Ett litet bibliotek har små resurser vad gäller personal, kompetens, bestånd och även lokaler. Det är ofta en ganska begränsad yta som ska rymma en bred verksamhet. Här gäller det att anpassa verksamheten efter de förutsättningar
som de tillgängliga resurserna medger. Mina informanter hade lite olika uppfattningar om lokaler och miljö på de båda biblioteken. Flera talade om att det var för trångt. KK önskade större utrymme för studier och tysta arbetsplatser.
KK: Med tanke på vad liten yta det är så fungerar det ju jättebra. Men det skulle behöva vara mycket större. […] Jaa, i och med att det också är skolbibliotek kan man säga, så blir det ju kollisioner med deras behov och allmänhetens behov. Så ett speciellt läsrum som har funnits förr och som skolan då har vant sig vid att utnyttja maximalt, det fungerade inte och de har varit tvungna att återtas mer i bibliotekets regi.
IK och OS menade att utställningar och annan programverksamhet krävde större utrymme än som fanns tillgängligt.
IK: Jaa, för litet det ska jag väl inte säga men det är skillnad, det går ju liksom att ta … Om det finns en större lokal så går det ju att ta andra grejor om man säger.
OS: Men det var ju så litet utrymme, det var för smått.
HS och LS ansåg att lokalerna var tillräckligt stora för att vara funktionella. LS: Så så litet var det ju inte egentligen. Och det var väldigt väl utnyttjat. I stort sett varenda vrå var utnyttjad i biblioteket.
HS: Det var ju väldigt litet men jag tyckte att det räckte till jag. […] Annars var det ju ett litet bord och stolar för barna och så där så att det räckte till. Som det var.
EK saknade en lugn arbetsplats och upplevde att hon måste trängas med skolbarnen.
EK: Ja, jag tycker det är för trångt och stimmigt. Ofta när jag har varit dit så har ju en hel skolklass varit där. […] Förstaklassare eller något sånt har varit där. Och då är det stimmigt. Så man sätter sig inte ner och arbetar därför att det finns ingenstans att gå undan som på ett stort bibliotek.
När EK upplevde Hanebobiblioteket stimmigt bekräftade hon de farhågor NK har. Själv var han nöjd med både lokaler och ljudnivå men misstänkte att det kunde finnas de som hade en annan åsikt.
S: Vad tycker du om lokalerna då? Du tycker det är bra att de ligger i skolan? NK: Ja, fast det kanske inte alla gillar. Det kanske är för mycket liv och så.
För LK var det just närvaron av skolbarnen som gjorde biblioteket levande. Den allvarliga och stela atmosfär som hon förknippade med större bibliotek mötte hon inte i Kilafors.
LK: Jag tycker det är trevligt jag. Ja, genom att det är lite levande. Och det ligger i skolan och det känns lite så också att då kommer man hit ibland och man får lite puls ifrån den. […] Det är fart och det är inte så tyst. Jag tycker att bibliotek är jobbiga på det viset. Om jag kommer till … Till och med Bollnäs som är så stort … Att det är tyst. Och visst ska det vara tyst, men samtidigt så … neej.
Några av informanterna beskrev atmosfären i sitt lokalbibliotek i starkt positiva ordalag. ”Trevligt” och ”mysigt” var ord som JK, LK och MaS återkom till i intervjun. LK uppskattade intimiteten i sitt lilla bibliotek och när hon nämnde huvudbiblioteket använde hon i stället uttryck som ”förvirrande stort” och ”mer respekt”.
MaS: […]Det var ju så mysigt.
LK: Jag tycker det är väldigt lugnt och skönt här. Bollnäs bibliotek har jag ju försökt slussa in flickorna på för här blev det ju nästan trångt till slut. Johanna hade ju läst så mycket här. Men de trivs inte där. De vill vara på det här lilla biblioteket de. Här är det … Man kan vara sig själv och … Trevlig personal och … ja, det har de väl i Bollnäs också, men det är så stort. Det blir lite mer opersonligt. Så, ja det är mysigt att gå hit. […] Ja, jag tycker det är trevligt. [..] Jag har ju varit här så mycket nu jag så det blir som hemma.
JK jämförde miljön i Hanebobiblioteket dels med skolans källarlokal, dels med huvudbiblioteket i Söderhamn och för båda blev jämförelsen till deras nackdel. Ord hon använde för att karaktärisera skolbiblioteket var ”grått” ”trist”, ”eländigt”, ”fuktigt” och ”slitet”. Söderhamnsbiblioteket betecknade hon som ”rörigt” och ”fint”.
JK: Därnere är det grått, trist, eländigt och det känns fuktigt och de … allt är så slitet. Medans häruppe är det liksom så ljust och trevligt och det är så mycket man kan välja på. […] … det är så skönt att komma hit.
JK: Det är ju mycket rörigare och så … [ i Söderhamn] Jag vet inte … Jag tycker inte att det är någon trevlig stämning där. Det är väldigt fint, men det är inte så trevligt. […] Det är säkert liksom … det är hela biblioteket, [ i Kilafors ] det är så speciellt på sitt sätt så det blir mysigt. […] Nej, jag tycker liksom det här är inte precis så där jätte, jätte, jätteflott och jättefint, utan det är mer typ så att det är skönt att vara här. Det är lugnande och liksom … Det är så lätt här.
MaS och MoS påtalade att biblioteksföreståndaren i Sandarne var mån om att göra biblioteket trivsamt. De uppskattade hennes ansträngningar och deltog också själva i arbetet med att utforma biblioteksmiljön genom sina utställningar, att åstadkomma ”någonting extra”, uttryckte de det.
MaS: Jag tänker på Eva som försökte liksom att ordna en mysig hörna och ordna det trevligt. […] Och Eva tyckte ju att det var fantastiskt, just att kunna ha någonting extra. MoS: Man kunde sitta där som på ett kafé utan att dricka kaffe. (skrattar)