Pedagogens roll för barns lärande

I detta avsnitt kommer jag att behandla pedagogens arbete för att stimulera barnens lärande och vad man ska tänka på som blivande pedagog samt vilken metod de olika förskolorna använder för att synliggöra barnens lärande. Även här kommer jag att försöka hitta likheter och skillnader för de olika förskolorna.

Pedagogen sätter barnet i centrum

Båda förskolorna framhäver att man ska se barnen och kunna samspela och väcka intresse hos dem. En annan gemensam sak är att varje pedagog är olika som individer men att värdegrunden ändå är den samma. Pedagogerna betonar att det är viktigt att ge akt på sig själv. I den traditionella kommunala förskolan förekommer olika värderingar men alla har samma värdegrund. De lyssnar på barnen och är observanta och alla barn får sina behov tillfredsställda. Man försöker fånga barnen och säger ”du, när jag har gjort detta så ska jag förklara för dig sedan.” Man ska också tänka på hur man själv är, vara medveten om vad man gör med barnen, få barnen att känna att de lyckas. Man ska kunna stå på en konkret grund, kunna inspirera barnen och ta vara på deras intresse, ha en bra relation med barnen och samarbeta med föräldrarna, försöka bemöta barnet samt lyfta fram de barn som är lite blyga och försiktiga. Portfolion är till för att visa föräldrarna vad barnen har arbetat med. Olika pedagoger arbetar på olika sätt. Man ska

introducera nya barn i miljön på rätt sätt. I den traditionella kommunala förskolan ska man ta tillvara på barnens lärande ”här och nu”. Man ska också vara aktiv med barnen och en medveten pedagog. Det handlar alltså om hur pedagogen agerar för att barnen ska kunna känna lusten att lära. Anna påpekar

Det är som sagt att man försöker vara en medveten pedagog, att man är med barnen och ser den fria leken och att man är aktiv och medveten där och när man är ute att man pratar om maskar, och ja, i alla situationer, att man kan ta tillvara på barnens lärande. Det är just här och nu man ser barnen, se och lär. (Anna)

Montessoriförskolan vill se varje enskilt barn, inte 4-åringarna och inte 3-åringarna. Man ska lyssna på barnen och försöka tillfredsställa deras behov. I Montessoriförskolan skall man presentera materialet för barnen, vara tydlig i sina rörelser, kunna skapa ett intresse hos barnen, stå för sina värderingar, försöka stimulera varje barn och vidareutveckla Montessoris pedagogik samt ta hänsyn till att vi lever i 2005. Reimer Eriksson (1995) skriver att pedagogens uppgift i en Montessorigrupp är att vara handledare, att se till att miljön är inrättad så att barnen kan känna lusten att lära sig, att berätta, beskriva, förklara och visa var kunskap finns att hämta, samt att visa hur man använder olika material. Detsamma framhäver Signert (2000). Man arbetar utifrån sina erfarenheter och alla har olika läggning, någon har en musikalisk läggning, en annan har en teoretisk läggning och en annan har en kreativ läggning. En av Montessoripedagogerna, Karin, beskriver olika lärartyper.

Hur du är som lärare. Det finns ju olika sorters lärare, man kan ju vara den här ’betjänten’ som hjälper barnen nästan lite för mycket, du har ju ’vetenskapsmannen’ som vet väldigt mycket som bekräftar och förklarar allt, ’helgonet’ den som ser barnet som pedagogen. Du måste nog ha lite av alla de här tre för att du ska kunna bli en bra pedagog. Någon gång ska du stå tillbaka, titta på vad som händer, någon gång ska du fråga ’vill du ha hjälp?’, någon gång berättar du om allt du kan och vet, barn är ju som silar, det säger slurp, de vill bara ha mer och mer. (Karin)

När man visar material ska man ha koll på hur långt barnet har kommit i sin utveckling. Barnen har olika övningar som de arbetar med som förbereder dem inför livet. Det viktiga man ska tänka på som pedagog är hur man är som person, hur man lär ut, hur man gör, vad man kan förändra eller utveckla. Man ska vara nära blyga barn och gå med dem och observera miljön. Man ska tänka på att alla är olika och har således olika kunskaper.

Till skillnad från den traditionella kommunala förskolan betonar Montessoripedagogerna att de inte vill se barnen utifrån deras åldrar utan utifrån deras individuella förutsättningar. En annan skillnad är att den traditionella kommunala förskolans pedagoger talar mer om pedagogens aktiviteter och styrning medan pedagogens roll i Montessoriförskolan är mer observerande och inriktad på barnens självständiga lärande. Detta stämmer väl med vad till exempel Svedberg & Zaar (1998) pekar på.

Lärande sker i samspel med andra

Både den traditionella kommunala förskolan och Montessoriförskolan menar att barnen blir stimulerade av alla människor i dess omgivning, föräldrar, mormor & morfar, pedagoger, andra barn, vaktmästaren, syskon. Barnen inspirerar varandra. Anna säger

Det är föräldrar, mormor och morfar, och alla, syskon och pedagoger, och de stimuleras av varandra, TV kanske de lär sig en del av, dataspel också kanske, ja, samhället över huvudtaget, allting lär de sig av. (Anna)

Johansson och Pramling Samuelsson (2003) påpekar det samma som pedagogerna i mina intervjuer säger. Barnen lär av vuxna och andra barn i sin omgivning. Barnen kan också inspireras av varandra, utmanas av varandra och lära av varandra.

Vidare säger pedagogerna att samhället överhuvudtaget kan fungera som en inspirationskälla, exempelvis dataspel och TV:n. Det sociala lärandet är av stor vikt. Barn blir mer konkurrenssugna och utnyttjar varandra. Åldern har ingen betydelse, de stora stimulerar de små och tvärtom anser lärarna inom både den traditionella kommunala förskolan och Montessoriförskolan.

Allt man gör utgör stimulans, såsom att ställa frågor, berätta och diskutera. Vanja Karlsson (1991) beskriver också, precis som en av pedagogerna i den traditionella kommunala förskolan, att barnens eget undersökande, deras frågor och deras delaktighet ger de vuxna ledning. Vidare pratar pedagogerna om att det kan vara så att barnen utgår från olika roller, att man upplever olika saker. Runt matbordet är det också betydelsefullt med leken. Om det uppstår konflikter ska barnen försöka att lösa dem själva. Barnen ska kunna känna sig trygga och att det ska vara kravlöst det de håller på med. Lena uttrycker det så här

Samhället är ju så kravfyllt men barn ställer ofta inte så mycket krav på varandra som vuxna ställer på barn och där tror jag att det har en rätt stor betydelse, att det kan vara rätt så kravlöst, man kan bara få vara. (Lena)

I hallen hjälps barnen åt att klä på varandra om de inte kan själva. Lena, pratar vidare om vad barnen gör i hallen när föräldrarna kommer och hämtar dem,

De hjälper varandra, och det är ju Montessoris pedagogik går ut på, hjälp till självhjälp. Vi finns där i bakgrunden men vi går inte in och gör allt så som föräldrarna. De ställer ju sig som påklädningsdockor när föräldrarna kommer och kan ingenting.

Barnen ska kunna sätta ord på sina egna känslor. Ibland ska man kunna bestämma över barnen så att de förstår varför man inte gör så, eller varför man inte slår varandra. Annars betonar Montessoripedagogerna oftare än den traditionella kommunala förskolans pedagoger vikten av att barnens lärande skall vara mer självständigt som att lösa konflikter utan stöd från pedagogen.

I mina observationer har jag märkt hur viktig kommunikation mellan pedagogerna och barnen är. När jag gjorde min observation på den traditionella kommunala förskolan satt jag i samlingen och gjorde min observation. Där höll de på med att räkna hur många barn det fanns genom att använda stora legobitar i olika färger. Sedan frågade pedagogerna barnen vilken bokstav deras namn började på. Barnen skulle försöka hitta sina namnlappar som låg utspridda på golvet i ringen. Där fick pedagogerna in både

matematiken och språket. Där handlade det, anser jag, mycket om kunskap och kommunikation samtidigt som det var fråga om socialt fungerande, att barnen ska lära sig att vänta på sin tur att prata etc. Det som jag märkte var när ett av barnen i samlingen ville hjälpa en av de andra pojkarna att hitta sin namnlapp på golvet så sa pedagogen till honom ”Låt honom gör det själv.” Det är bra att barnen ska försöka klara av saker själva, men om barnen vill hjälpa varandra så tycker jag det är positivt. Det visar ju att barnen stimulerar varandra i sitt lärande och att de är villiga att hjälpa till. Jag tycker inte man behöver gå in och säga till att nej, så får du inte göra. Barn ska ju kunna stimuleras av varandra och inte bara av pedagogerna.

När jag gjorde min observation på Montessoriförskolan handlade det även där mycket om kommunikation. Där tyckte jag dessutom att lärande och kunskap hängde ihop med varandra. Jag märkte att pedagogen försökte få barnen till att arbeta så självständigt som möjligt och sa bara till någon gång ibland när hon märkte att det uppstod något störmoment. Montessoripedagogiken går ju ut på att barnen ska lösa saker på egen hand, som bland andra Hainstock (1999) framhåller. Kunskapen, anser jag, kommer in när pedagogen visade några barn som satt vid ett bord och målade hundar. Där visade pedagogen barnet hur många hundar det fanns på bilden samt hur många barnet skulle måla. Lärande handlar ju också exempelvis om att man ska respektera andra människor. Några barn visade inte så stor respekt när de var ute i sandlådan och kastade sand på en av pojkarna. Pedagogen gick emellan och sade åt dem att inte kasta sand och att de fick leka i varsin hörna om de inte slutade.

Observation och dokumentation

Som framgår ovan gör pedagogerna i båda förskolorna observationer på i huvudsak samma sätt. Dokumentation däremot har den traditionella kommunala förskolan ägnat sig åt sedan tidigare medan Montessoriförskolan kommer att påbörja ett sådant arbete först vid årsskiftet 2005/2006 i enlighet med en ny lagstiftning som då träder i kraft. I den traditionella kommunala förskolan observerar man hela dagen. I dokumentationen skriver man om man har sett något speciellt och i den kan man som förälder se vad som exempelvis hände förra terminen. De äldre barnen stimulerar de yngre, och man brukar filma barngrupper för att följa lekens framfart. Greta från den traditionella kommunala förskolan säger

Vi observerar men skriver inte ner. Vi observerar under hela dagen, vi dokumenterar och skriver ner lite om vi har upptäckt någonting, visar föräldrarna genom samtal vad vi har kommit fram till och där kan man se mycket genom dokumentationen och gå tillbaka då, att vad hände i fjol? Eller vad hände förra terminen? Det ser man. (Greta)

Doverborg och Anstett skriver i Johansson och Pramling (2003) att det finns olika sätt för pedagoger att dokumentera, exempelvis genom att skriva ner det som sker i olika situationer, samla barns alster eller fotografera verksamheten. De pedagoger jag har intervjuat har berättat om ungefär samma sätt att dokumentera på.

Den 1 januari 2006 kommer man inom Montessoriförskolan att för första gången dokumentera, vilket Lena berättar om nedan. Det kommer att ha till syfte att få reda på hur långt barnen nått. Observationen har man använt sig av tidigare och den gäller alla barn. Olika situationer och olika områden observeras. I en utvecklingspärm antecknar man hur det går för barnet och det fylls i papper angående materialet. Observationen får ej genomföras om man ej har bestämt vad man ska observera. Lena berättar

Vi dokumenterar, och vi kommer att dokumentera ännu mer för vid den 1:a januari är det en lag som träder i kraft att varje enskilt barn ska ha sin egen dokumentation. Man måste dokumentera för att veta var de ligger i materialet så man slipper springa och fråga pedagoger. (Lena)