Samtliga informanter ansåg det vara värdefullt att ha tillgång till ett lokalt bibliotek, även om det varierade hur högt man värdesatte den. I inledningen av denna uppsats ställde jag frågan hur det kunde komma sig att en nedläggning oftast inte föregås av speciellt kraftfulla protester. Jag fick en del synpunkter på detta från de tidigare användarna av Sandarnebiblioteket.
Det var egentligen bara OS som protesterade aktivt när ryktena om en förestående nedläggning kom upp under våren 2001. Han skrev en insändare i lokaltidningen Hälsingekuriren där han framhöll att biblioteket innebar en ”kulturaktivitet som i allra högsta grad ingår i begreppet 'Aktiv Levande
Landsbygd i Söderhamn'.”. En nedläggning skulle medföra kostnader och besvär att ta sig till huvudbiblioteket, framhöll han vidare. De 300 000 kronor kommunen skulle spara in ansåg han vara en bagatell i kommunens budget. Att ett nedlagt bibliotek är borta för alltid även om kommunens ekonomi förbättras, var ytterligare ett argument han framlade. OS avslutade sin insändare med en uppmaning till alla Sandarnebor att protestera mot nedläggningsplanerna. 51
Han var med om att anordna en namninsamling som överlämnades till kommunen och att arrangera ett protestmöte. Samtliga mina informanter skrev på namnlistan men ingen utom OS deltog i mötet. MaS menade att många av dem som gick på mötet egentligen inte var så engagerade i frågan, utan snarare såg sig tvingade i egenskap av förtroendevalda. De använde med några undantag inte själva biblioteket. Motståndet var aldrig förankrat hos biblioteksanvändarna, utan de tog i stället avstånd från protestmötet och de som ledde det. Kanske kan man se det som ett uttryck för politikerförakt?
MaS: […] många gånger så går de för att de har trycket på sig. De kanske innerst inne inte bryr sig va. Det är kanske elakt att säga så, men jag tror att man känner att man måste visa upp sig och att man är med va.
Att så många av de trogna biblioteksbesökarna uteblev trodde MoS berodde på att de redan hade gett upp.
MoS: Men det var ju … Ja, de flesta vet ju att när det har gått så här långt då är det för sent.
MaS påpekade i likhet med HS att man inte insåg vad som höll på att hända förrän det var för sent.
MaS: Ja, men kanske inte bara det utan man … För oss var det ju så att vi ville ju inte tro att det skulle gå så illa. Vi trodde faktiskt att de skulle ta sitt förnuft till fånga och låta biblioteket vara kvar. [...] Vi var ju säkra på det.
HS: Jag tror att såna här grejer går ju så fort de bara för att man inte ska hinna med. Man hörde ju liksom ja, man hörde ju att det var på tal. Men man hörde ju inte liksom att det vart bestämt heller och sen gick det ju väldigt fort. […] Man protesterar ju inte heller förrän man vet säkert att det ska bli så. För då tänker man att det kanske ordnar sig om man har tur och …
51 Insändare i Hälsingekuriren, 2001-04-27.
MaS och AS angav tidsbrist som skäl till varför de inte gick på mötet. De tvekade när de skulle förklara varför de uteblev och nog anar man att det var svepskäl som angavs. Hade de trott på möjligheten att kunna påverka beslutet hade kanske tiden också funnits.
MaS: Nej, vi hade inte möjlighet då. Vi… det är ju så när man har barn i skolan och just vardagskvällarna är lite …
AS: […] Ofta, vi har ju så mycket träningar och grejer så när det är såna där kvällsmöten och sånt så hinner vi aldrig på något sånt där.
LS förklarade att hon inte ville delta i mötet på grund av sitt alltför starka engagemang. Inte heller hon såg någon reell möjlighet att få politikerna att ompröva sitt beslut. Istället valde hon att protestera i tysthet genom att bojkotta huvudbiblioteket.
LS: Jaa, men det var jag aldrig på. Jag sa att det kan jag inte gå på. Jag blir så elak så jag kan inte vara där. (skratt)
LS: […] Jag åker inte in till Nisse [Bibliotekschefen i Söderhamn]. Aldrig i världen. (skratt) Han ska inte se mig.
Jag tolkar skälen till de uteblivna protesterna som att Sandarneborna var medvetna om kommunens sparkrav och bibliotekets relativt blygsamma utlåningssiffror. De trogna biblioteksanvändarna tyckte det var tråkigt, men accepterade nedläggningen under mycket måttliga protester och inrättade sig därefter efter de nya förutsättningarna. Utlåningsstatistiken visar att denna anpassning började ett helt år innan nedläggningen var genomförd.52 Det är en förklaring till varför avvecklingen inte upprörde särskilt många.
De förluster man gjorde har man kompenserat sig för på olika sätt och med skiftande resultat. Vid intervjutillfället hade det gått drygt ett år sedan nedläggningen och LS var den som starkast uttryckte saknaden efter biblioteket. Eftersom det främst var gemenskapen hon satte värde på hade hon inte kunnat ersätta den förlusten. Hon hade heller inte aktivt sökt andra vägar för att få tag i böcker, utan läste mycket mindre sedan biblioteket stängts.
MaS och MoS saknade också den sociala funktionen av biblioteket som mötesplats. Böcker lånade de numera i Ljusne eller Söderhamn. HS lånade mer
av kompisar och köpte fler böcker till sig själv medan hennes barn lånade och läste betydligt mindre än tidigare. OS hade en egen strategi genom att beställa böcker från biblioteket via datastugan. Han körde bil och tog sig också in till huvudbiblioteket ibland. AS lånade mer på huvudbiblioteket än förut och både hon och flickorna hade ungefär samma läsvanor som tidigare.
En av mina intervjufrågor gällde om man upplevt något positivt med att tvingas lämna det nära men ändå begränsade biblioteket i och med att det lades ner. Det borde finnas någon som upptäckt det större bibliotekets förtjänster när man tvingats att söka sig dit, men ingen av mina informanter hade sådana erfarenheter. Även de som numera besökte huvudbiblioteket använde samma tjänster som man gjorde på det lilla biblioteket. För HS del hade de positiva effekterna uteblivit eftersom hon knappt använde några bibliotekstjänster längre.
S: Jag tänkte att man kanske kommer till ett större bibliotek och upptäcker … HS: Men det är ju det man inte gör. Inte jag i alla fall.
Inte heller för AS hade biblioteksärendena förändrats sedan hon hänvisats till att enbart använda sig av huvudbiblioteket.
AS: De har ju lite mer att välja på, det har de ju. Men … ja flickorna kanske tycker att det är lite roligare att vara där och de har den där båten och de har lite mer att titta på och greja med.
Det är en uppgift för huvudbiblioteket att ta hand om användare som AS och HS. De möter nya rutiner och behöver vägledning för att kunna ta till sig bibliotekets resurser. Planerar man för den här omställningen inför en nedläggning, eller överlåter man till användarna att helt på egen hand hantera den nya situationen?