Nätverksmodellen

Enligt Tikkanen (1998) har Nätverksmodellen (figur 6) existerat länge inom företagsverksamhet medan den fortfarande ses som ny inom internationaliseringsteori. Modellen baseras på att relationer och interaktioner mellan olika aktörer på marknaden möjliggör handelsutbyten inom och över gränser och således är de vitala funktioner för internationalisering. Genom nätverk och dess aktörer kan företag enligt Mtigwe (2006) expandera till internationella arenor med hjälp den kunskap och kännedom om internationella marknader som de övriga aktörerna besitter, en process som annars är lång och tidskrävande. Nätverk möjliggör således en snabb internationalisering i synnerhet för SMF som karaktäriseras av begränsade resurser. Enligt Johansson et al. (2002) är nätverkskontexten väsentlig främst beroende på att den omfattar de mest essentiella företagen och relationerna i det specifika företagets omgivning, kontexten fungerar som en grund för fortsatt verksamhet eftersom det är i samverkan med andra företag utveckling sker. Nätverken gör att företag kan ta del av information om omvärlden, bland annat andra företag, och på så vis kan de erhålla kunskap genom de företagen och behöver inte själva lägga tid och resurser på att skapa kännedom inom vissa områden. Johanson & Mattson (1988) menar i likhet med Mtigwe (2006) att internationalisering baseras på att företag använder sig av nätverk för att expandera till internationella marknader, vidare beskriver författarna att det oftast är SMF som internationaliserar genom nätverk. Håkansson & Snehota (2006) menar emellertid att företag

27 som verkar i nätverk kan ses som generellt förekommande regel snarare än ett undantag som endast är gällande för SMF.

Forsgren et al. (2005) betonar att i Nätverksmodellen organiserar företag affärer primärt för att utveckla och koordinera relationer, fokus ligger på att utveckla relationerna före och efter företagets internationella expansion snarare än på själva expansionen i sig. Att erhålla kunskap för internationalisering inom Nätverksmodellen innefattar enligt Johansson et al. (2002) att skapa kunskap om enskilda kunder och samarbetspartners samt deras relationer till andra aktörer på marknaden, till skillnad från Uppsalamodellen där det handlar om att skapa kunskap om marknaden i sig. I Nätverksmodellen är det relationerna mellan aktörerna på marknaden som är betydelsefulla för företagens internationalisering, ömsesidig kunskap och engagemang mellan parterna är vitalt för att expandera internationellt. En kontinuerlig

Figur 6: Nätverksmodellen av internationalisering (Forsgren et al. 2005:64) Utländsk marknad Hemmamarknad Utländsk marknad Aktör Landsgräns Relationsbarriär

28 interaktion med andra företag inom nätverken är av stor betydelse eftersom det leder till successivt ökande kunskap om hur internationella marknader fungerar. Forsgren et al. (2005) anser att varje relation är unik i sig och består av ömsesidigt beroende inom flera områden som endast de involverade parterna känner till, enda möjligheten att skapa lärdom om nätverk är att interagera med en eller flera aktörer inom olika nätverk. Mtigwe (2006) anser att inom internationaliseringsteori har Nätverksmodellen främst bidragit med en ökad insikt om att företag aldrig verkar ensamma, snarare agerar de i ett ständigt samspel med både formella och informella nätverk.

Nätverksmodellen syftar enligt Tikkanen (1998) främst till att beskriva och skapa en holistisk förståelse för industriella marknader som komplexa nätverk uppbyggda av relationer mellan dess aktörer. Det förekommer många synsätt på Nätverksmodellen inom forskning men centralt inom samtliga är att företagsverksamhet fungerar i samspel med nätverk vilka sammanbinder aktörerna, deras resurser och aktiviteter. Vidare beskriver Ford et al. (2006) att det är viktigt att ha i åtanke att nätverk inte är statiska utan i ständig rörelse samt att både direkta och indirekta nätverk är av betydelse för företag. Tikkanen (1998) menar att alla företag upplever begränsningar inom olika områden och därför existerar nätverken för att sprida och skapa kunskap aktörerna emellan, ett komplext samband av konkurrens och samverkan mellan aktörerna råder.

3.1.2.1 Aktörer, resurser och aktiviteter

Håkansson & Snehota (2006) beskriver nätverk som komplexa företeelser vilka består av interaktiva relationer mellan både organisationer och dess individer. Ford et al. (2006) specificerar företeelsen och menar att nätverk baseras på aktörer, aktiviteter och resurser vilka utgör grunden i ett nätverk. Aktörer är till exempel organisationer, företag, grupper av individer eller enskilda individer inom företag. Aktörerna inom olika nätverk kopplas samman av noder vilka influerar och formar deras identiteter inom nätverket. Noderna reducerar sociala, kulturella och teknologiska avstånd genom kommunikation och är baserade på ömsesidigt lärande, trovärdighet och engagemang. Det är av särskild vikt att reducera de sociala avstånden eftersom relationerna är vad som möjliggör interaktionen och får nätverken att existera. Vidare är det aktörerna som kontrollerar existerande resurser och aktiviteter som äger rum. Aktiviteter består exempelvis av tekniska, administrativa och kommersiella verksamheter, det vill säga de konkreta sysselsättningarna inom företagen vilka binds samman av länkande relationer mellan företagen. Slutligen förbinds även aktörernas resurser, vilka exempelvis består av teknologi, material och kunskap med hjälp av relationer som utvecklats mellan aktörerna men det är främst kunskap som främst binds samman av relationerna i ett nätverk.

29 Enligt Johansson et al. (2002) sker kommunikation mellan aktörerna kontinuerligt och baseras på ett ömsesidigt engagemang vilket leder till ett ömsesidigt beroende där aktörerna kan öka sin effektivitet. Genom att interagera blir de samverkande aktörerna enligt Ford et al. (2006) mer konkurrenskraftiga i de specifika relationerna som skapas medan de simultant kan bli mindre väl anpassade för andra relationer. Johansson et al. (2002) menar att det är tidskrävande att bygga relationer men att de i längden blir vikiga strategiska tillgångar och den tid som investeras i dem är således inte resurser utan resultat, de är svåra att redovisa eller fysiskt se men de är bland de viktigaste medlen för att kunna internationalisera ett företags verksamhet. Håkansson & Snehota (2006) menar i likhet med Ford et al. (2006) att relationerna som kopplar samman aktörer, resurser och aktiviteter inte är statiska utan dynamiska och ständigt förändras över tid.