Det som inte verkar kunna fångas på pränt särskilt ofta i policies och som inte tycks kunna omsättas i praktiken tillräckligt ofta, är det civilkurage eller mod som krävs för att bryta tystnaden. Råden för hur en går tillväga bör istället handla om strategier att ingjuta mod hos människor som blivit utsatta och/eller hos dem som har möjlighet att avslöja förhållandena. Med andra ord, hur ska vi göra för att få
För den som har lärt sig att se kan inte sluta att se; seendet (liksom förmågan att kunna cykla) är irreversibelt. Gunilla Jarlbro har valt att ta även det andra steget genom att ihärdigt tala om och arbeta för ökad jämställdhet. Gunilla Jarlbro personifierar genom sitt agerande innebörden av civilkurage som ju innebär att ha mod att stå för sina åsikter och värderingar med insikten om att det innebär personliga risker och trots vetskapen om att det finns ett öppet och/eller latent motstånd från omgivningen och att kunna uppfattas som bråkstake.
Samtidigt finner många Gunillas agerande, liksom alla hennes föregångares och efterträdares, som trösterikt och hoppfullt, förebilder som vi vill lära ifrån. Gunilla och andra som både tidigare och i denna stund har den moraliskt eftersträvansvärda egenskapen att trots motstånd arbeta för att förbättra samhället lockar oss och gör oss nyfikna på själva modets förutsättningar och inneboende egenskaper.
Att säga ifrån kräver mod och en djup och klar insikt om att något måste göras, oavsett konsekvenserna för den egna personen. Att uppvisa mod brukar definieras som att ha ”förmågan att konfrontera sin rädsla i en strävan att uppnå vissa mål”
(Bauhn, 2003) d v s att genomföra något trots sin rädsla och fruktan. Dock måste många personers handlingar sägas vara modiga trots att de under handlingen inte känt rädsla. En kvinna som med sitt eget liv som insats kastar sig ut i gatan för att rädda en okänd människa från att bli påkörd, måste betraktas som modig även om kvinnan inte kände rädsla. En handling som innebär att det finns en yttre fara kan alltså betraktas som modig även om det är ett mod som utövats i avsaknad av rädsla eller fruktan.
Det omvända kan också gälla så att en objektivt sett ofarlig situation kräver mycket mod av den som agerar. Att säga ifrån under ett personalmöte inför alla kollegor behöver inte innebära några repressalier men kan upplevas som en nära-döden-upplevelse för den som aldrig gjort detta tidigare och måste därför betraktas som en modig handling. Det visar att mod i flera fall också kan sägas handla om en persons förmåga att konfrontera sin inre, subjektiva rädsla. Modet är alltså ett böjbart och svårdefinierat begrepp. Människor kan handla modigt även om de inte känt rädsla men också i fall där deras föreställningar om den yttre världen är felaktiga. Det finns således mod av olika slag. Det slags mod som uppvisas av de goda exemplen som redogjorts för här tidigare skulle kunna benämnas övertygelsemod som höjer sig bortom ansträngningarna för den egna personliga
vinningen och som istället vägleds av individens känsla av moraliskt ansvar med det gemensamma bästa för ögonen (Bauhn, 2003).
Ambitionen om ett jämställt samhälle och likställiga möjligheter i arbetsliv och privatliv kräver en form av mod som utgår från en övertygelse om att målet är absolut nödvändigt för att förändra många människors liv och livssituationer.
Förebilder kan bidra till att få modet på modet, personer i vår närhet och fjärran som vägleder oss i hur vi går tillväga i praktiken och genom sitt agerande därigenom ingjuter mod i oss.
Insikten om att den egna insatsen kan spela stor roll hjälper oss att våga sätta ned foten, att våga utmana rådande förhållanden och att ha modet att tillämpa de lagar, policies, jämställdhetsplaner och dylikt som vi ansträngt oss så mycket för att utforma. Mod handlar om att våga omsätta principerna i praktiken. Det behöver inte ta evigheters evigheter att åstadkomma förändring. Men precis som det inte räcker med att köpa ett årskort på ett gym för att komma i form, räcker det inte heller med att producera tjusiga policydokument och sedan vänta på att saker ska förändras av sig själva. Om vi ska få modet på modet behöver vi sluta vara tysta och lydiga och vara medvetna om att världen är full av idioter, men också av goda exempel, men att vi faktiskt inte bör eller ska ta hänsyn till idioterna om vi vill ha ett jämställt samhälle eller på andra sett förändra världen och åstadkomma något gott. Tack Gunilla!
Referenser
Bauhn, Per (2003): The value of courage. Sweden: Nordic Academic Press.
BRÅ (2019): Nationella trygghetsundersökningen 2019. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Rapport 2019:11.
FN:s kommission (1948): FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948) Kant, I (1785): Grundläggning av sedernas metafysik, (The Groundwork of the
Metaphysics of Morals) Göteborg: Daidalos Bokförlag.
Liedman, S-E (1997): Tankefigurer mellan beständighet och mångtydighet. I Isenberg, B & Oddner, F (red.) Seendets pendel. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Loseke, D R (1999): Thinking about Social Problems – an introduction to constructionist perspectives. New York: Walter de Gruyter Inc.
Potter, J (2000): Representing Reality – Discourse, Rhetoric and Social Construction.
London: Sage Publications Ltd.
Willis, P (1977): Learning to labour. How working class kids get working class jobs. UK:
Ashgate Publishing Ltd
SOU 2014:34 Inte bara jämställdhet - intersektionella perspektiv på hinder och möjligheter i arbetslivet.
Ås, Berit (1978). ”Hersketeknikker”. Kjerringråd 1978:3,: sid. 17-21. 0800-0565. ISSN 0800-0800-0565. Libris 9302584