38
Som författarna beskriver så kan en bibeltext bara förstås om den sätts i samband med bibeln. Detta fungerar även vice versa, att en helhet förstås genom delarna som bygger upp den och sålunda bildas en cirkel. Då denna cirkel egentligen är en olöslig motsägelse i stil med den klassiska ”Vad kom först, hönan eller ägget?” ses den ofta som en spiral, där man utgår från en del och försöker sätta denna i sammanhang med helheten, varpå ny kunskap uppstår om denna och man kan åter studera delen. Processen fortgår sedan på samma sätt.
Alvesson & Sköldberg (2008 s. 198-200) säger att det även finns en annan cirkel som behandlar relationen mellan förståelse och förförståelse. Grundläggande är att det finns samband mellan det kulturvetenskapliga och det naturvetenskapliga där det tolkande objektet, forskaren eller analytikern, och det som tolkas speglar varandra. Vilka vi än är så är vi
laddade med en specifik historisk och kulturell ”livsvärld”, som vanligen kallas för
förförståelse. Sambandet mellan den förståelse vi skaffar oss och den förförståelse vi hade sedan innan präglar alltid forskandet och kunskapsinbringandet och det är något som är omöjligt att bortse från.
Den metod jag använt mig av under studien är att jag först har läst in mig på specifika teoretiska begrepp, sedan skrivit om dessa och skapat mig förståelse för begreppen och därefter analyserat texterna utifrån dem och sedan fortsatt med detta, ett begrepp åt gången. Med detta tillvägagångssätt skapar jag en stabil grund i min analys och genom att vara insatt i ett begrepp åt gången minimeras risken att teorierna blandas ihop under analysens gång. Efter att ha analyserat utifrån de enskilda teorierna kan jag sedan överblicka arbetet och se
sammanhangen tidningarna emellan på ett klarare vis.
En av svårigheterna med att analysera en text som påverkats av retoriska begrepp, för att uppnå ett mer utsmyckat och slagkraftigt språk, är att veta vilken den ursprungliga och naturliga formen, ”ordo naturalis”, från vilket detta skett, faktiskt har varit. När den naturliga formen inte är synlig för det analytiska ögat, går det således inte att veta med all säkerhet vilka retoriska ”modeller” som tillämpats. Med andra ord är det svårt att se hur en text har ändrats och bearbetats om det inte finns kunskap om hur den sett ut från början. Spekulerar jag i detta så blir min bild av den ursprungliga texten ofrånkomligt påverkad av den
förförståelse jag innehar. Det skulle finnas stor risk att jag gissar mig fram till vad texten skulle vara och utgår från hur jag personligen hade bearbetat texten.
39
Den retoriska liknelsen eller jämförelsen utgör även den en svårighet då den är lätt att
förväxla med metaforen. Den direkta skillnaden är att liknelsen använder sig av jämförelseord i stil med ”som”, ”likt”, ”liksom” eller ”på som samma vis”. Att säga att ”rören i taket är som en stålhimmel” är en jämförelse medan frasen ”sittandes under en stålhimmel” är en metafor. På ett enkelt sätt går det att skapa en metafor av en liknelse genom att ta bort jämförelseordet, något som också kan användas för att identifiera en metafor. För att göra detta tydligare återanvänder vi exemplet ovan och ser att liknelsefrasen ”jag sitter under rör likt en stålhimmel” blir en metafor när vi avlägsnar liknelsen, ”jag sitter under en stålhimmel”.
Ett annat problem utgörs av definieringen av metaforer. Vad klassificeras som en metafor och vad gör det inte? I mitt teoretiska underlag har jag avgränsat vad som räknas som och vilka kriterier som är karakteristiska för en metafor, men det finns ändå vissa ord som är svåra att få klarhet i huruvida de är metaforer eller inte. Kan ett uttryck bli så alldagligt och inflätat i det svenska språkbruket att det slutar vara en metafor? I vissa begrepp blir detta så diffust att det krävs en egen tolkning och avvägning angående rätten att kalla ord för metaforer. Exempelvis så syftar ordet Washington både på staden Washington D.C., som är USA:s politiska centrum, och på Washington som ett begrepp för politisk makt och auktoritet. I vissa fall åsyftas även båda betydelserna i samma mening. Ett annat exempel är begreppet ”hjärntvätt”, som härstammar från Koreakriget i början av femtiotalet och betyder en handling eller
manipulation som resulterar i förändrat beteende och personlighet hos en person. Uttrycket är flitigt använt i svenska språket och innebörden klar för gemene man och det kan därför klassas som ett vanligt talesätt. Å andra sidan kan ordet läsas mer bokstavligt, som en tvätt av hjärnan, ett skrubbande och såpande på det organ som styr våra handlingar och definierar vilka vi är. Detta plus att det lätt kan förvandlas till en retorisk liknelse genom att exempelvis ett ”som” adderas: Som en hjärntvätt, gör att begreppet också blir en metafor. Även ”Vita huset” är ett bra exempel, då det både innebär själva byggnaden i Washington D.C. och
används som en synonym/metafor för presidentskapet i sig. Skillnaden blir hårfin, men om det ses som metafor eller inte beror till stor del på min egen uppfattning som speglas av tidigare nämnda förförståelse. ”Hjärntvätt” kanske ses som ett vanligt uttryck av mig personligen, men någon annan individ kanske aldrig har hört ordet och tolkar det direkt som en tvätt av hjärnan, utan att se associationen.
40
Vissa fraser kan också agera mer metaforisk beroende på den kontext de skrivs in i. Om en ledarartikel behandlar primärvalen som en sorts krig och använder metaforer med bas i krigföring, såsom ordet ”krutrök”, så får andra ord i stil med ordet ”kamp” en starkare och mer slagfältsterminologisk innebörd än om det bara handlat om kamp som synonym till själva valet.
Som stöd för denna tolkningsprocess har jag använt mig av Lakoff och Johnsons ”Metaphors We Live By” (2003), som förklarar att metaforanvändandet tar upp stor plats i våra liv och att vi ofta använder metaforer utan att reflektera över det. Dessa metaforer har blivit döda
eftersom de i språkbruket blivit så väletablerade.