse att köpa vapen och ammunition från kronans förråd samt värva svenska officerare till Danzigs försvar. Flera hundra svenskar anslöt sig småningom också till Stanisław I Leszczyński trupper. Motgångarna medförde dock att Frankrike nu ökade sitt utlovade stöd för en svensk intervention. För att avgöra frågan lät rådet inkalla ständerna, vilka samlades i maj 1734.
361 Nedanstående händelsereferat bygger, när inget annat anges, på Carl Gustaf Malmström och Olof Jägerskiölds både översiktsverk, vilka fortfarande är de som mest ingående har studerat periodens diplomatiska historia, se Malmström bd 2 (1893–1901), s. 145–167, 180–215, 230–243, 247f, 250f, 255–57; Jägerskiöld (1957), s. 92–131.
Ständerna förnyade sitt tidigare mandat: ett svenskt anfall på Ryssland skulle förberedas och möjliggöras men sättas i verket först om Danmarks neutralitet kunde garanteras, om Frankrike var berett att erbjuda omfattande subsidier och om Ryssland redan befann sig i krig. Dessa kriterier var dock inte uppfyllda, särskilt inte sedan Danzig hade fallit och Stanislaus tvingats fly. Rådet försökte ändå utverka subsidier från Frankrike. Detta fick samtidigt inte leda till en definitiv brytning med de andra stormakterna, framför allt inte med Storbritannien och Ryssland. Misstron mot de ständigt skiftande franska intressena var också stor.
I juni 1735 lyckades rådet också få ett alltmer pressat Frankrike att sluta en överenskommelse som tillerkände Sverige mycket stora franska subsidier utan egentliga motprestationer. Ryktet om storleken på de utlovade subsidierna tycks snabbt ha fått stor spridning, något som inte minst väckte hopp inom den svenska officerskåren som prövats hårt sedan demobiliseringen efter det förra kriget. Samtidigt med att den svensk–franska traktaten slöts gjorde emellertid den ryske ministern greve Michail Petrovitj Bestuzjev-Rjumin en ny framstöt om att förnya en tidigare svensk–rysk försvarstraktat som höll på att löpa ut. En förnyelse låg i linje med Horns förda balanspolitik och skulle demonstrera att Sverige inte ensidigt underordnat sig franska intressen. Den utlovade också oväntat goda villkor, bland annat fortsatt baltisk tullfrihet på spannmål. I augusti förnyades därför traktaten. Frankrike, vars intresse av Sverige på nytt hade minskat sedan polska tronföljdskriget plötsligt hade tagit slut, valde då att inte ratificera traktaten med Sverige. Också Storbritannien drog sig av samma anledning ur alla subsidieförhandlingar med Sverige.
För rådet i allmänhet och Horn i synnerhet, som redan på den föregående riksdagen hade fått se sin utrikespolitiska auktoritet kraftigt försvagad, representerade detta ett stort misslyckande. Riket stod utan såväl subsidier, vilka var helt nödvändiga för att kunna föra en revisionistisk politik mot Ryssland, som västliga säkerhetsgarantier. Händelsen hotade också att diskreditera Horn och den rådsmajoritet som stod bakom traktatsförnyelsen med Ryssland. Det var nu möjligt att göra gällande att man hade gått emot ständernas beslut och slutit förbund med Ryssland och mot Frankrike istället för att göra såsom man hade anbefallits.362
Det var också på detta sätt som de oppositionella kom att begripliggöra händelsen. Först hade rådsmajoriteten undlåtit att utnyttja de polska konjunkturerna, sedan hade den, i öppet trots mot ständernas uttryckliga vilja, anslutit riket till den ryska sfären på
362 Resonemanget går tillbaka på Göran Nilzén som övertygande har argumenterat för att rådsmajoritetens hantering av traktatförnyelsen bör förstås som resultatet av en misslyckad balanspolitik och en politisk felbedömning, och inte såsom äldre forskning, däribland Malmström och Jägerskiöld, har velat hävda, ett försök att avsiktligen omintetgöra ett svenskt närmande till Frankrike. Nilzén (1971), t.ex. 133f, 160–164.
ett för Frankrike fientligt sätt. Vad som föreföll vara regimens363 ovilja att utnyttja de goda konjunkturerna gentemot Ryssland underströks också av den fortsatta händelseutvecklingen. När krig utbröt mellan Ryssland och Osmanska riket 1736 kunde rådet, utan vare sig säkerhetsgarantier eller subsidier, inte göra något. Motsättningarna i rådet förvärrades därtill ytterligare sedan Frankrike, genom sin ambassadör greve Charles Louis de Biaudoa de Casteja, drog tillbaka sitt stöd till Horn och istället inledde ett mer etablerat samarbete med hattarna och rådsminoriteten, ledd av greven och riksrådet Carl Gyllenborg.364
Det var således en svårt trängd och påtagligt oroad rådsregim som mötte ständerna när dessa samlades i Stockholm i maj 1738. Att traktatsförnyelsen hade politisk sprängkraft och att regimen skulle ansättas av en starkare opposition än tidigare hade om inte annat framgått av den politiska litteratur som nu cirkulerade.365
•
Vi ska undersöka hur hattberättelsen begripliggjorde dessa händelser genom att se närmare på en särskild trop, vilken kom i cirkulation vid riksdagens inledning 1738.
Vid ett av sina första framföranden på den just öppnade riksdagen 1738 kom den nyvalde lantmarskalken Carl Gustaf Tessin att tala om tillståndet i riket. Vissa räknade Tessin till hattoppositionen. Ändå tycks han ha åtnjutit stor respekt i flera läger, vilket bland annat hade sin förklaring i att drottningen hade försökt förhindra hans val till lantmarskalk. Tessin framstod här som en förkämpe för ståndet och ständernas rätt att välja sina egna företrädare. Efter en förbindlig inledning, i vilken han bland annat fastslog hur ”angelägit lugnet är för dem, som nyligen stormen undkommit”, kom emellertid Tessin till vad som tycks ha varit hans egentliga ärende, nämligen att påpeka att rikets adel borde agera med ”ett hederligt deltagande, när så påtränger, uti wår werlds allmänna rörelse” och inte med ”ett nesligit stillasittande och en blygsam ro”.366
363 Jag kommer i det följande att använda ”regim” som ett analytiskt begrepp för den partipolitiska rådmajoriteten. I samtiden omtalades riksrådet som ”regering”, ”senat”, ”ministär” eller kort och gott ”rådet”. Dessa benämningar kunde då avse såväl kanslipresidenten och dennes närmast förtrogna riksråd som rådet i sin helhet. Det är denna senare mening jag avser när dessa begrepp används. Se Linnarsson (1943), s. 67; Lindberg (2006), s. 113, 155.
364 Nilzén (1971), s. 133f, 136.
365 Ibid., s. 153–164. Detta diskuteras mer ingående i första delen av kap. 6.
366 Tessin, Carl Gustaf, Landt-Marskalkens Högwälborne Grefwe CARL GUSTAV TESSINS TAL Hållit uppå Riks-Sahlen wid Riksdagens början den 20. May 1738. Uppå Ridderskapets och Adelens åstundan Tryckt (Stockholm: Uti thet Kongl. Tryckeriet uplagt, u.å. [1738a]), opag.
Därmed presenterade Tessin en trop som på ett effektivt sätt refererade och sammanfattade hattberättelsen vid denna tid.
Tropen hade figurerat också tidigare. Huruvida riket borde utnyttja de uppkomna konjunkturerna eller vara ”stillasittande” hade diskuterats i rådet redan 1672.367 I rådsöverläggningarna 1734 hade mössan Gustaf Bonde argumenterat för att man ”eij med wårdslöst stilla sittande” borde åse Rysslands makttillväxt i Polen.368 Formuleringen förekom i detta sammanhang och vid denna tid även i den politiska litteraturen. I en uppmärksammad hattskrift samma år hävdade författaren att ”det syntes wara oanständigt at wi skulle aldeles sittia med händerna i kors”.369 Av en efterföljande svarsskift framgår att formuleringen började cirkulera i samtiden och författaren återkom flera gånger till det oanständiga i att rådet ”sittiga med händerne i kors likasom såfwande”.370 Olof Dalin snappade samma år upp formuleringen om att ”sittia stilla” istället för att gå i krig och refererade den i Then Swänska Argus.371
Att den nyvalde lantmarskalken, som själv nyss lovsjungit och som prisades för sin ”owäldughet”, använde en så polemisk formulering väckte stor uppmärksamhet.372 På Riddarhuset, där oppositionen just hade demonstrerat sin styrka i de inledande utskotts- och talmansvalen, möttes talet av ”tacksäijelse och handklappande” och man beslöt att trycka det.373
Meningarna gick dock isär, påpekade Axel Reuterholm. Medan vissa hyllade lantmarskalken var andra kritiska till att han ”med några ord gifwit en och annan af de stora, et hemligit hugg”.374 I takt med att tropen letade sig in i den politiska litteraturen ökade kritiken mot Tessin. Erik Matthias von Nolcken var till exempel mycket kritisk mot de ”brukade ordsätten om ett nesligt stillasittande [Nolckens kursiv]”. Redan före Tessins tal hade ”illviljare” förtalat regimen. Men ”att privat folk och ungdomen på
367 Roberts (2003 [1986]), s. 307 not 40.
368 Nilzén (1971), s. 32.
369 Bref från R.R. grefve Carl Gyllenborg till brodern landshöfd. Olof Gyllenborg, KB D 901 [117], opag.
370 Mon Chere frere!, KB D 901 [117:6], opag.
371 Dyberg, Nils-Olof, Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till omkring 1750 (Uppsala: Almqvist & Wiksells Boktryckeri, 1946), diss., s. 36. Se även Dalins anklagan gentemot samtidens sprätthökar, som älskade sitt odygdiga ”frustugusittande”, efter citat i Liliequist, Jonas, ”Från niding till sprätt. En studie i det svenska omanlighetesbegreppets historia från vikingatid till sent 1700-tal”, Berggren, Anne Marie (red.), Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv. Rapport Forskningsrådsnämnden, 99:4 (Stockholm: FRN, 1999), s. 86.
372 Se t.ex. Tessin, Carl Gustaf, Landt-Marskalkens Högwälborne Grefwe CARL GUSTAV TESSINS Tal, Hållit til Ridderskapet och Adeln Wid Landt-Marskalks Stafwens emottagande Den 17. Maii 1738 (Stockholm: Uti thet Kongl. Tryckeriet, u.å. [1738b]); [Dalin, Olof] Tankar Öfwer Oweldigheten: Til Landt-Marskalkten, Högwälborne HERR Grefwe CARL GUSTAV TESSIN (U.o. [Stockholm]: Schneiderska Tryckeriet, 1738).
373 RAP, 11:1, 1738–1739, s. 26.
värdshus och andra samqväm yttrade sitt tänkesätt” var en sak. Att lantmarskalken gjorde likadant avslöjade endast att hans ord var ”af så ringa värde, som annat privat folks utlåtelser”. Det ”hat” som sedan drabbade ”alla så inom som utom rådet, som styrkt till ryska förbundets förnyande” hade enligt von Nolcken grundlagts i Tessins tal.375
Tropen plockades, som Ingemar Carlsson har visat, snabbt upp i ett flertal hattskrifter.376 Detta tycks först ha skett i hattallegorin Saga om Foglarnas Möte från och om inledningen av riksdagen 1738. Här hänvisade författaren ordagrant till att ”ett hederligt deltagande i en allmän rörelse är bättre än ett nesligt stillasittande och en blygsam ro”.377 Tropen dök därefter upp i ett flertal hattskrifter, om än inte alltid lika bokstavstroget.378
•
Den hattberättelse som tropen refererade tog genomgående sin början med det svenska nederlaget i stora nordiska kriget och Rysslands makttillväxt under seklet. Berättelsen rymde sedan två tolkningsvarianter av den efterföljande händelseutvecklingen. Medan vissa författare framhöll hur Sverige hade börjat återhämta sina krafter var andra mer pessimistiska och menade att riket endast blev alltmer försvagat. Berättelsens sensmoral var likväl densamma, rikets makt kunde endast återupprättas genom en revisionistisk politik riktad mot i första hand Ryssland. Mot denna bakgrund framstod det som djupt illegitimt att rådsregimen inte hade använt sig av konjunkturerna när dessa äntligen hade visat sig 1733–35. Med förnyandet av försvarstraktaten hade rikets tillstånd förvärrats ytterligare.379
375 Nolcken (1889), s. 116, 109.
376 Se Carlsson (1966), s. 258–260, och där anförd politisk litteratur.
377 Saga om Foglarnas Möte och Sammankomst, KB D 351:6 [180], s. 327.
378 För åren 1738–40 se: Promemoria angående Förnyelsen af den Ryska Alliansen år 1735, KB D 351:6, s. 261–320 [173], s. 297f; En Swänsks Bref till sin wän, skrifwit åhr 1739 och nu först öfwersatt ifrån franska Språket, UUB F 258, nr 42 [200], s. 5; Närwarande tiders förwirrade tillstånd, KB D 901 [202], opag.; [Odel] (U.o.u.å.) [278], strof 36, opag.; En Swensks Swar på Philaleti bref, KB D 351:8, s. 343–384 [291:1], s. 359; Samtal emellan en Svensk Plit, Rysk Sabel och Tartarisk Båge, KB D 351:8, s. 161–197 [293], s. 196; Til Torsten Eftertänksam, RA PA V:4, nr 29 [306], opag.; ”Skall af en skadlig stilla ro!”, Carlsson (1966) [307], s. 259f. För mösstexter som behandlade tropen, se nedan s. 224, 329.
379 Se t.ex. följande hattskrifter från 1736–40: Erlig och beskedlig Svensk, Kungl. Majts och Swea Rijkes Tro-Mann, KB D 351:6, s. 209–240 [172]; Promemoria angående Förnyelsen af den Ryska Alliansen år 1735, KB D 351:6, s. 261–320 [173]; Om Ryska Alliancen, KB D 351:8, s. 253–259 [315], felaktigt betecknad som mösstext i Carlsson (1981), s. 58; Tankar af en Ärlig, Swensk, öfwer det närwarande fäderneslandets tilstånd, i anseende til den extraordinaire Riksdagens sammankallande, år 1740, UUB F 258 [319]; Min Herre. Jag förundrar mig ingalunda, KB D 901, nr 24 [132]; Min Herre. Det är svårt för mig, KB D 901,
Berättelsekonflikten framgår på ett typiskt sätt i hattskriften Promemoria angående
Förnyelsen af den Ryska Alliansen. Författaren framhöll att ”Nystadska freden hade satt
Sverige i en skamlig och altför kännbar underbalans”.380 Riket var så svagt att ”vi ej kunna så särdeles mycket förmå af oss sjelfva till vår upprättelse”; endast Frankrike och Osmanska riket kunde ”hjelpa oss till våra föriga krafter” och öppna ”vägen till vår förlorade styrkas återvinnande”.381 Om Ryssland fick ”sitta i fred i några år bortåt” skulle denna makt snart helt bli ”ägare af dominio maris baltici”.382 Var det då inte ”oförsvarligt emot sin konung och fädernesland”, frågade författaren retoriskt, om en regering, väl medveten om ”att riket aldrig kan uphjelpas och komma ur sin iråkade underbalans” utan hjälp, ”när någon tjenlig konjunktur upkommer sitter med händerna i kors”?383
Andreas Hellerstedt och Kristiina Savin har visat med vilken emfas som man under tidigmodern tid betonade just vikten av att möta svårigheter med förnuftig handlingskraft. När ”occasio”, på svenska ”lägenhet”, det vill säga det lägliga tillfället, visade sig så gällde det att fånga det innan det försvann. Att försumma ett gynnsamt tillfälle kunde rendera allvarlig kritik, i militära sammanhang till och med straffansvar. För det första ville Gud att människan skulle förvalta sitt pund efter bästa förstånd. Att inte ta emot de möjligheter som Gud tillsände och anvisade var således inte endast världsfrånvänt utan också ogudaktigt. Gudsförtröstan innebar inte att passivt invänta Guds bistånd utan att tacksamt ta emot och med hårt arbete tillvarata hans nåd. För det andra visade de republikanska erfarenheterna att ett manligt dygdigt handlande var det enda som kunde förhindra ett fortsatt moralpolitiskt förfall och i förlängningen statens undergång. Såväl Gud som lyckan stod den djärve bi.384
Dessa föreställningar hade en särskild tyngd inom statskonsten. Världen var en farlig och i grunden laglös plats, i vilken krigen hade sin givna plats. Riket var på alla håll omgivet av fiender och det tycks ha funnits en utbredd oro för vad nya ryska aggressioner skulle kunna innebära. I detta läge fick de styrande inte försitta något tillfälle att rädda riket ur faran, utan måste visa handlingskraft om konjunkturerna infann sig. Hattberättelsen anknyter också till den i sammanhanget och perioden viktiga maktbalansteorin. Det enda som kunde erbjuda Sverige säkerhet i den westfaliska anarkin – i detta mellanstatliga naturtillstånd – och förhindra en total rysk
nr 23 [132:1]; Samtal emellan en Svensk Plit, Rysk Sabel och Tartarisk Båge, KB D 351:8, s. 161–197 [293]; Närwarande tiders förwirrade tillstånd, KB D 901 [202]; Til Torsten Eftertänksam, RA PA V:4, nr 29 [306].
380 Promemoria angående Förnyelsen af den Ryska Alliansen år 1735, KB D 351:6, s. 261–320 [173], s. 262.
381 Ibid., s. 273f.
382 Ibid., s. 276.
383 Ibid., s. 297f.
dominans i Nordeuropa var upprättandet av en ny jämvikt mellan staterna. Sverige måste liera sig med andra, mot den stat som höll på att bli övermäktig. Så hade riket gjort tidigare, gentemot Kejsaren. Nu var det Ryssland som måste balanseras och för detta behövde Sverige i första hand närma sig Frankrike, den stormakt som man nu förklarades ha alienerat.385
Tillsammans med vad som föreföll vara en brytning med Frankrike – i juli 1737 hade också Castejas ackreditering återkallats sedan hans stöd till oppositionen hade blivit alltför stort386 – tycks traktatsförnyelsen med Ryssland omgående ha lett till en massiv kritik. Riksrådet och mössan Thure Gabriel Bielke rapporterade i oktober 1735 i ett brev till sin bror om den kritik som nu riktades mot regimen på Riddarhustorget och kaffehusen däromkring. Det danska sändebudet i Stockholm, Rochus Friedrich zu Lynar, kunde rapportera om hur en regimkritisk officer, på ett av dessa ”offentliga” kaffehus, hade sagt sig vara emot traktatsförnyelsen, varefter han hade slängt traktaten i öppna spisen.387 Med den nya riksdagen 1738–39 tog också kritiken ny fart. Innan ständermötet ens hade hunnit öppnas lät någon spika upp den omstridda traktaten på kåken, det vill säga skampålen, på Stortorget. Traktaten, som hade tryckts 1735, var uppbränd i hörnen, som en påminnelse om hur bödeln brukade hantera liknande skamliga skrifter. Några dagar senare, den 5 maj, upprepades anklagelsen då någon anslog en ny skrift på tre eller fyra av stadens kyrkportar. Den undertecknade, som satiriskt påstods vara den ryske beskickningschefen Bestuzjev-Rjumin, erbjöd 10 000 rubel till den som kunde skänka upplysningar om vem som hade eldat upp traktaten.388 På dessa sätt cirkulerade kunskapen om den partipolitiska konflikten om traktatsförnyelsen i staden.
Det fanns dock andra röster, som kom till regimens försvar. Dessa texters defensiva argumentation visar samtidigt hur svårt det var att erbjuda en övertygande tolkning av det skedda och framgångsrikt möta hattberättelsen. En av dessa mösstexter, kallad
385 Anderson, M.S., ”Eighteenth-Century Theories of the Balance of Power”, Hatton, Ragnhild & Anderson, M.S. (ed.), Studies in Diplomatic History. Essays in memory of David Bayne Horn (London: Longman, 1970); Luard, Evan, War in International Society. A Study in International Sociology (London: I.B. Tauris & Co Ltd, 1986), s. 346–354; Ceadel, Martin, The Origins of War Prevention. The British Peace Movement and International Relations, 1730–1854 (Oxford: Clarendon Press, 1996), s. 4, 71–77; Lindberg (2006), s. 84f. Föreställningen om att maktordningen vilade på en ömtålig jämvikt kan jämföras med tidens tanke om en motsvarande nödvändig balans i naturen. Se Frängsmyr, Tore, Framsteg eller förfall. Framtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition (Stockholm: Liber, 1981), s. 80–83.
386 Malmström bd 2 (1893–1901), s. 254.
387 Nilzén (1971), s. 152. DEFENSIV-ALLIANCE-TRACTAT Sluten emellan Kronorne Swerige och Ryssland Den 22. Febr. 1724. Och nu mehra Emellan Samme Höge Kronor Förnyad, Som skiedde i Stockholm den 5. August. 1735 (Stockholm: Tryckt och uplagdt uti det Kongl. Boktryckeriet, 1735).
388 Dhet warder här med allmänneligen kund giordt, KB Rål. fol. 171; [Reuterholm] Nilzén (2006), 12/5 1738, s. 15. Se Fryxell (1864), s. 81; Carlsson (1967a), s. 39; Sennefelt (2007), s. 46; Bodensten (2014), s. 134.
Samtal emellan Philotas och Arbas, vilken kom i cirkulation i god tid inför riksdagen,
kan särskilt nämnas. Pamflettens antagonist, Arbas, som efter vännen Philotas argumentation dock snart skulle komma att inse sitt misstag, inledde samtalet med anklagelsen om hur regimen hade
försummat den bästa lägenhet i werlden at sättia kong Stanislaus, den ärliga swenskarnas wän, på den pohlska thronen igen, så har man låtit de bästa lägenheter, som man önska kunnat, gå sig uhr händerna, at sättia riket i anseende och at förhielpat til sitt igen, hwilcket han swor upå hade warit ganska lätt, om wi allenast för 3:ne åhr sedan hade vist tänderna åth Ryssen, slutit med Frankrike, tagit emoth penningarna och med första lägenhet sökt at få och underhålla et godt förstånd med Turken [...].389
Men vad hade man gjort? Istället för att använda konjunkturerna till den ryska ”öfwermachtens balancerande” hade man genom en ”oförswarlig seenhet och indolence” försökt att ”behaga det wienska och ryska håfwet”.390
Det kanske mest intressanta med texten är att mössförfattaren uppenbarligen bedömde hattberättelsen som så vedertagen och spridd att det var mindre allvarligt om denna ökades ytterligare. När hattberättelsen inte längre kunde förtigas och när riksdagen närmade sig var det viktigare att försöka bemöta den med en annan