För att barn ska ha möjlighet att röra sig på egen hand i sin närmiljö är en fysisk struktur som stödjer barns transportsätt viktigt. Ett tryggt och säkert gatunät för att ta sig fram till fots eller med cykel, är det som skapar fysiska förutsättningar för barns möjlighet att röra sig självständigt. Stadens struktur beskrivs vara extra viktig för gångtrafikanter som är känsliga för hinder och omvägar (SKL 2013). Generellt belyses att täta miljöer sammanfaller med en minskad rörelsefrihet i form av aktiv transport hos barn (Kyttä 2003, Kyttä & Sarjala 2015). En tät bebyggelsestruktur sägs å andra sidan öka förut- sättningarna för gång och cykel när avstånden till olika målpunkter minskar och konkurrenskraften för andra transportssätt än fordonstrafik därmed ökar (Ståhle 2016, SKL 2015:41). Den byggda strukturen skapar hursomhelst olika förutsättningar för barns rörelsemönster.
Nationellt uttrycks en ambition om att planeringen ska präglas av synsättet att det är en själv- klarhet att röra sig till fots eller med cykel och med möjlighet att leka eller springa i sin närmiljö (SKL 2015:41). Samtidigt är det i praktiken inte så planeringen alltid prioriterar. Sveriges kommuner och Landsting beskriver att: ”Det behövs en annan syn på hur vi rör oss i vardagen för transport och re- kreation. Förtätningen måste ge plats för lek, motion och utevistelse” (SKL 2015:41). I moderna stor- städer, däribland Malmö och Göteborg, finns en trafikprioritering där gående sätts främst, varefter cy- klister, kollektivtrafik, varutransporter, taxibilar och till sist personbilar underordnas (Ståhle 2016:49). Det finns även utvecklade strategier i de två städerna för att prioritera fotgängare. Malmö stad har ett antaget fotgängarprogram från år 2012, och Göteborg har sitt på remiss från år 2018.
Både den byggda och den sociala miljön påverkar barns rörelsefrihet och aktiva transport (Mitra 2013, Panter et al 2010). Faskunger (2008:12) använder begreppet stödjande miljö för att be- skriva en miljö som underlättar aktiv transport. Aktiv transport beskrivs i sin tur som en icke motordri- ven transport som innebär fysisk aktivitet till en viss destination. Idag finns en stor polarisering mellan barn som rör på sig regelbundet och de med en stillasittande livsstil (Faskunger 2008: 17), vilket gör strukturer som ger möjlighet till aktiv transport i vardagen viktiga. Faskunger (2008:26) påtalar att det är fullt möjligt att markant öka andelen barn som går eller cyklar till och från skolan genom förbätt- ringar av den byggda miljön (Faskunger 2008:26). Detta kan göras även i områden som innan uppfat- tades som mycket otrygga för aktiv transport (ibid.). Studier visar även att de allra flesta barnen själva föredrar att gå eller cykla till skolan om de har ett val (Faskunger 2008:26).
Fem konceptuella samband mellan den byggda miljön och graden av barns rörelsefrihet och aktiva transport till skolan har kunnat påvisas (Mitra 2013:33). Kategorierna är sammanställda utifrån tidigare forskning på området och används här för att beskriva hur den fysiska miljön kan vara en stödjande struktur för barns möjlighet till rörelsefrihet. De fem områdena som Mitra (2013) har sam- manställt är (1) närhet (2) trafik och trygghet (3) kopplingar (4) attraktiv resväg samt (5) möjlighet för socialt kapital. Hur dessa fem aspekter används i studien av de två bostadsområdena beskrivs vidare i avsnittet ”Tillvägagångssätt och metod” under Tillgänglighet och rumsliga barriärer. Nedan beskrivs varje kategori mer ingående.
Närhet
För att en stad ska vara tillgänglig för fotgängare är närheten mellan olika företeelser en avgörande faktor. Avstånd upp till två kilometer är för de flesta acceptabelt att gå (SKL 2015a:78). Den struk- tur som främjar gång i städer är således då det finns ett rikt utbud av målpunkter inom två kilometer. Studier (Grahn & Stigsdotter 2003, Nielsen & Hansen 2007) har visat att ju närmare bostaden en öp- pen grönyta ligger, desto oftare används den. En grönyta inom 100 meter besöktes i genomsnitt 3-4 gånger/vecka, medan ett avstånd på 300 meter gjorde besöksfrekvensen lägre; knappt 3 gånger/vecka (Grahn & Stigsdotter 2003:11). Därefter minskar besöksfrekvensen tydligt (ibid, Hansen & Nielsen 2007). Tillgång till en grönyta direkt utanför dörren, såsom en bostadsgård eller privat trädgård använ-
des mest frekvent. För avstånd under 100 meter kunde en jämn fördelning mellan vilka som använde grönytan ses (Hansen och Nielsen 2007). Längre avstånd användes således betydligt mindre av majo- riteten boende i studien. Hindren för besöken var bland annat avstånd, tidsbrist och väder (Hansen & Nielsen 2006).
Närheten reducerar den generella ’kostnaden’ för resan och gör gång och cykling möjlig, inte minst för barn som är mer beroende av sin närmiljö. Det är även mer troligt att föräldrar tillåter sina barn att gå själva kortare distanser (Mitra 2013:34), vilket gör närhet till en viktig faktor för barns möj- lighet att gå och cykla på egen hand. Till exempel transporterar sig barn självständigt i lägre utsträck- ning till fritidsrelaterade aktiviteter än till skolan, vilket kan härledas till ökad distans till fritidsaktivi- teter jämfört med tidigare decennium då fritiden spenderades nära hemmet i högre utsträckning med färre organiserade fritidsaktiviteter (Fyrhi et al 2011). Närheten till naturområden nära hemmet är även viktigt för att barn ska kunna utforska dem och vistas i dem på egen hand (Sandberg 2012:192).
Kylin (2003) pekar på att avståndet för hur långt barn rör sig från hemmet hänger ihop med deras ålder tillsammans med utemiljöns beskaffenhet. Det har observerats att om det inte finns några bra ställen i närmiljön resulterar det inte i att barn rör sig längre bort, utan att de snarare inte går ut och leker förrän de är gamla nog att ta sig längre bort. Då barn beskrivs vara känsligare för barriäreffekter av trafik, och därmed begränsas till korta avstånd inom trafikerade bebyggelseområden, går det inte att peka ut generella avstånd för att säkra barns tillgänglighet till grönområden och lek (Kylin & Bodelius 2014). Därmed är avståndet kontextberoende och åldersberoende, men närheten har en stor betydelse för hur olika platser används i vardagen. I en studie från Melbourne var en tredjedel av barnen mellan 8 och 12 år inte tillåtna att gå längre än 100 meter från hemmet, varför gården utgjorde deras mest frekvent besökta utemiljö (Veitch, Salmon & Ball 2008). Parker nära hemmet var därmed viktiga för att barnen överhuvudtaget skulle ha tillgång till miljöer för aktivitet och fri lek. Även i en studie om användning av bostadsnära natur i Stockholmsområdet, visades att barn som på egen hand lekte i natu- ren oftast befann sig i bostadsområdets absoluta närhet, inom 100 meter från bostadsmiljön (Florgård & Forsberg 2006). Dessa grönytor användes också mest frekvent av barn och unga jämfört med andra grupper. Florgård och Forsberg (2006) hänvisar till en äldre artikel som pekade på att barn upp till 7 år har en räckvidd på runt 100 meter på egen hand, medan för barn under 2,5 år är räckvidden begränsad till 60 meter (Florgård & Forsberg 2006). Närheten till grönytorna betyder därmed mer än vegetatio- nens kvalitet för mindre vegetationsytor, när det gäller barn med begränsad rörelseräckvidd (ibid). Därav belyses vikten av att beakta förekomsten av små grönytor i bostadsmiljöns absoluta närhet.
Hur den kommunala planeringen förhåller sig till barns rörelseräckvidd kan exemplifieras genom kommunala riktlinjer för maximalt avstånd till lekplatser. Ofta ligger avståndet på mellan 300 till 500 meter för hur långt barn och föräldrar ska behöva gå (Kylin & Bodelius 2014). Tidigare normer för lekplatser från 1960- och 70-talet, där avståndet anpassades till barn i olika åldrar, rörde sig mellan 150 till 300 meter, och 50 meter för de minsta (Kylin & Bodelius 2015). Det visar tidigare ställningstaganden där 300 meter sågs som det längsta avståndet barn bör ha till lekplatser, vilket idag utgör riktlinje för det kortaste maximala avståndet till en lekplats från bostaden (ibid.). I en rapport om barns tillgång till lekområden i Stockholm beskrivs istället 200 meter som en rimlig sträcka för barn mellan 6-12 år att kunna ta sig själv till ett lekområde (Stockholms stad 2007:5). Avståndet 200 meter motiveras med att det ”ses som en rimlig räckvidd utifrån tillgänglig forskning och planeringserfaren- het” (Stockholm stad 2007: 5). 200 meter anges också som barns ”aktivitetsradie” från hemmet (SCB 2010).
Vad som är ett rimligt avstånd beskrivs, som nämnts, dock alltid vara kontextberoende. Om- råden med mycket grönyta, avskild från trafik, beskrivs kunna förse barn med möjlighet att leka mer extensivt i hela miljön, jämfört med områden med stor andel hårdgjord yta och trafik utanför dörren (Kylin & Bodelius 2014). I den sistnämnda miljön är barns behov av att kunna ta sig till en bilfri lek- miljö inom ett kortare avstånd mer överhängande. Två faktorer; tillgång till natur respektive förekomst av trafik, ligger till grund för behovet av närheten till lekplatser. Trafikerat område / Trafikfritt område / Naturnära område befinner sig på en gradient där det ’rimliga’ avståndet är kortare i ett trafikerat område än i det naturnära området (Kylin & Bodelius 2014).