Metodologisk reflektion

Avhandlingens syfte är, som tidigare nämnts i avsnitt 1.2, att utveckla rätts-vetenskapliga begrepp. Dessa begrepp kan beskrivas som metodologiska. Avhand-lingen kan därmed beskrivas vara metodutvecklande och metod är således även en del av avhandlingens resultat. Det har emellertid krävts en metod för att utveckla de metodologiska begreppen, vilket öppnar upp för ytterligare ett lager av metodologisk reflektion. Vidare utgörs en central del av metoden av att pröva de metodologiska begreppen rättsliga entymem, överdeterminerade subjekt och narrativdissonans. Utveck-lingen av dessa begrepp är också en typ av resultat. En stor del av texten kan då även sägas bestå i att ’använda avhandlingens resultat som metod’. Med dessa något förvirrande utgångspunkter följer här ett antal sätt att reflektera kring just avhand-lingens metod.

Ett första sätt handlar om att rättframt redogöra för att jag genomfört närläsningar av domstolsmaterial såsom partsinlagor och domskäl. Med närläsning avser jag användningen av särskilda tekniker för att analysera rättsfallsmaterialet. Teknikerna består av att, med stöd i ett antal metodologiska och teoretiska begrepp, eller ’verktyg’, ställa olika typer av frågor till texten såsom ’hur förs den rättsliga berättelsen framåt’, ’vad behöver adderas för att den rättsliga berättelsen ska nå en upplösning’ eller ’hur bidrar parternas subjektspositioner till den rättsliga berätt-elsen’. De metodologiska och teoretiska begreppen samt deras användning kommer att utvecklas löpande i avhandlingen.

Ett annat sätt att beskriva avhandlingens metod är att konstatera att metoden kan etiketteras som narrativanalys. Ett samlat grepp för att beskriva hur en narrativ-analys går till återfinns i avsnitt 2.2.

61 Macintyre, Alasdair After Virtue: A Study in Moral Theory (2 uppl.). Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1984 s. 201.

Ett tredje sätt att beskriva metoden handlar om att betona att narrativanalys är nära sammanflätad med de teoretiska perspektiv vilka behandlas i kapitel 3. Analysen är även skapad genom mötet med det material, de berättelser, som studeras i kapitel 4-6 och det är först där metoden utkristalliseras och görs tydlig. De processrättsliga perspektiv som tas upp i dessa kapitel har haft en direkt påverkan över hur studien har kommit att utvecklas. Teori, metod och material smälter därmed samman och ger avgörande betydelser i förhållande till varandra.62

Ett fjärde sätt att förstå avhandlingens metod handlar om att pröva och kritisera olika delar av den etablerade civilprocessrättsliga terminologin. Det är näm-ligen civilprocessrättsliga begrepp som används för att sätta fingret på etablerade diskurser för rättslig argumentation i civilmål i allmän domstol. Den processrättsliga rättsvetenskapen, och dess terminologi, utgör därmed ett centralt nav för avhand-lingens metod.

Ett femte sätt att förstå avhandlingens metod är att placera den inom ett bredare fält. Den narratologiska metodologi som kommer att behandlas i näst-kommande avsnitt, och också i avhandlingen som helhet, kan sägas utgöra en del av den större rörelsen Law and Literature. Rörelsen brukar delas upp i Law in Literature och Law as Literature.63 Den förstnämnda beteckningen handlar i grova drag om studier i hur rättsliga frågor hanteras och gestaltas i litterära verk. Inom fältet Law as

literature studeras däremot rättsliga texter med tekniker, vilka vanligtvis används för

att studera litterära texter.64 En liknande typ av uppdelning kan också göras avseende

rätt och narratologi.65 Rätt och narratologi kan handla om att studera vilka typer av narrativ som ryms inom rätten och som exkluderas från rätten (narrativ i rätten). Rätt

och narratologi kan även handla om att studera rättsliga texter som berättelser och hur

dessa berättelser berättas (rätten som narrativ). Det är detta senare perspektiv, rätten uttryckt som narrativ, jag använder mig av.66 Redan här bör även framhållas att studier av rätten som ’ett uttryck för berättande’ kan framstå som trivialt. Jag vill här

62 Se exempelvis Winther Jørgensen, Marianne & Philips, Louise, Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur, 2000 s. 10.

63 Se Dahlberg, Leif, "Rätt och litteratur: Introduktion", Tidskrift för litteraturvetenskap, 3 (2003), 3-15 och Binder, Guyora & Weisberg, Robert (2000) s. 3. Se även Aristodemou, Maria (2007) s. 5-9. 64 Se Dragvoll, Johan, Paragrafer om tilfellet Torgersen. Bergen: Universitetet i Bergen, 2009 s. 29. Det handlar då bland annat om att läsa rättsliga texter med samma vaksamhet för tvetydigheter och motsägelser som litterära texter. En modell som från början kommer från litteraturvetaren Paul de Man, se De Man, Paul, Blindness and Insight. New York: Oxford University Press, 1971 s. 110. 65 Narratologin har även lyfts fram som ett relativt oproblematiskt perspektiv för interdisciplinära syften. ”The law as narrative trope imagines law as literature, but literature that is immediately accessible, unencrypted. Unlike the ”interpretive turn”, a ”narrative turn”, offers literature without the interdisciplinary middleman of literary theory. It promises not so much interdisciplinarity as extradisciplinarity, an escape from one’s own discipline into a literary playground, unpoliced by literary professionals.” Binder, Guyora & Weisberg, Robert (2000) s. 207.

66 Jfr Brooks, Peter & Gewirtz, Paul, Law's Stories. New Haven: Yale University Press, 1996 s. 3-4, Binder, Guyora & Weisberg, Robert (2000) s. 3.

betona att narratologiska studier inte handlar om att rättens ska förstås som fiktiv. Rättsliga narrativ inom ramen för en domstolsprocess innebär höga insatser för parterna. Den högst konkreta dimensionen av att rättsprocesser handlar om mellan-mänskliga konflikter som spelar stor roll i människors liv förtas inte genom att rätten studeras som narrativ, tvärtom ges möjligheter att komma i kontakt med aspekter av rättskipning som annars inte skulle ha lyfts fram.67

Alla dessa olika nivåer av metodologisk reflektion säger enligt min mening något centralt om avhandlingsmetoden.68

67 Se Cover, Robert, 'Nomos and Narrative', i Minow, Martha, Ryan, Michael & Sarat, Austin (red.), Narrative, Violence, And The Law: The Essays of Robert Cover (Ann Arbor: University of Michigan Press, 1995).

68 Det finns förstås ett stort antal ytterligare möjligheter att tala om metod. Är det en rättsvetenskaplig metod? Är det en interdisciplinär metod? Är det en metod som ryms inom ramen för allmän rättslära? I vilken mån rör sig metoden inom andra fält såsom Law and Humanities, Law and Rethorics, Law and Sociology etcetera. Hur förhåller sig metoden till processrätt eller civilrätt? För dessa frågor erbjuder jag inte några uttryckliga svar i det här avsnittet men frågorna kommer att behandlas löpande i den fortsatta texten. Jag vill även vilja framhålla att en inspirationskälla för avhandlingen utgörs av Bruno Latours noggranna närläsningar av rättsligt beslutsfattande i The

Making Of Law: an ethnography of of the Conseil d'Etat, vilket kommer att framgå allteftersom, se

2.2. Narrativanalys

Låt oss börja från början.69 Vad är ett narrativ? Eller borde frågan vara: Vad gör ett narrativ?70 Redan hos de gamla grekerna var förståelsen av berättande ett viktigt ämne. Platon förespråkade dock att diktkonsten skulle kastas ut ur den ideala staten eftersom efterbildning, mimesis, förvrängde idévärlden. För Aristoteles däremot, gav litteraturen möjligheter till universalia och abstrakt förståelse vilket innebar möj-ligheter till katharsis, förlösning.71 Ytterligare en skiljelinje mellan de två filosoferna bestod i att Platon betraktade åskådarna som passiva objekt medan Aristoteles betonade vikten av åhörarnas medverkan. Platon och Aristoteles illustrerar här en skillnad mellan olika typer av kunskapsideal. Platon sökte efter den perfekta repre-sentationen av verkligheten medan Aristoteles lyfte fram berättandets förlösande förmåga. De två kunskapsidealen kommer i kapitel 3 att behandlas närmare i förhållande till förståelse av rätten, där begreppen representation och uttryck kommer att vara centrala. Det senare kommer att sammanlänkas med den narratologiska begreppsapparaten och begrepp såsom narrativ, skript, berättelse och intrig, medan det förstnämnda kommer att sättas i relation till etablerade rättsteoretiska föreställningar om tillämpning av rättsnormer.

Narrativbegreppet har sin grund i generella förståelser av berättandets struktur som kännetecknar den första halvan av 1900-talets strukturalistiska72 försök att fånga underliggande strukturer i enskilda uttryck.73 Den strukturalistiska narratologin har tydliga rötter i det tidiga 1900-talets ryska formalism som i sin tur har likheter med den relativt samtida anglosaxiska nykritiken (new criticism), den franska narratologin och den tyska vidareutvecklingen av hermeneutiken genom Hans Georg Gadamer.74

69 Det är ju ändå fråga om narratologi. Därmed är jag även villig att medge att ’början’ utgör en

efterhandskonstruktion.

70 Jfr Vulovic, Jimmy, Narrativanalys. Lund: Studentlitteratur, 2013 s. 5.

71 Kohler Riessman, Catherine, Narrative Analysis. London: Sage, 1993 s. 17, Aristoteles, Om

diktkonsten. Göteborg: Anamma Böcker, 2000, Vulovic, Jimmy (2013) s. 44-45.

72 Med strukturalism avses här den vetenskapstradition som betonar att kunskap om till exempel en

text kan nås genom studier av textens förhållande till det system, de strukturer, vilken den utgör en del av. Strukturalismen kan sägas bryta med traditioner som betonar kunskap om författaren, som ser olika språkliga uttryck som självständiga delar eller som framhåller textens möte med läsaren, Brügger, Niels & Vigsø, Orla, Strukturalism. Lund: Studentlitteratur, 2004 s. 7ff. Den här avhand-lingens narratologiska perspektiv är emellertid inte grundat i strukturalistisk kunskapsbildning, utan snarare en poststrukturalistisk, se avsnitt 2.2.1. Se även Wake, Paul, 'Narrative and narratology', i Malpas, Simon & Wake, Paul (red.), The Routledge Companion to Critical Theory (London: Routledge, 2006), 14-27 s. 14-15.

73 Vulovic, Jimmy (2013) s. 44.

74 Czarniawska, Barbara, Narratives in Social Science Research. London: Sage, 2004 s. 2, Vulovic, Jimmy (2013) s. 52-53 samt Binder, Guyora & Weisberg, Robert (2000) s. 114-115. Angående

Här kan bland annat formalisten Vladimir Propp nämnas och hans studier av ryska folksagor. I ”Undersagans transformationer” och ”Sagans morfologi” studerande han den berättelsestruktur utifrån vilken varje saga kan förklaras. Propp visade att sagorna bygger på 31 funktioner: 1) en medlem i en familj lämnar sitt hem, 2) någon typ av hinder ställer sig i vägen för hjälten, 3) hindret bryts och så vidare fram till nummer 31.75 Det är i denna tradition av att försöka identifiera universella egen-skaper hos berättelser som 60- och 70-talets narratologi utvecklas av bland annat Tzvetan Todorov, Roland Barthes, Umberto Eco och Gérard Genette.76

Psykologen och narrativteoretikern Jermoe Bruner och rättsvetaren Anthony Amsterdam erbjuder en relativt stram definition avseende narrativ, vilken jag har använt som avstamp:

A narrative can purport to be either a fiction or a real account of events; it does not have to specify which. It needs a cast of

human-like characters, beings capable of willing their own actions, forming intentions, holding beliefs, having feelings. It also needs a plot with a

beginning, a middle, and an end, in which particular characters are involved in particular events. The unfolding of the plot requires (implicitly or explicitly):

1) an initial steady state grounded in the legitimate ordinariness of things

2) that gets disrupted by a Trouble consisting of circumstances attri-butable to human agency or susceptible to change by human intervention,

3) in turn evoking efforts at redress or transformation, which suc-ceed or fail,

4) so that the old steady state is restored or a new (transformed) steady state is created,

5) and the story concludes by drawing the then-and-there of the tale that has been told into the here-and-now of the telling through some coda - say, for example, Aesop’s characteristic moral of the

story.77

Jag kommer fortsättningsvis att arbeta med en likande definition. I allt väsentligt är min egen variant av definitionen emellertid något enklare. Den är dock även i behov

nykritik, fransk narratologi och hermeneutik se Dalager, Stig & Mai, Anne-Marie, Litteraturteori og

analysestrategi: biografisme, russisk formalisme, tjekkisk strukturalisme, nykritik, materialistisk litteraturteori, teorier om kvindelitteratur. Århus: Arkona, 1978.

75 Vulovic, Jimmy (2013) s. 54-55. 76 Vulovic, Jimmy (2013) s. 55.

77 Amsterdam, Anthony G. & Bruner, Jerome, Minding The Law. London: Harvard University Press, 2000 s. 113-114.

av begreppet skript, vilket jag återkommer till längre fram. Något förenklat använder jag begreppet narrativ på följande sätt. En eller flera subjekts78 relation i förhållande till varandra hindras eller påverkas (hamnar i trubbel) genom att någon typ av problem uppstår. Det är först i och med att någon av parterna identifierar ett problem (trubbel) som ett narrativ kan sägas föreligga. Begreppet trubbel är utvecklat av Bruner och bygger i sin tur på Kenneth Burkes ”dramatiska pentad”.79 Bestånds-delarna i pentaden består av scen, aktör, handling, metod och avsikt. Bruner menar att det är när en obalans uppstår mellan förväntningar relaterade till relationella förhållanden mellan olika delar av pentaden som det uppstår ’trubbel’, vilket då driver narrativet framåt mot ett tillstånd där det inte längre föreligger trubbel.80 Jag kommer inte att utgå från den dramatiska pentaden utan istället förhålla mig till trubbel som en typ av hinder gentemot subjektens skript, men detta återkommer jag alltså till.

Ett exempel på ett narrativ, enligt min definition, kan bestå i att Maria och Lisa har olika idéer avseende om Lisa är skyldig Maria pengar eller inte. Detta utgör således ett problem som påverkar deras relation. Maria påstår att de båda kommit överens om att Lisa lånat pengar av henne och att dessa skulle ha betalats tillbaka för en månad sedan. Lisa håller visserligen med om att hon har lånat pengar men menar att de kommit överens om att dessa ska lämnas tillbaka först om två veckor. Maria och Lisa kan nu sägas ha olika förväntningar på hur deras relation ska fortsätta. Maria tänker att Lisa ska anpassa sig till hennes förväntningar och omedelbart betala tillbaka pengarna, inklusive ränta, medan Lisa tänker att Maria ska acceptera hennes påstående om att det är först om två veckor Maria kan vänta sig pengar tillbaka. I rättsliga narrativ i civilmål i allmän domstol kan en möjlig upplösning av Maria och Lisas skiftande förväntningar åstadkommas genom att ett tredje subjekt, domstolen, bestämmer om det är Marias eller Lisas förväntningar på framtiden som ska återupprättas, eller om det finns någon ytterligare typ av (transformerande) lösning på parternas problem. Narrativet upplöses på så sätt genom en händelse vilken påverkar subjektens skiftande förväntningar på hur problemet som uppstått mellan dem ska hanteras. Domstolen skulle i exemplet med Maria och Lisa kunna bestämma (och även transformera konflikten mellan parterna) att Maria och Lisa skrivit ett otydligt avtal där betalningsdatum inte går att utläsa och att Lisa ska stå risken för detta. Den abstraherade förståelsen av narrativet, det vill säga insorteringen i en start, en mitt och ett slut samt bestämningen av vilka händelser som är relevanta benämns berättelse. Beroende på narrativets upplösning kan exemplet utgöra ’berättelsen om när Lisa inte betalade tillbaka’, eller ’berättelsen om

78 Amsterdam och Bruner använder begreppet ”aktör”. Jag har valt att genomgående i avhandlingen

använda begreppet subjekt. Vad jag närmare avser med det begreppet beskrivs i kapitel 5.

79 Bruner, Jerome, "The Narrative Construction of Reality", Critical Inquiry, 18/1 (1991), 1-21 s. 16. Se Burke, Kenneth, A grammar of motives. Berkley: University of California Press, 1969.

Lisas och Marias otydliga avtal’, eller berättelsen om något annat. Det finns säkert fler alternativ.81

Det finns även exempel på än mer kortfattade definitioner av narrativ. I dessa utgörs ett narrativ kort och gott av en representation av en händelse, eller en

samman-hängande sekvens av händelser.82 Språkvetaren Porter Abbot menar att händelse (event) är det centrala:

Without an event or an action, you may have a ”description”, an ”exposition”, an ”argument”, a ”lyric”, some combination of these or something else altogether, but you won’t have a narrative. ”My dog has fleas” is a description of my dog, but it is not a narrative because nothing happens. ”My dog was bitten by a flea” is a narrative. It tells of an event. The event is a very small one… but that is enough to make it a narrative.83

Ett annat sätt att beskriva narrativ handlar om att kunna besvara frågan ”vad hände sedan?”84 Ovanpå detta kan även aspekter såsom subjekt och tid läggas till narrativ-definitionen. Catherine Rimmon-Kenan definierar exempelvis narrativ som en kommunikativ process mellan en eller flera berättare och en eller flera lyssnare för att betona att det handlar om mer än ett händelseförlopp.85

81 En av 1900-talets mest tongivande narratologiska röster, Barthes, lyfter fram hur det finns ett oändligt stort antal narrativ som omger människan och att dessa förekommer i många olika former av text, Vulovic, Jimmy (2013) s. 11. Ingen samhällsperiod och ingen livshistoria, ingen enskild händelse, ingen berättelse, klarar sig utan narrativ, jfr Herman, Luc & Vervaeck, Bart, Handbook of

Narrative Analysis. Lincoln: University of Nebraska Press, 2005 s. 1. Det kan då även handla om

olika typer av medier inom ramen för det ’vidgade textbegreppet’ såsom nedtecknad skrift, stillbilder, rörliga bilder, gester med mera samt olika kombinationer av dessa. Angående det vidgade textbegreppet se Olin-Scheller, Christina, Såpor istället för Strindberg: litteraturundervisning i ett

nytt medielandskap. Stockholm: Natur och kultur, 2008 s. 9.

82 Watkins, Dawn, "The Role of Narratives in Legal Education", Liverpool Law Review, 32 (2011), 113-133 s. 115. ”A sequence of events” är den traditionellt mest väletablerade definitionen, se Herman, Luc & Vervaeck, Bart (2005) s. 11.

83 Abbot, H. Porter The Cambridge Introduction To Narrative. Cambridge: Cambridge University Press, 2002 s. 12. Watkins, Dawn (2011) s. 115.

84 Kohler Riessman, Catherine (1993) s. 17.

85 Vulovic, Jimmy (2013) s. 7. När det gäller det ontologiska grunden för att tala om narrativ finns det två huvudskolor. Den ena lyfter fram narrativ som en endogen, det vill säga inneboende, egenskap hos människan eller en inneboende egenskap i språket, Amsterdam, Anthony G. & Bruner, Jerome (2000) s. 115. Den andra ontologiska skolan betonar narrativet är den typ av modell utifrån vilken det är möjligt att karaktärisera gemensamma mellanmänskliga svårigheter, Amsterdam, Anthony G. & Bruner, Jerome (2000) s. 117. Det avgörande är på vilket sätt narra-tiven fungerar och hur de påverkar och möjliggör olika rättsliga uttryck, jfr Amsterdam, Anthony G. & Bruner, Jerome (2000) s. 116. Den senare ontologiska skolan ligger närmre mina egna ontologiska utgångspunkter vilka kommer att redogöras för i kapitel 3.

Amsterdam och Bruner lyfter fram, vilket jag redan nämnt, att narrativet alltid inbegriper agerande från en eller flera subjekt (med förmåga till intentioner). Narrativet innebär vidare en intrig (eng: plot) där subjekten involveras i händelser. Intrigen inleds med ett utgångsläge. Detta utgångsläge rubbas sedan på något sätt, genom ett brott mot vad som är förväntat utifrån utgångsläget.86 Det rubbade för-hållandet, hindret, hanteras på något sätt och leder till narrativets upplösning.87

Anledningen till att Amsterdam och Bruner vill involvera dessa ytterligare kompo-nenter i förhållande till exempelvis definitionen sammanhängande sekvens av händelser beror på att de vill kunna särskilja narrativet från ett skript.

Begreppet skript är centralt för min egen förståelse av narrativ och i för-längningen rättsliga narrativ. Amsterdam och Bruner definierar skript som en typ av manualer (walk-through models) för kulturella förväntningar.88 Skript handlar om hur välkända karaktärer, vad som senare i avhandlingen kommer att benämnas som subjektspositioner, vidtar lämpliga åtgärder i typiska situationer. Det kan handla om hur en servitör förväntas agera, hur en resa med kollektivtrafiken går till eller hur en rättegång i allmän domstol administreras. Varje skript handlar om hur ett visst subjekts förväntningar ser ut och de kan därmed se olika ut för olika positioner.89 Ett skript är alltså en förväntan gällande en serie av händelser, ett förväntat händelse-förlopp. Detta kan även uttryckas som en tolkning av sambandet mellan händelser i en text.90 Skriptet utgör inte i sig ett narrativ men det innebär en ständig potentialitet till att ett narrativ uppstår genom att skriptet stöter på ett hinder (trubbel) av något slag, exempelvis genom att ett konkurrerande skript gör anspråk på att förklara samma serie av händelser.91 Medvetandegörandet av att det är något som händer, att ett explicit eller implicit hindrat skript hanteras av olika subjektspositioner, skapar den narrativa strukturen.92

86 Amsterdam, Anthony G. & Bruner, Jerome (2000) s. 113-114.

87 Prince framhäver att alla tre steg krävs för att bygga ett narrativ. ”An initial situation, an action or event, and an outcome.” Kopplingen mellan dessa måste vara både temporal och kausal. Till exempel: ”John was happy, then he lost his girlfriend as a result he became unhappy.” Herman,