Miljö och material

I detta avsnitt kommer jag att beskriva det tredje området som visat sig ha betydelse för barnens lärande.

Rummets betydelse och obetydelse

Den traditionella kommunala förskolan betonar inte den anpassade miljön på samma sätt som Montessoriförskolan utan alla miljöer är lika viktiga. Greta säger

Nej, man kan inte säga direkt att rummet eller miljön har någon betydelse. (Greta)

Johansson (2003) har gjort en intervju med några pedagoger på en förskola där de betonar att miljön är som ”den tredje pedagogen”. Miljön ska vara tillåtande med tillgängligt material som lockar barnen till att utforska. Alla möbler etc. ska vara i barnens storlek och byggmaterial och bilar, papper och färger och en del pussel samt dämpade färger som ger ett rent och enhetligt intryck är en del saker som förekommer i den traditionella kommunala förskolan. I en Montessoriförskola ska miljön vara ergonomiskt anpassad, dvs. stolar och bord är anpassade efter barnens mått. Man talar om den andliga miljön, där allt är i ordning, ljus står på bordet och lampan är tänd. Karin uttrycker det så här

Den andliga miljön tycker jag är viktig. Att allting har sin plats, ordning, alltså att det finns saker som man kan titta på, där barnen har sina små detaljer i bilden som barnen kan titta på, och att det står ljus på borden och att det är någonting som luktar, att det är tänt någon lampa, att det finns någonstans där de kan krypa in, där de kan leka med lera, att det finns ställen där man kan ha lugn och ro, för det behöver barnen. (Karin)

Miljön skall skapa harmoni och ro i själen på barnen. Allt har ett syfte och hänger således ihop. Barnen behöver något som vägleder dem. För mycket saker på väggarna skulle kunna avleda deras koncentration. En tråkig miljö ger ingen bra stimulans, en rolig miljö däremot gör det.

Individuellt anpassat material och material för alla

En likhet är att materialet är viktigt i båda förskolorna. I den traditionella kommunala förskolan existerar dock inget material som är individuellt anpassad efter barnen. Man använder dock så mycket material som man kan. Pussel, spel, bilder eller sånger kan utgöra materialet och alla barn kan leka med det. Anna från den traditionella kommunala förskolan uttrycker följande

Det finns ju jättemycket bra material. Alla barnen sitter själva och funderar och kommer på och lär sig problemen. Vi beställer kataloger som är anpassade här så om det är något barn som behöver något speciellt så kan man beställa det materialet. (Anna)

All Montessorimaterial bygger på en anpassning till särskilda rörelsemönster. Aktiviteterna ska utföras lugnt och metodiskt så att barnet hinner se hur det går till. De anpassas dessutom efter varje barn, och det är tänkt att de ska använda det själva. Men inget material får användas innan den har visats. Så säger även Reimer Eriksson (1995), dvs. att pedagogen introducerar materialet för barnen, dessförinnan får inte barnen använda materialet. Meningen med materialet är att barnen ska kunna gå djupare in på något ämne. Pedagogerna i min undersökning berättar att materialet kan tillämpas på många områden, till exempel med känselövningar eller smakövningar. I ett spel bör man gå igenom hur man gör innan man sätter igång. Det är upp till barnen att fundera och försöka komma på idéer eller lösa problem. Allt material ska stå i ordning så att nästa barn vet var den finns och känner trygghet. Karin uppger

Det är ju allt som finns här, Montessorimaterialet, det är ju det som hela förskolan är uppbyggt på. Genom att visa det. Visar och presenterar. Det finns ett speciellt rörelsemönster som man ska ha, man gör en rörelseanalys på alla övningar. Det är viktigt att man följer det, gör man inte det så kommer barnet att göra onödiga rörelser, man måste vara så exakt som möjligt. (Karin)

En skillnad är att den traditionella kommunala förskolan betonar att materialet är för alla och att man i Montessoriförskolan lyfter fram att materialet är individuellt anpassat.

5.2 Kunskap

I det här kapitelavsnittet beskriver jag vad kunskap är utifrån mina intervjusvar, hur pedagogerna ser på de fyra F:en, om de arbetar med kunskap genom att göra, veta eller förstå samt vilket kunskapsarbete som betonas i övrigt. Som framgår av pedagogerna från de båda förskolorna så är den sociala kompetensen viktigast. I den traditionella

kommunala förskolan innefattar begreppet kunskap barns utveckling och lärande. Kunskaper om sig själv som pedagog är mycket viktiga. Man betonar trygghet och i synnerhet den sociala aspekten. Greta från den traditionella kommunala förskolan säger

Det allra viktigaste är den sociala biten, att barnen är trygga, kunskapen kommer sen automatiskt med den sociala biten. (Greta)

Även Montessoriskolan ser den sociala funktionen som det viktigaste. Dessutom menar man här att kunskap ger barn färdigheter och erfarenheter, samtidigt som den ska ha ett bestämt syfte och att man tar in kunskap för sin egen skull. Man lär sig hela tiden för att kunna använda sig av kunskapen senare i livet. Som pedagog ska man visa vad man är intresserad av på förskolan. Barnen ska försöka använda så många sinnen som möjligt när de inhämtar kunskap, vilket motiverar användningen av sensoriskt material. Karin beskriver det såhär

[…] eller har du inte lärt dig att känna på sandpapper, alltså som finns på sensoriska känselplattor, så kan du inte känna på sandpappersgloben, du kan inte känna på sandpappersbokstäverna. Likadant, har du inte känt på bokstaven så kan du inte skriva bokstaven, så det följer ju ett samband, allt följer ju en cirkel, du kan inte jobba med svenskan i skolan om du inte jobbar med svenskan här, så allt hänger ju ihop ända upp i skolan. (Karin)

Skillnaden är att barnen i Montessoriförskolan skaffar sig kunskap genom användandet av de olika materialen.