Sydsvenskan 1 2012-01-03 - Sida: 4 - Del: 1
Författare: Tobias Lindberg
Frågan om vem som ska utmana Barack Obama i årets amerikanska presidentval närmar sig svaret. Dagens republikanska nomineringsmöte, caucus, i Iowa blir den första stora
kraftmätningen mellan partiets kandidater.
På startlinjen ser Mitt Romney formstarkast ut. Men 41 procent av delstatens republikaner säger sig kunna tveka in i det sista om vem de ska stöda.
Tokhögern har varit högljudd under mandatperioden, inte minst har Tea Party-rörelsen växt sig stark. Men dess förgrundsgestalt
Michele Bachmann ligger, så här i början av valåret, inget vidare till i opinionsmätningarna. Mittenorienterade Romneys främsta utmanare i Iowa är istället libertarianen Ron Paul.
Avståndet mellan dem är särskilt tydligt i utrikespolitiken. Paul vill på sikt dra tillbaka alla amerikanska soldater från utländsk mark, medan Romneys kampanj gör stor sak av hotet från Iran. Obama har misslyckats med att få iranierna att överge det kärnteknikprogram som befaras syfta till att utveckla kärnvapen, menar Romney och kallar hotet från Teheran "det största vi står inför".
Låt vara att det - med tanke på George W Bushs facit från Irak - borde vara svårt för en republikansk presidentkandidat att göra tung valfråga av hot från påstådda massförstörelsevapen. I dagsläget framstår Romney ändå som den tuffaste utmanaren till Obama.
Visst kritiseras den forne Massachusettsguvernören internt för att vara för vänsterinriktad. Men lyckas han bli nominerad lär det knappast missgynna honom att han tidigare stött aborträtten och lanserat en hälsovårdsreform inte helt olik Obamas.
Tvärtom.
Romney har klart bättre förutsättningar att locka de viktiga
mittenväljarna än andra framstående, kampanjande republikaner. Och de verkligt högerinriktade väljarna skulle ändå aldrig rösta
77
Med andra ord lär Obama hoppas att Iowas villrådiga republikaner stöder någon annan än Romney idag.
78 Bilaga 8: Knappt, Romney
Sydsvenskan 1 2012-01-05 - Sida: 5 - Del: 1
Mitt Romney vann som väntat tisdagens nomineringsmöte, caucus, i amerikanska delstaten Iowa. Han leder därmed racet om att bli republikanernas presidentkandidat i årets USA-val. Men segern var knapp. Romney fick bara åtta röster mer än
uppstickaren Rick Santorum - ett tecken på splittring inom det republikanska partiet.
"Om Romney vinner så är det för att han är den siste som är kvar", inte tack vare starkt stöd, som statsvetaren Matt Dickinson
påpekade.
79 Bilaga 9: En galen kavalkad
Sydsvenskan 1 2012-01-08 - Sida: 5 - Del: 1
Författare: Per T Ohlsson
Det hårdaste av alla politiska långdistanslopp har börjat, ett intensivt bevakat evenemang som genomförs vart fjärde år: Den amerikanska presidentvalskampanjen. Startskottet gick i Iowa i tisdags och loppet pågår fram till
målgång den 6 november, då det avgörs om USA:s förste svarte president får förnyat förtroende.
Barack Obamas åternominering som demokratisk presidentkandidat är en självklarhet. Därför står republikanerna i fokus. I regelrätta
primärval och vid mer informellt organiserade caucuses,
nomineringsmöten, skall Obamas utmanare gallras fram inför det republikanska partikonventet i Tampa i slutet av augusti.
Men att republikanerna tilldrar sig extra intresse beror också på
startfältet. För aldrig tidigare har ett av USA:s två stora
partier dominerats av sådana vettvillingar. Det är som en kavalkad av galenskap:
Den självutnämnde familjekandidaten Rick Santorum, en före detta senator från Pennsylvania som kom stark tvåa i Iowas caucus, ifrågasätter evolutionen, är motståndare till preventivmedel och har profilerat sig som hysterisk homofob. Han vill bomba Iran så fort det bara går.
Texasguvernören Rick Perry skryter med avrättningsrekord och är emot aborter även vid våldtäkt och incest. Han har demonstrerat svindlande okunnighet i TV-debatterna. Den republikanske veteranen
Bruce Bartlett, som arbetat för Ronald Reagan och George Bush den äldre, kallar Perry "idiot". På goda grunder.
Michele Bachmann, en kongressledamot från Minnesota som nog kan vara galen på riktigt, fick bara 5 procent av rösterna i Iowa och hoppade av kampanjen i onsdags, men hann fram till dess skapa rubriker. Hon lät förstå att demokraterna låg bakom svininfluensan och hon uppmanade USA att stänga sin ambassad i Teheran, ovetande om att de diplomatiska förbindelserna med Iran har legat nere
sedan gisslandramat 1979-1981.
Libertarianen Ron Paul från Texas, invald i representanthuset redan 1976, vill att USA avvecklar sin militära närvaro utomlands och hävdar att det mesta som den federala regeringen ägnar sig åt strider mot konstitutionen. Paul, trea i Iowa, anser att USA:s
80
skrotas. Somliga finner dessa stolligheter charmigt excentriska, men Paul bär på ett obehagligt bagage: en rad rasistiska utspel.
Newt Gingrich, tidigare kongressman från Georgia och talman i representanthuset 1995-1999, har flera svagheter: ombytlighet, tvivelaktig privatmoral, en fallenhet för groteska överdrifter
samt självdestruktiva tendenser i kombination med gigantomani. Han rasar mot muslimer, jämför sig med Winston Churchill och hävdar att Barack Obamas sjukvårdsreform utgör "ett lika stort hot mot Amerika som Nazityskland eller Sovjetunionen". Gingrich är precis den typ av person som man inte vill ha i närheten av koderna till USA:s strategiska kärnvapenarsenal.
Favoriten Mitt Romney, som vann i Iowa med bara åtta röster och som av opinionsmätningarna att döma har störst chans att besegra Obama, framstår i detta sällskap som relativt balanserad, liksom den från början uträknade Jon Huntsman, som satsar allt på tisdagens primärval i New Hampshire.
Romney, med en bakgrund som affärsman, var en tämligen moderat guvernör i Massachusetts 2003-2007, men nu anpassar han sig, mer än när han ställde upp 2008, till krafter som har tagit kontroll över republikanerna: den spritt språngande Tea Party-rörelsen och den kristna tokhögern. Romney har övergett tidigare toleranta ståndpunkter när det gäller till exempel homosexuellas rättigheter och aborter och gör vildsinta utfall mot Barack Obama. Presidenten är, påstår han, ett hot mot den fria företagsamheten. Men
retoriken har ännu inte övertygat partiets ultrakonservativa och religiösa gräsrötter: de uppfattar inte mormonen Romney som renlärig.
Romneys kalla principlöshet beskrivs för övrigt i en kommande bok, The Meaning of Mitt, som Vanity Fair publicerar föga smickrande utdrag ur i senaste numret.
Varken Iowa eller New Hampshire, två delstater som
traditionsenligt inleder presidentvalskampanjerna, erbjuder säker vägledning. Betydligt mer intressant blir primärvalet i South Carolina, först ut bland sydstaterna den 21 januari.
Där har den republikanske segraren gått vidare till presidentnomineringen i samtliga val sedan 1980.
Om Mitt Romney, som leder i New Hampshire, vinner även i South Carolina och sedan i Florida den 31 januari blir han svårstoppad. Och till hösten kan han räkna med draghjälp från frenetiska republikanska ansträngningar att hålla valdeltagandet nere, främst bland de minoriteter som 2008 bidrog till Obamas seger.
81 Inte sedan 1960-talet har ras varit en så giftig faktor i amerikansk politik, om än outtalat.
President Barack Obama, hårt pressad av den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionen, har inga lysande popularitetssiffror, men han ligger i varje fall bättre till än kongressens
republikanska ledarskap.
Så hur ser hans strategi ut?
Obama signalerar att han tänker gå till val på en politik som utmanar republikanernas sociala okänslighet. Han tycks ha återfått glöden från 2008 och vann strax före jul en symboliskt viktig seger i kongressen, när republikanerna, som har majoritet i representanthuset, kapitulerade för en temporär förlängning av skatterabatten för löntagare och av arbetslöshetsunderstödet.
Skattehöjningar för de allra rikaste och lättnader för
medelklassen lär bli ett bärande tema i Obamas kampanj. Han har opinionen med sig. En majoritet, 57 procent, anser att den största bristen i USA:s skattesystem är att de mest förmögna inte betalar en rättvis andel. Obama kan därtill exploatera det faktum att den sociala rörligheten uppåt, så central för amerikanernas självbild, håller på att avstanna, förlamad av de största inkomstklyftorna på ett sekel.
Omfattande forskning tyder på att den sociala rörligheten idag är större i Kanada och Västeuropa än i USA. Fyra av tio amerikanska män som vuxit upp i familjer i det lägsta inkomstskiktet stannar kvar där även som vuxna. Motsvarande siffra i Danmark är 25 procent. Till och med i Storbritannien, ökänt för sina
klasskillnader, är rörligheten större. (New York Times 4/1)
Den amerikanska drömmen, föreställningen om att hårt arbete är det enda som krävs för socialt avancemang, är hotad.
Därav Barack Obamas val av politisk och historisk inspirationskälla.
Den är, märkligt nog, republikansk.
I början av december begav sig Obama till den lilla staden Osawatomie i Kansas för en informell kamanjstart. Resmålet var noga valt, liksom budskapet: jämlikhet.
Här, i Osawatomie, höll Theodore Roosevelt ett berömt tal 1910 kring begreppet "a square deal", en rättvis giv. Det var, dundrade Roosevelt, dags för hårt arbetande amerikaner att få sin beskärda del av landets ymniga resurser.
82
Roosevelt, rankad som en av USA:s bästa presidenter, hade lämnat
Vita huset ett år tidigare efter nästan två hela mandatperioder; som vicepresident fick han rycka in 1901 när William McKinley mördades. Under sin presidenttid hade den populäre machomannen Roosevelt tagit strid med mäktiga industritruster och gått i
bräschen för banbrytande lagar om allt från livsmedelssäkerhet till naturskydd. Och han var fortfarande en faktor att räkna med 1910. Genom talet i Osawatomie bröt han med republikanernas konservativa flygel och med efterträdaren och partivännen William Howard Taft.
Inför presidentvalet 1912 sökte Roosevelt den republikanska
nomineringen, men misslyckades och bildade The Progressive Party, även känt som Bull Moose Party. Han samlade fler röster än Taft, vilket garanterade segern åt demokraten Woodrow Wilson.
Utöver kopplingen till Theodore Roosevelts krav på mer rättvis
fördelning fungerade Barack Obamas uppmärksammade framträdande i Osawatomie som en påminnelse om republikanernas successiva förfall
under 100 år: en långsam men säker nedmontering av de progressiva idéer som bottnade i arvet från den förste och störste
republikanske presidenten 1861-1865, mannen som räddade unionen och befriade slavarna och som fick betala för det med sitt liv.
Ty årets startfält, beklämmande i sin -reaktionära torftighet, är den definitiva bekräftelsen på republikanernas förvandling till ett extremt och fördummat högerparti som har mer gemensamt med Jimmie Åkesson än med Abraham Lincoln.
83 Bilaga 10: Njut, Gingrich
Sydsvenskan 1 2012-01-24 - Sida: 5 - Del: 1
Nu riktas blickarna mot Florida, The Sunshine State. Newt Gingrich vann en storseger mot Mitt Romney i det republikanska primärvalet i South Carolina. Nu lånar Gingrich Ronald Reagans gamla slogan "Morning in America" och önskar sig
själv en ny gryning i solskensstatens val den 31 januari.
Den smarte, tuffe - och oberäknelige - Gingrich framstår som roligare än Romney.
Men det blir inte alls njutbart om USA:s president nästa år lyssnar till namnet Newt.
84 Bilaga 11: Heja Santorum
Sydsvenskan 1 2012-03-08 - Sida: 4 - Del: 1
Författare: Tobias Lindberg
Det är långt till USA. Inte minst åsiktsmässigt. Resultatet från den så kallade supertisdagen i förrgår påminner om det. Visst var det den mer mittenorienterade Mitt Romney som rönte störst framgångar när tio delstater röstade om vem som ska bli republikansk
presidentkandidat. Men hans seger över främste
konkurrenten Rick Santorum var inte större än att det blir en fortsatt oviss och troligen utdragen strid.
"Lycka till i kväll, jag menar det verkligen", sade USA:s
president Barack Obama till Romney på en presskonferens i tisdags.
Var det uppriktigt menat?
Som liberal och Obamavän ligger det i vilket fall närmare till hands att hoppas på Rick Santorum som republikanernas kandidat.
Trots det han står för:
Santorum är emot homosexualitet, liksom preventivmedel och vill öppna för åtal mot abortläkare. Han avvisar också jämställdhet och säger sig må illa av tanken på att åtskilja stat från religion.
Klimatförändringarna kallar Santorum en bluff och han hetsar till militära attacker mot Iran.
En ärkereaktionär på världens mäktigaste ämbete?
Tanken är inte trevlig, men med Santorum som utmanare i presidentvalet borde Obama ha långt bättre förutsättningar att bli omvald än om han ställs mot den mer sansade Romney.
Det åsiktsmässiga avståndet över Atlanten är trots allt inte större än att Santorum ses som extrem av många även i USA.
85 Bilaga 12: Mitt Romney i huvudrollen
Sydsvenskan 1 2012-03-11 - Sida: 5 - Del: 1
Författare: Per T Ohlsson
"Amerikanska val, liksom svenska, avgörs i mitten." per.t.ohlsson@sydsvenskan.se Per T Ohlsson Året var 1964 och republikanerna hade samlats till partikonvent i San Francisco. När det stod klart att den ultrakonservative Arizonasenatorn Barry Goldwater skulle ställas mot den demokratiske presidenten Lyndon Johnson i november marscherade
Michigans guvernör ut från konventet, bestört över att hans parti nominerade en kandidat som motsatte sig medborgerliga rättigheter för USA:s svarta.
I släptåg hade han sin 17-årige son.
Guvernören hette George Romney.
Fyrtioåtta år senare är hans son republikansk presidentfavorit.
I tisdags, Super Tuesday, vann Mitt Romney i sex av tio delstater som höll primärval eller nomineringsmöten: Alaska, Idaho, Massachusetts, Ohio, Vermont och Virginia.
Men Romneys framgång var inte tillräcklig för att han skulle kunna koppla ett definitivt grepp om nomineringsprocessen.
Han vann med ytterst knapp marginal i Ohio, en delstat med högt symbolvärde: ingen republikan har vunnit ett presidentval utan Ohio. Romneys huvudrival, den socialkonservative Rick Santorum,
tog hemspelet i North Dakota, Oklahoma och Tennessee medan Newt Gingrich vann på hemmaplan i Georgia.
Romney leder klart i antal delegater till konventet i Tampa i augusti, men har inte ens nått hälften av det antal, 1 144, som krävs för att säkra nomineringen. Santorum och Gingrich fortsätter sina kampanjer, liksom libertarianen Ron Paul. Således rullar den förbittrade striden vidare när fokus nu flyttas till delstater som Alabama och Mississippi i Södern, där den kristna högern, Santorums bas, är stark.
Det mesta talar ändå för att Romney står som slutsegrare: opinionsmätningarna tyder på att han är den republikan som har störst chans mot president Barack Obama den 6 november. Men ju längre kampen pågår, desto mer pressas Romney och det
republikanska partiet åt höger från ett redan extremt utgångsläge.
Eftersom amerikanska val, liksom svenska, avgörs i mitten är ett utdraget republikanskt inbördeskrig goda nyheter för Obama, som
86
också kan dra fördel av en begynnande ekonomisk återhämtning efter den djupaste krisen sedan depressionen på 1930-talet.
Arbetslösheten minskar.
Mitt Romney, en förmögen före detta riskkapitalist, var guvernör i Massachusetts 2003-2007 och gjorde ett misslyckat försök att bli president 2008.
Till en början uppfattades han som pragmatisk och mittenorienterad. Han genomförde bland annat en
sjukförsäkringsreform i Massachusetts som har likheter med den nationella reform, "Obamacare", som är ett rött skynke för dagens republikaner.
Men i takt med att republikanerna graviterat högerut har Romney, misstrodd av den kristna höger som behärskar partiet, anpassat sig. Han intar numera typiskt reaktionära ståndpunkter när det gäller allt från aborter till invandring.
Frågan är hur bekväm han är med detta. Ty Mitt Romney är i allra högsta grad sin pappas pojke. Han har, säger vänner till familjen, vigt sitt liv åt att infria George Romneys förhoppningar: som affärsman, som familjefar, som mormon - och som politiker.
Den äldre Romney, som dog 1995, var en respekterad guvernör i Michigan 1963-1969 och sedan bostadsminister under Richard Nixon. Särskilt i medborgarrättsfrågan hade Romney en liberal profil och han vägrade engagera sig för Goldwater, som 1964 begravdes i Lyndon Johnsons jordskred. När Romney sökte den republikanska presidentnomineringen fyra år senare tog han avstånd från
Vietnamkriget med hänvisning till att han hade blivit "hjärntvättad" av militären, en kritiserad kommentar som i praktiken satte punkt för hans kampanj.
George Romney representerade, tillsammans med bland andra Nelson Rockefeller, ett politiskt släkte som är på utdöende: de moderata republikanerna. Deras borttynande är en viktig förklaring till varför det politiska livet i USA närmast kan beskrivas som dysfunktionellt.
I kongressen, där republikanerna sedan 2010 har majoritet i representanthuset, blir det allt svårare att uppnå det slags breda, gentlemannamässiga uppgörelser som grundlagsfäderna föreställde sig.
Den demokratiske presidenten Harry Truman hade aldrig kunnat förverkliga Marshallplanen 1948 utan stöd från republikaner som senator Arthur Vandenberg. Och när Lyndon Johnson 1964 skulle driva igenom den historiska medborgarrättslag som utformats av
87
Kennedyadministrationen var han beroende av republikaner i kongressen; sydstaternas demokrater försvarade rasåtskillnaden.
Något liknande hade varit omöjligt i dagens Washington. Det illustreras av motsättningarna i sjukförsäkringsfrågan - republikanerna anser att reformen innebär ett socialistiskt
systemskifte - och av de statsfinansiella blockeringar som orsakas av en republikansk vägran att ens överväga skattehöjningar trots ett budgetunderskott på 9 procent av BNP och en statsskuld som har passerat 100 procent.
Det var ingen tillfällighet att en av senatens sista
mittenrepublikaner, Olympia Snow från Maine, i förra veckan meddelade att hon inte ställer upp för omval. Snow, som under 33 år i kongressen har röstat mot sina partivänner nästan lika ofta som hon röstat med dem, förklarade att hon är "frustrerad över den polariserade atmosfär" som råder i amerikansk politik.
Även på den demokratiska sidan har omedgörligheten tilltagit; tomrummet efter den avlidne Ted Kennedy, under nästan 50 år en av senatens smidigaste lagstiftare, är stort. Men demokraternas
rörelse åt vänster är, som Edward Luce har påpekat i Financial Times, marginell jämfört med republikanernas högerdrift.
Rick Santorum, senator från Pennsylvania 1995-2007, är ett belysande exempel. Att han är emot preventivmedel och för totalförbud mot aborter - även vid incest och när moderns liv är i fara - är känt sedan länge. Men under valkampanjen har han spätt på med hisnande uttalanden.
Anledningen till att president Obama vill att ungdomar skall gå på college är, menar Santorum, att de då indoktrineras med
vänsteråsikter; själv förordar han hemundervisning. Och Santorum, katolik precis som John F Kennedy, har sagt att han "kräks" över Kennedys berömda tal i valrörelsen 1960 om den konstitutionella skiljelinjen mellan politik och religion.
För tio, femton år sedan hade det varit omöjligt för en fanatiker som Santorum att ses som ett seriöst presidentalternativ. Men idag är han Mitt Romneys främste utmanare.
Denna radikalisering märks inte bara bland politiker. Konservativa opinionsbildare skruvar ständigt upp tonläget.
Radioprataren Rush Limbaugh, som når omkring 14 miljoner lyssnare, tvingades nyligen till en halvhjärtad ursäkt sedan han angripit en ung kvinna som vittnat i kongressen i den infekterade frågan om preventivmedel. Han kallade henne "slyna" och "prostituerad".
88
Limbaugh har därtill beskrivit presidentparet Obama som
uppkomlingar. Hans ordval, "uppity", brukade förr användas som nedsättande benämning på svarta som inte visste sin plats.
Gång på gång har det så kallade raskortetspelas ut från höger mot USA:s förste svarte president. Han påstås vara muslim och dessutom vara född i Afrika, vilket skulle göra honom illegitim som
statschef. Newt Gingrich, talman i representanthuset 1995-1999 och ökänd för sin brist på omdöme, har avfärdat Obama som
"matkupongspresident". Ingen kan ta miste på kodspråket: fattiga svarta är mer beroende av livsmedelshjälp än andra grupper.
Att det rasistiskt anstrukna hatet mot Barack Obama äter sig in i det republikanska partiet speglar ett dramatiskt skifte i USA:s politiska geografi.
Republikanerna, en gång det mest progressiva partiet i rasfrågor, har erövrat Söderns gamla slavstater, där det förflutnas demoner
lever kvar, medan demokraterna är starkast i de mer toleranta delstater i norr som var republikanernas ursprungliga bastion.
Förskjutningen inleddes på 1960-talet som en medveten republikansk strategi sedan Kennedy och Johnson hade börjat stöta bort vita sydstatsväljare och den har påskyndat en ideologisk omorientering hos republikanerna som kan spåras tillbaka till presidentvalet 1912, då Theodore Roosevelt bröt sig ur i spetsen för den liberala flygeln.
Man skulle kunna säga att det parti vars förste president var
Abraham Lincoln, slavarnas befriare, har genomgått en extreme make over.
George Romneys son har nu huvudrollen i detta skådespel. Det är ett partipolitiskt familjedrama. Som i värsta fall kan utvecklas till en amerikansk tragedi.
89
Gestaltande del, Reportage, tänkt att publiceras i någon form av studenttidning.