När barns tillgång till naturkontakt i bostadsmiljön undersökts har dels tillgången till grönyta studerats, men också hur grönytan och andra friytor för barns lek möjliggjort olika miljöerbjudanden, hur den fungerar som lekmiljö enligt OPEC och vilka parkkaraktärer bostadsmiljön kan uppvisa. Varierad na- turkontakt för barn skapas främst i områdenas parker, men även på bostadsgårdar och öppna offentliga ytor. Resultatet av de tre platsanalyserna visar att bostadsområdena främst uppfyllde parkkaraktärerna Prydnadskaraktär och i lägre utsträckning Lustgården, Artrik och Allmänningen och på ett fåtal plat- ser även Rymd och Vild. Upp till 26 av de totalt 33 olika miljöerbjudanden (eller 80 procent) kunde karteras tillsammans med att både goda lekmiljöer med tillräcklig integrering av växtlighet och yta för rörelselekar (såsom lekmiljö i parker) och mindre bra platser för lek (såsom små bostadsgårdar utan lekredskap) enligt kriterier för OPEC, kunde visas.
Det är tydligt att störst variation av miljöerbjudanden, flest antal parkkaraktärer och höga värden för kvalitetskriterier för lek enligt OPEC återfanns i parker och på lekplatser i bostadsområde- na. Därmed tycks det vara tillgången på grönytor med integrerade lekmöjligheter som har störst möj- lighet att skapa varierad naturkontakt och handlingsmöjligheter för barn, såtillvida att de är tillgängliga ur ett barnperspektiv. Parkyta och lekplatser i bostadsmiljön har skapats i olika hög grad i de nya bo- stadsområdena, varför variationen i naturkontak och tillgång till miljöerbjudanden skiftar.
Den största grönytan i bostadsområdet i Göteborg, den två hektar stora Kvillebäcksparken, uppvisade en genomgående lägre grad av plastkvaliteter. Till exempel kunde endast två parkkaraktärer uppfyllas. Då olika parkkaraktärer beskriver kvaliteter i den gröna miljön som uppskattas av besökare kan bristen på parkkaraktärer vara en brist på kvalitet sett ur ett användarperspektiv. Dess storlek, öp- penhet och direkta koppling till trafik gör den smala parken besvärlig ur ett användarperspektiv, vilket kan påvisa Grahn med fleras (2005) utsaga om parkformens betydelse för användning, framförallt för barns lek. Den största parken i bostadsområdet i Malmö, Varvsparken, som är dubbelt så stor som Kvillebäcksparken, har däremot stor variation av olika parkrum och uppfyller fem av sju möjliga park- karaktärer. Där går återigen storlek och kvalitet hand i hand, där ökad storlek ger bättre förutsättningar att möjliggöra variation, lek och avskildhet från stadslivet utanför.
Generellt visade bostadsmiljöerna på ett stort antal möjliga miljöerbjudanden. De miljöerbju- danden som inte uppfylldes var förknippade med aktiviteter som kräver stora öppna ytor, tillgång på vatten, frikopplade lösa objekt eller flacka kullar. Därmed möjliggjordes inte att åka skidor, att simma, att fiska, byggande och konstruktioner och att leka med djur eller åka skateboard (på flacka kullar) i någon av miljöerna. Det kan också vara svårt med bollsport då det saknas större öppna ytor som dess- utom är plana. Det blir tydligt att yta är en kvalitet även för miljöerbjudanden, liksom varierad topo- grafi, tillgång till vatten och oömma miljöer att konstruera och bygga i.
Parker med lekutrustning var de enda platser som kunde uppfylla OPEC- kriteriet om till- räckligt stora ytor och lekmöjligheter. Om lekplatserna i parkerna är integrerade i parkmiljön, utan hindrande staket kan leken också fortsätta i omgivningen. Det gör att parken blir tillgänglig för lek vil- ket kan ses som en kvalitet för hur leken kan utvecklas och fördjupas, då standardiserad lekutrustning snabbt ’leks ut’ (Norén-Björn 2016). Hinder, såsom runt lekplatsen i Kvillebäcksparken, begränsar leken ytmässigt där växelverkan med den gröna omgivningen, eller naturkontakten, och de lekmöj- ligheter som finns där försvåras. Det tyder på att det är svårt att både tillgodose förskolans krav på en inhägnad gård och en tillgänglig lekmiljö, integrerad i parken.
Gemensamt för att platser inte kunde uppfylla höga OPEC-värden var framförallt avsaknad av en tillräckligt stor yta. Men även om ytan var liten, kunde relativt höga OPEC-värden (upp till 6 av 9 poäng) uppfyllas på vissa gårdar där tillgång på vegetation och lekutrustning gjorde att de kunde be- dömas som relativt bra lekmiljöer. Det talar för att det går att skapa lekkvaliteter även på mindre ytor, som komplement till större gröna lekmiljöer i närliggande parker. Tummas det på lekutrustning och vegetation försämras lekkvaliteter avsevärt. För kvalitativa lekmiljöer bör yta och lekvärden ses som en förutsättning för varierad, stimulerande lek.
Den parkkaraktär som uppfylldes i högst grad i nya bostadsområdena var Prydnadskarak- tär. Det är en kulturpräglad karaktär som generellt kännetecknas av sittplatser med både hårdgjorda material och planteringar – planteringar som kan vara vackra att se på, men som erbjuder begränsade
möjligheter som lekmaterial och att komma i kontakt med. En prydlig karaktär kan också uppfattas ha en stark reglering av vad som får göras och inte göras där. Barns möjligheter att leka fritt kan därmed upplevas begränsad och gå emot vad som uppfattas vara önskvärt beteende på platsen (Cele 2005, Bourke 2014). Enligt Jones (2000) präglas många platser i staden av en vuxen geografi, som riskerar att vara begränsad till en viss slags användning, som utesluter andra användningsmöjligheter. För att ge barn plats måste de vuxnas geografier bli mer heterogena och toleranta för olikheter (Jones 2000). Därmed är tillåtande platser viktigt för att inkludera barn i staden.
Värdet av prydnadskaraktären ur ett barnperspektiv, såsom Grahn (2007) ser det, beskrivs vara platser där barn och vuxna kan samlas, till exempel runt ett fikabord. Det kan därmed tolkas som att det är platser där vuxnas närvaro är en viktig del i platsens användning. Prydnadskaraktären ger således möjlighet att sitta ned och umgås i en miljö som kan upplevas estetiskt tilltalande med utsmyckningar och planteringar och därmed stödja sociala och stillsamma aktiviteter som kanske främst tilltalar lite äldre barn, där miljöer som stödjer socialisering är mer betydelsefulla (Kyttä 2003).
Iordningsställd lekutrustning på bostadsgårdar, som ska integrera barns möjlighet att lek där, visar också på starkt tillrättalagda miljöer som ofta inte är integrerade med vegetation eller grönyta och ger få handlingsmöjligheter. Flertalet gårdar i de nya bostadsområdena fick låga OPEC-värden (i snitt cirka 4,5 av 9 maxpoäng), vilket gör att dessa miljöer, som är tillgängliga för barn, saknar egenskaper för att vara bra lekmiljöer. På gårdsmiljöer är lekutrustning högst godtycklig och det ställs inte krav på att tillgång till lekutrustning ska finnas. Det gör att barn har olika god tillgång till lek i deras närmiljö. Tanken är att barn ska kunna nyttja olika gårdar och därmed få tillgång till olika slags lekmöjligheter, men huruvida detta fungerar i praktiken är svårare att säga. Har barnet inte kompisar på en gård är sannolikheten troligtvis stor att denna inte används som lekmiljö, då gårdsmiljöer har en halvprivat prägel.
Bostadsgårdar med mycket få miljöerbjudanden (10 av 33), uppgick till 25 procent (10 av to- talt 40 gårdar). De visar tecken på att främst vara till för att upplevas som estetiskt tilltalande miljöer, utformade efter vuxnas preferenser, med upphöjda planteringar och ett starkt formspråk som ska ge en fin utsikt från lägenheterna. Det ger få möjligheter att använda ytorna på olika sätt, vilket kan tyda på att barn inte inkluderats i utformningen. Kristensson (2016) beskriver att bostadsgården ofta är utfor- mad för vuxnas vistelsebehov och avkoppling snarare än att vara en utemiljö som bjuder in barns lek. Syftet måste ju vara att gården ska kunna användas av de boende där lekmiljöer bekräftar barns rätt att leka utanför bostaden.
Som kontrast till strikt ordnade platser kan naturmiljöer utgöra viktiga platser för barns lek, såsom möjlighet att klättra, konstruera och ha tillgång till löst material som det går att ”greja” med. Platser med låg skötselnivå kan verka mer tillåtande med en större frihet att hitta på saker där (Jansson et al 2016). Naturpräglade parkkaraktärer såsom Vild, Rymd och i viss mån Artrik fanns det generellt dock få av i de nya bostadsområdena. Rymd återfinns i Varvsparken i en planterad ”miniskog”. Dess naturlika karaktär skapar rumsligheter och skyddade miljöer för gömslen vilket kan ge intrycket av att vara i en annan värld. Även karaktären Vild återfinns i samma park, med stort inslag av frösådda rosen- buskar, pilbuskar och oklippt gräs, på upplagda jordmassor. Detta ger en vild karaktär där möjligheten till att samla löst material i form av kvistar, gräs och bär är stor. Trots Kvillebäcksparkens naturpräg- lade gestaltning runt bäcken kunde inte de naturpräglade parkkaraktärerna uppfyllas, då miljön exem- pelvis bör vara lugn och fridfull, samt upplevas som att vara i en annan värld. Som nämnts är det svårt att bortse från trafikmiljön runt om. Parken kan dock ge möjlighet att experimentera med löst material i form av stenar, vass, blad och gräs tillsammans med vattnets lockelse som ett farligt och spännande element att utforska. Därmed har den naturlika miljön runt bäcken ett stort värde som möjliggör att en mer otuktad natur kan ta plats, i kontrast till områdets i övrigt tillrättalagda miljöer.
Platser som har karaktär av restytor, utanför stadens strikta kontroll, beskrivs vara betydel- sefulla miljöer för barn där de kan tillåtas ta platsen i anspråk genom att till exempel konstruera egna platser och kojor (Kylin 2004). Varken i bostadsområdenas parker eller på bostadsgårdar kunde spår av kojbyggen ses, även om dessa kan vara svåra att kartera, då barns egna platser ofta är hemliga (Sand- berg 2012). Möjlighet att forma leken och bygga kojor är därmed starkt begränsad. Små ytor med förutbestämda funktioner lämnar lite kvar för invånare att själva organisera och forma, liksom färdiga lekställningar lämnar litet utrymme för experimenterande och vegetationen är inte tillräckligt oöm för att bryta och skapa rumsligheter i. Däremot fanns lämningar av andra slag såsom leksaker och skräp, men även upptrampade stigar som tyder på vistelse i buskar och snår. Eftersom platserna samtidigt är
begränsade samt delas av många, kan konkurrensen om dem göra att det är svårare att skapa platser som upplevs som ’egna’ i miljön. Platser som ligger lite avsides eller gömt i vegetation är dock en kvalitet för barn där det är lättare att ta platser i anspråk på ett annat sätt än de kan göra vid en tradi- tionell lekplats.
Platser som inte är föremål för stadens kontrollerande skötsel kan således lättare tas i anspråk av barn och rymma handlingsmöjligheter inom en inte lika kontrollerad vuxen geografi, för att använ- da Jones (2000) uttryck. Sådana platser kan därmed vara värdefulla för hur barn utvecklar en relation till naturen och vad den erbjuder (Jansson et al 2016). I dagsläget finns en skogsremsa på en ännu oexploaterad tomt i Västra hamnen, som visade spår efter barns lek. För att ett sådant skogsområde ska få finnas kvar även då området exploateras, behöver barns rätt att ta sin närmiljö i anspråk ges större uppmärksamhet och tyngd i planeringen, där skyddet för natur inte enbart utgår från ekologiska vär- den, utan där även barns perspektiv värderas högt i den framtida staden. Strävan efter attraktivitet och välordnade miljöer kan dock istället ses genom att den del av Varvsparken som uppfyller karaktären Vild, är just en restyta som snart kommer att göras om och få ett mer städat uttryck. Goda intentioner om ett stråk med sittplatser och vatten gör att en mer oordnad del av stadsbebyggelsen som kan vara lättare att ta i anspråk för barn, försvinner.