I detta första analyskapitel utforskas hur de unga vuxna förhåller sig till mobilitet främst i termer av att stanna i eller flytta från Skarvsjö, men även en vardaglig mobilitet i form av att pendla till utbildning eller arbete. Det övergripande syftet med kapitlet är att analysera vilket värde och mening de unga vuxna tillskriver mobilitet i den lokala kontexten. Det innebär också att undersöka deras relation till plats och deras platsförankring, i betydelsen deras sociala och emotionella band till platsen (Lewicka, 2011).
Mobilitet förstås som rörlighet som ges mening men också rörlighet som underbyggs av maktrelationer (Cresswell, 2006; Holton & Finn, 2018). Det innebär att rörlighet tolkas på olika sätt beroende av i vilken kontext den sker men också i vilken riktning den går och vem som rör sig. Det betyder dessutom att mobilitet är något som människor har olika tillgång till: att flytta iväg eller pendla till arbete eller utbildning framstår inte som lika möjligt för alla (jfr. Skeggs, 2004).
I kapitlet ställs frågor om hur de unga vuxna motiverar, förstår och förhåller sig till mobilitet och kvarstannande samt hur de förhandlar mellan sina egna prioriteringar och samhälleliga föreställningar om hur de bör leva sina liv. Jag visar hur de förhåller sig till dominerande föreställningar om mobilitet men också hur det finns andra tolkningar och värderingar av mobilitet. I fokus står även de praktiker som den vardagliga mobiliteten innebär och den mening den typen av mobilitet tillskrivs av de unga vuxna. Förhandlingarna betraktas som reflexiva överläggningar inom habitus. Dessa reflexiva överläggningar uppstår som ett resultat av den kluvenhet som kan infinna sig för de som befinner sig mellan fält eller i en marginaliserad position i relation till dominerande föreställningar om mobilitet (jfr. Bourdieu, 2000; Decoteau, 2015; Flisbäck, 2014a).
Tidigare forskning har diskuterat ungdomars relation till att flytta eller stanna och visat att det finns en stark uppmaning, ett så kallat mobilitetsimperativ, för unga människor att lämna mindre orter (Farrugia, 2016). Den har också visat att imperativet ser olika ut beroende av bland annat strukturella förutsättningar på platsen. På platser där det finns
möjligheter till arbete har mobilitet i större utsträckning tolkats som en medelklassdiskurs med fokus på självförverkligande (Rönnlund, 2019; Forsberg 2019; Haukanes 2019). En del av denna forskning har tagit spjärn mot individualiseringstesen för att utforska hur unga människor formar sina liv i relation till fler valmöjligheter och ett ökat individuellt ansvar. Kåks (2007) identifierade hur ungdomarna i hennes studie konstruerade ett positivt och ett negativt laddat livsmanus, där det positiva innebar att utbilda sig, vara rörlig och skjuta på familjebildning. Det negativt laddade manuset innebar tvärtom att skaffa barn tidigt, börja jobba på jobb utan utbildningskrav och stanna i en mindre ort. Det negativa livsmanuset förknippades också med en lägre ambitionsnivå. Detta kapitel relaterar till dessa livsmanus på så vis att det utforskar värden inom det negativa livsmanuset. Jag visar i kapitlet att de unga vuxna som har bott kvar i Skarvsjö inte nödvändigtvis betraktar sitt livsval att stanna i en mindre ort negativt, utan snarare utmanar denna föreställning genom att ge kvarstannandet värde och legitimitet.
Kapitlet kan ses som en grund för övriga analyskapitel då det introducerar hur de unga vuxna förstår sitt kvarstannande. Det visar även deras skilda förutsättningar till mobilitet och möjligheter till arbete. Analysen av de unga vuxnas vägar till arbete och upplevda möjligheter fördjupas i efterkommande kapitel.
Kapitlet är indelat i tre delar där den första utforskar hur de unga vuxna förhåller sig till ett ifrågasättande av immobilitet i form av kvarstannande samt hur de istället konstruerar värde och mening. I den andra delen analyseras alternativa värderingar av mobilitet, där mobiliteten ifrågasätts och ses som avvikande. I den avslutande delen behandlas den vardagliga mobiliteten, vilket värde de unga vuxna bedömer att den har och deras skilda förutsättningar att vara rörliga.
”Va? Stannar du i Skarvsjö?”
Många studier som handlar om unga i mindre orter eller på landsbygden har fokuserat på ungdomar i gymnasieålder som precis står inför valet att stanna eller flytta. I denna avhandling har istället unga vuxna (22–28 år) som stannat kvar eller flyttat tillbaka till sin hemort intervjuats. Det faktum
6. MOBILITETENS MENING, VÄRDE OCH
PRAKTIK
I detta första analyskapitel utforskas hur de unga vuxna förhåller sig till mobilitet främst i termer av att stanna i eller flytta från Skarvsjö, men även en vardaglig mobilitet i form av att pendla till utbildning eller arbete. Det övergripande syftet med kapitlet är att analysera vilket värde och mening de unga vuxna tillskriver mobilitet i den lokala kontexten. Det innebär också att undersöka deras relation till plats och deras platsförankring, i betydelsen deras sociala och emotionella band till platsen (Lewicka, 2011).
Mobilitet förstås som rörlighet som ges mening men också rörlighet som underbyggs av maktrelationer (Cresswell, 2006; Holton & Finn, 2018). Det innebär att rörlighet tolkas på olika sätt beroende av i vilken kontext den sker men också i vilken riktning den går och vem som rör sig. Det betyder dessutom att mobilitet är något som människor har olika tillgång till: att flytta iväg eller pendla till arbete eller utbildning framstår inte som lika möjligt för alla (jfr. Skeggs, 2004).
I kapitlet ställs frågor om hur de unga vuxna motiverar, förstår och förhåller sig till mobilitet och kvarstannande samt hur de förhandlar mellan sina egna prioriteringar och samhälleliga föreställningar om hur de bör leva sina liv. Jag visar hur de förhåller sig till dominerande föreställningar om mobilitet men också hur det finns andra tolkningar och värderingar av mobilitet. I fokus står även de praktiker som den vardagliga mobiliteten innebär och den mening den typen av mobilitet tillskrivs av de unga vuxna. Förhandlingarna betraktas som reflexiva överläggningar inom habitus. Dessa reflexiva överläggningar uppstår som ett resultat av den kluvenhet som kan infinna sig för de som befinner sig mellan fält eller i en marginaliserad position i relation till dominerande föreställningar om mobilitet (jfr. Bourdieu, 2000; Decoteau, 2015; Flisbäck, 2014a).
Tidigare forskning har diskuterat ungdomars relation till att flytta eller stanna och visat att det finns en stark uppmaning, ett så kallat mobilitetsimperativ, för unga människor att lämna mindre orter (Farrugia, 2016). Den har också visat att imperativet ser olika ut beroende av bland annat strukturella förutsättningar på platsen. På platser där det finns
möjligheter till arbete har mobilitet i större utsträckning tolkats som en medelklassdiskurs med fokus på självförverkligande (Rönnlund, 2019; Forsberg 2019; Haukanes 2019). En del av denna forskning har tagit spjärn mot individualiseringstesen för att utforska hur unga människor formar sina liv i relation till fler valmöjligheter och ett ökat individuellt ansvar. Kåks (2007) identifierade hur ungdomarna i hennes studie konstruerade ett positivt och ett negativt laddat livsmanus, där det positiva innebar att utbilda sig, vara rörlig och skjuta på familjebildning. Det negativt laddade manuset innebar tvärtom att skaffa barn tidigt, börja jobba på jobb utan utbildningskrav och stanna i en mindre ort. Det negativa livsmanuset förknippades också med en lägre ambitionsnivå. Detta kapitel relaterar till dessa livsmanus på så vis att det utforskar värden inom det negativa livsmanuset. Jag visar i kapitlet att de unga vuxna som har bott kvar i Skarvsjö inte nödvändigtvis betraktar sitt livsval att stanna i en mindre ort negativt, utan snarare utmanar denna föreställning genom att ge kvarstannandet värde och legitimitet.
Kapitlet kan ses som en grund för övriga analyskapitel då det introducerar hur de unga vuxna förstår sitt kvarstannande. Det visar även deras skilda förutsättningar till mobilitet och möjligheter till arbete. Analysen av de unga vuxnas vägar till arbete och upplevda möjligheter fördjupas i efterkommande kapitel.
Kapitlet är indelat i tre delar där den första utforskar hur de unga vuxna förhåller sig till ett ifrågasättande av immobilitet i form av kvarstannande samt hur de istället konstruerar värde och mening. I den andra delen analyseras alternativa värderingar av mobilitet, där mobiliteten ifrågasätts och ses som avvikande. I den avslutande delen behandlas den vardagliga mobiliteten, vilket värde de unga vuxna bedömer att den har och deras skilda förutsättningar att vara rörliga.
”Va? Stannar du i Skarvsjö?”
Många studier som handlar om unga i mindre orter eller på landsbygden har fokuserat på ungdomar i gymnasieålder som precis står inför valet att stanna eller flytta. I denna avhandling har istället unga vuxna (22–28 år) som stannat kvar eller flyttat tillbaka till sin hemort intervjuats. Det faktum
att de är något äldre möjliggör ett utforskande av förhållningssätt till mobilitet i fler tidsdimensioner. Forsberg (2019) visar att en grupp gymnasieungdomar i hennes studie artikulerar kvarstannade som en rättighet, en motstrategi gentemot det imperativ som uppmuntrar dem att flytta från Kalix. De unga vuxna i denna studie formulerar inga sådana motstrategier, däremot förhåller de sig medvetet till normer och föreställningar om mobilitet. Denna medvetenhet bidrar till en förhandling om vad det innebär att stanna, vem som omfattas av dominerande föreställningar och vad som istället prioriteras eller ges mening.
Ålder, livsfas och relationer
De unga vuxna i denna studie har möjlighet att se tillbaka på sin tid som tonåringar och reflektera över hur de upplevde önskan och uppmaningen att flytta då men också hur de förhåller sig till det i sina nuvarande liv och sina föreställda framtider. De kan reflektera över i vilken mån föreställningarna påverkar deras liv och uppfattningar om sig själva. Många beskriver att känslan av att vilja flytta eller känslan av att man borde flytta var som starkast som tonåring och sedan har klingat av i takt med åldern. Som tonåringar upplevde de att det var tråkigt att bo i Skarvsjö, både på grund av litet utbud av fritidsaktiviteter och nöjen samt en upplevelse av att det fanns för få människor (jfr. Waara, 2011).
Denna upplevelse framkom i intervjun med Josefin. Josefin har under en period bott i en annan mindre ort för att studera på en högskola. Efter utbildningens slut flyttade hon tillbaka till Skarvsjö. Jag frågar henne om hon någon gång har funderat på att flytta till en storstad.
Josefin: När jag var tonåring /…/ men det var nog mer nåt man sa, att man ville härifrån liksom /…/
Hanna: Varför tror du man sa så?
Josefin: Det är väldigt mycket så bland ungdomarna här i stan känner jag, att de säger sånt, jag hör det fortfarande /…/ Hanna: Var kommer det ifrån?
Josefin: Jag vet inte, de tycker att de är en liten håla brukar de säga, det är väldigt vanligt att folk säger att det är tufft med storstäder
och så, jag vet inte.
Hanna: Men tycker du att den attityden försvinner sen när man blir äldre?
Josefin: Ja det tycker jag. De som verkligen menade allvar, de har ju flyttat och de som är kvar är ju de som förhoppningsvis ville det /…/. (2016)
Josefin menar att önskan att flytta och den negativa värderingen av hemorten tillhör en viss ålderskategori (ung) och en viss grupp (de som flyttar). Det innebär att hon upplever att dessa föreställningar inte, i samma utsträckning, finns bland de äldre som har stannat. Josefin hävdar att det var ”något man sa” och något som ungdomar fortfarande säger och indikerar att det mer handlar om ett sätt att prata, en diskurs, än något alla faktiskt vill göra eller håller med om. Kåks (2003) menar att unga människor i mindre orter måste forma sina liv på två plan. Hon skriver att:
Ungdomarna lever på en viss plats med de möjligheter och begränsningar det innebär. Samtidigt tvingas de hela tiden till jämförelser mellan sin egen tillvaro och det liv som möter dem som idealbilder i massmedierna. (Kåks, 2003, s. 335)
Att säga att man som ung vill flytta och att tala nedvärderande om sin hemort kan således ses som ett sätt att förhålla sig till dominerande föreställningar om plats och mobilitet, samtidigt som ens egen upplevelse av livet i småstaden kan vara en annan (jfr. Andersson & Beckman, 2015). Kåks (2003) menar att de Ludvikaungdomar hon intervjuat som 15 och 17 åringar tvingas hantera denna dubbelhet men ställer också frågan vilken roll den kommer att spela längre fram i livet. Som ung vuxen verkar Josefin ha en viss distans till att Skarvsjö, av ungdomar, betraktas som en håla men medvetenheten kvarstår och hon berättar att ”man känner ju några som fortfarande kallar det en liten håla, men dom trivs ju här också så det är kanske hatkärlek för vissa” (Josefin, 2016).
Ålder framträder i intervjuerna som en dimension som till viss del förändrar relationen till mobilitet. Filip uttrycker på ett liknande sätt som Josefin att han tror att många direkt efter gymnasiet ”tycker det är coolt att flytta /…/ till Stockholm eller Malmö, Göteborg eller de här storstäderna”
att de är något äldre möjliggör ett utforskande av förhållningssätt till mobilitet i fler tidsdimensioner. Forsberg (2019) visar att en grupp gymnasieungdomar i hennes studie artikulerar kvarstannade som en rättighet, en motstrategi gentemot det imperativ som uppmuntrar dem att flytta från Kalix. De unga vuxna i denna studie formulerar inga sådana motstrategier, däremot förhåller de sig medvetet till normer och föreställningar om mobilitet. Denna medvetenhet bidrar till en förhandling om vad det innebär att stanna, vem som omfattas av dominerande föreställningar och vad som istället prioriteras eller ges mening.
Ålder, livsfas och relationer
De unga vuxna i denna studie har möjlighet att se tillbaka på sin tid som tonåringar och reflektera över hur de upplevde önskan och uppmaningen att flytta då men också hur de förhåller sig till det i sina nuvarande liv och sina föreställda framtider. De kan reflektera över i vilken mån föreställningarna påverkar deras liv och uppfattningar om sig själva. Många beskriver att känslan av att vilja flytta eller känslan av att man borde flytta var som starkast som tonåring och sedan har klingat av i takt med åldern. Som tonåringar upplevde de att det var tråkigt att bo i Skarvsjö, både på grund av litet utbud av fritidsaktiviteter och nöjen samt en upplevelse av att det fanns för få människor (jfr. Waara, 2011).
Denna upplevelse framkom i intervjun med Josefin. Josefin har under en period bott i en annan mindre ort för att studera på en högskola. Efter utbildningens slut flyttade hon tillbaka till Skarvsjö. Jag frågar henne om hon någon gång har funderat på att flytta till en storstad.
Josefin: När jag var tonåring /…/ men det var nog mer nåt man sa, att man ville härifrån liksom /…/
Hanna: Varför tror du man sa så?
Josefin: Det är väldigt mycket så bland ungdomarna här i stan känner jag, att de säger sånt, jag hör det fortfarande /…/ Hanna: Var kommer det ifrån?
Josefin: Jag vet inte, de tycker att de är en liten håla brukar de säga, det är väldigt vanligt att folk säger att det är tufft med storstäder
och så, jag vet inte.
Hanna: Men tycker du att den attityden försvinner sen när man blir äldre?
Josefin: Ja det tycker jag. De som verkligen menade allvar, de har ju flyttat och de som är kvar är ju de som förhoppningsvis ville det /…/. (2016)
Josefin menar att önskan att flytta och den negativa värderingen av hemorten tillhör en viss ålderskategori (ung) och en viss grupp (de som flyttar). Det innebär att hon upplever att dessa föreställningar inte, i samma utsträckning, finns bland de äldre som har stannat. Josefin hävdar att det var ”något man sa” och något som ungdomar fortfarande säger och indikerar att det mer handlar om ett sätt att prata, en diskurs, än något alla faktiskt vill göra eller håller med om. Kåks (2003) menar att unga människor i mindre orter måste forma sina liv på två plan. Hon skriver att:
Ungdomarna lever på en viss plats med de möjligheter och begränsningar det innebär. Samtidigt tvingas de hela tiden till jämförelser mellan sin egen tillvaro och det liv som möter dem som idealbilder i massmedierna. (Kåks, 2003, s. 335)
Att säga att man som ung vill flytta och att tala nedvärderande om sin hemort kan således ses som ett sätt att förhålla sig till dominerande föreställningar om plats och mobilitet, samtidigt som ens egen upplevelse av livet i småstaden kan vara en annan (jfr. Andersson & Beckman, 2015). Kåks (2003) menar att de Ludvikaungdomar hon intervjuat som 15 och 17 åringar tvingas hantera denna dubbelhet men ställer också frågan vilken roll den kommer att spela längre fram i livet. Som ung vuxen verkar Josefin ha en viss distans till att Skarvsjö, av ungdomar, betraktas som en håla men medvetenheten kvarstår och hon berättar att ”man känner ju några som fortfarande kallar det en liten håla, men dom trivs ju här också så det är kanske hatkärlek för vissa” (Josefin, 2016).
Ålder framträder i intervjuerna som en dimension som till viss del förändrar relationen till mobilitet. Filip uttrycker på ett liknande sätt som Josefin att han tror att många direkt efter gymnasiet ”tycker det är coolt att flytta /…/ till Stockholm eller Malmö, Göteborg eller de här storstäderna”
(Filip, 2016). Både Josefin och Filip visar också att mobiliteten har vissa förutbestämda destinationer, i citatet med Josefin generaliserat som ”storstäder” men i Filips utsago definierade till Sveriges tre största städer. Deras berättelser visar att egna och omgivningens förväntningar på en flytt från orten är nära knutna till en speciell fas i livet och potentiellt inte upplevs lika starkt när den fasen har passerats. Att hänvisa normer om mobilitet till en viss ålder kan dock också ses som ett aktivt sätt att förhandla med och distansera sig från denna typ av normer. Genom att, som i Josefins och Filips fall, mena att det främst är tonåringar som överväger flytt framstår frågan om att stanna eller flytta inte lika aktuell för de som har passerat tonåren. Vuxna behöver enligt detta resonemang inte fundera på om de borde flytta. Att stanna blir därmed också något permanent. Frågan om att flytta eller stanna ses inte som ett beslut som omvärderas under livets gång utan något som placeras i tonåren. Det visar på ett förhållningssätt till mobilitet där det ses som något avvikande, ett engångsbeslut som fattas i en viss ålder (jfr. Cresswell, 2006; Nugin, 2020). Att vara ung eller vuxen är dock inte något absolut, snarare något som konstrueras i relation till olika livsfaser och föreställningar om vad det innebär att vara ung respektive vuxen (Kåks, 2007). Emma är i tjugoårsåldern. Hon har bott i Skarvsjö hela sitt liv. Hon menar att det i Skarvsjö finns en uppfattning om de som stannar kvar som hon beskriver så här:
när man är runt 20, vilket jag är i och för sig, Speciellt i Skarvsjö...
det har ju blivit en grej i Skarvsjö att alla ska flytta till men
riär. Om man bor kvar då, då Stockholm och bo där och göra kar
då har man kanske inte lyckats på samma sätt som de …
är man ju
som flyttar iväg tycker. Då får man kanske frågan ’Va? Stannar du i Skarvsjö’? liksom. (Emma, 2016)
I citatet med Emma framkommer att för att kunna betraktas som lyckad krävs en flytt till Stockholm och ett fokus på karriär. Att stanna i hemorten innebär att bli ifrågasatt och att ses som mindre lyckad av de som flyttar iväg (jfr. Farrugia, 2016). Det framkommer också att dessa föreställningar främst är aktuella i en viss ålder ”när man är runt 20”, en ålder Emma själv
är i. Emma kan såldes inte, på det sätt som Josefin gjorde, distansera sig från dessa föreställningar genom att mena att dem tillhör en passerad ålder. Däremot kan hon lämna de livsfaser som förknippas med att vara ung. Emma svarar på frågan hur hon tror det har påverkat henne att ha vuxit