• Ammoniakolyckan i Kävlinge: Hur myndigheter kommunicerade med medier och medborgare (1997)
• Krisinformation ur ett medborgarperspektiv: En kunskapsöversikt (1993) Som framgår av listan ovan har Gunilla bedrivit forskning inom områden som informationskampanjer, miljökommunikation, hälsokommunikation och risk- och kriskommunikation. Gunilla har haft en särskilt stor betydelse för utvecklingen av forskningsfältet risk- och kriskommunikation. Den svenska forskningen inom detta fält startade i samband med AIDS-epidemin och Tjernobylkrisen på 1980-talet, vilket inte minst hänger ihop med tämligen generös forskningsfinansiering från dåvarande Styrelsen för psykologiskt försvar, senare Krisberedskapsmyndigheten och sedan 2009 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Gunilla har också haft en stor betydelse för utvecklingen av området hälsokommunikation. Hon har bland annat skrivit den populära läroboken Hälsokommunikation – en introduktion som ursprungligen publicerades 1999 och som kommit ut i tre upplagor (den senaste 2014).
Inom strategisk kommunikation finns det ett antal viktiga konferenser. En sådan är EUPRERA-konferensen, det europeiska forskningsnätverket för forskare inom strategisk kommunikation, public relations, corporate communication och organisationskommunikation. År 2007 hölls denna konferens i Lund och Roskilde och namnet på det årets konferens var: Organisation and Society – Legitimacy in a changing world. Och vid konferensen öppning i Roskilde höll Gunilla ett lysande tal till de församlade forskarna.
för denna uppdragsforskning, och i gruppen ingick förutom Mats Heide, Johan Karlberg, Charlotte Löffler och Pija Sundin. Uppdraget var att undersöka interninformationen inom Landstinget i Östergötland som valts ut av uppdragsgivaren vid den centrala landstingsorganisationen.
Projektet var ambitiöst och det genomfördes både en enkätundersökning och intervjustudie med medarbetare. Gunilla är erkänt duktig i såväl kvantitativ som kvalitativ metod. Hon skolades tidigt i kvantitativ metod av professor Karl-Erik Rosengren och hennes avhandling Familj, massmedier och politik (1988) bygger på avancerat statistiskt empiriskt material. Senare i hennes karriär har hon även arbetat med kvalitativ metod i olika forskningsprojekt och varit kursansvarig för doktorandkurser i denna metodik. Hennes stora intresse och expertis i metod ledde även till redaktörskap för läroboken Vilken metod är bäst – ingen eller alla?
Metodtillämpning i medie- och kommunikationsvetenskap (2000).
Gunilla var en utmärkt och effektiv projektledare. Hon delade frikostigt med sig av tips till oss unga forskare, som gjorde att vi var bättre rustade när vi exempelvis genomförde intervjuer med sjuksköterskor, läkare och administrativ personal vid Landstinget i Östergötland. Om sina erfarenheter och kunskaper i att intervjua skriver hon om i ett kapitel i ovan nämnda bok. Kapitlet har den humoristiska titeln ”Kan man verkligen bedriva seriös forskning genom att intervjua folk på toaletter?” Detta kapitel bygger på Gunillas och Lars Palms erfarenheter från ett forskningsprojekt som skulle analysera budskap och dess effekter. Uppdragsgivare var Folkhälsoinstitutet och projektet var en del i institutets arbete att upplysa om HIV och begränsa dess spridning. I kapitlet diskuterar Gunilla hur man gör ett urval av intervjupersoner som är homosexuella och heterosexuella. När det gäller den sistnämnda gruppen kom man fram till att det bästa stället att finna personer utan fast sexuell partner är dansställen. Gunilla genomförde själv intervjuerna tillsammans med en kvinnlig assistent på tre olika dansställen. Det är naturligtvis en stor utmaning att intervjua personer på dansställen. En av oss har genomfört en liknande studie och då intervjuat personer på barer och klubbar i Uppsala och Gävle, och kan konstatera att det krävs ett stort mod för att gå fram till en okänd person och be om att få intervjua denna. Gunilla är som bekant för många tuff och hon har det mod som krävs för att intervjua på dansställen. Som framgår av titeln på boken genomfördes många av intervjuerna på dansställenas toalett, eftersom det är något av en fristad där kvinnliga intervjupersoner kunde intervjuas i en något lugnare miljö. Hon konstaterar att det absolut går att bedriva seriös
forskning även på toaletter. I kapitlet skriver också Gunilla om utmaningen i att intervjua personer som är berusade. Hon fastslår i texten att merparten av de intervjuade var berusade, men de valde bort de som var mer än salongsberusade och inte kunde svara på om de ville delta eller inte i studien. Men det här med kombinationen av alkohol och intervjustudier diskuterade inte Gunilla med oss fyra forskningsassistenter. När två män och två kvinnor i 25-års åldern släpps ut på det empiriska fältet kan mycket hända. Vi reste med tåg till centralorten Linköping, där vi checkade in på ett hotell av enklare art. Eftersom det var på en onsdag som vi anlände och det var lillördag, var målet med kvällens övningar att gå på lokal. Vi samlades för en liten förfest på ett av rummen. Det dracks många drinkar för att värma upp inför utgången. På lokalen där vi festade dracks det öl, vin och säkert några drinkar till. Vid denna tidpunkt var vi alla övertygade om att det var en god idé att värma upp inför morgondagens späckade schema med intervjuer på sjukhuset i Linköping. Om denna uppvärmning visste Gunilla intet.
På morgonen hade samtliga kopparslagaren på besök i våra huvuden och träsmaken i munnen var total. Vi åt långsamt frukost på hotellet och förflyttade oss sedan till sjukhuset. Där intervjuade vi olika personalkategorier, och Mats och Johan inledde med att intervjua en överläkare. Intervjun gick under omständigheterna väl, men båda uppledde flera gånger ett starkt illamående och hade behövt använda läkarens papperskorg. Trots allt lyckades vi undvika att kasta upp, och Mats lovade sig sedan att aldrig mer göra intervjuer bakfull.
Med hjälp av Gunilla gå-på-anda och starka drivkraft lyckades vi gemensamt författa rapporten ”Interninformationen inom landstinget i Östergötland”. Bland de slutsatser som kunde dras var att medarbetarna inte alls identifierade sig med den övergripande landstingsorganisationen. Det som var viktigast för dem var den lokala organisationen, som Folktandvården i Mjölby eller Röntgenkliniken i Norrköping.
Ur ett strategiskt kommunikationsperspektiv är det intressant att konstatera att drömmen om den monofoniska organisationen, där endast en röst talar och ger samma budskap – företrädesvis ledningens, fortfarande är så stark. Detta visar vår erfarenhet från andra forskningsprojekt likväl som merparten av forskningen.
Generellt sett har chefer en övertro på sig själva och sin betydelse och tror sig kunna styra och kontrollera medarbetarna. Dagens moderna forskning i strategisk kommunikation omfamnar snarare den polyfoniska verkligheten som existerar i alla organisationer och ser också medarbetares olika tankar, idéer, föreställningar, uppfattningar och röster som en styrka. Att framgångsrikt leda en organisation
handlar om att skapa ett gott förtroende mellan ledning och medarbetare och mellan medarbetare och externa intressenter som medborgare, brukare och kunder. Det intressanta är att Gunilla i mycket av sin forskning om kriskommunikation just betonat vikten av förtroende mellan organisationer och intressenter, inte minst när det gäller övertalningskampanjer och kriskommunikation.