I alla samhällen finns det mer eller mindre medvetna uppfattningar om vad som är ”normalt” avseende människorna i det givna historiska och kontex- tuella sammanhanget. Det kan handla om vitt skilda saker såsom språkan- vändning, klädstil och matvanor, men också om utseende och fysiska kän- netecken. Medborgare i ett samhälle blir ständigt kategoriserade på olika sätt och de underliggande normerna medför en förväntning om att män- niskorna där ska fungera och uppträda på ett sätt som passar in i dessa normer (Goffman 2001). Men när individer inte gör det, utan till exempel uppträder på ett sätt som avviker från normen, så kan en obalans uppstå, vilket kan medföra att de får positioner som i postkoloniala teorier beskrivs som ”de Andra”. Begreppet innebär ett hierarkiskt ”vi och de”-tänkande, där det egna uppfattas som det självklara, normala och rätta medan ”de Andra” ses som annorlunda och avvikande (de los Reyes et al. 2006). Att individer på något sätt avviker från en underliggande samhällelig norm kan
resultera i att de nedvärderas av andra medlemmar i samhällsgemenskapen, trots att de själva i grund och botten betraktar sig som lika normala som någon annan. Diskrepansen mellan dessa två perspektiv på individerna kan leda till vad antropologen och sociologen Erving Goffman (2001) beskriver som stigma. Normalitet behöver dock inte alltid, i alla sammanhang och situationer, uppfattas eller upplevas som förtryck, utan kan också handla om en upplevelse av samhörighet och gemenskap inom en grupp där man är tillsammans med andra som är lika en själv.
Personer med hörselnedsättning kan, som nämndes i inledningen, sägas avvika från en dominerande ”hörande norm” i samhället på så sätt att de inte kan delta på samma sätt som normalhörande i en primärt auditivt orienterad (talad) kommunikation (se även Higgins 1980). Utöver det kan deras tal i varierande omfattning skilja sig från normen avseende uttal, intonation och betoning och om de dessutom använder sig av ett visuellt orienterat kommunikationssätt såsom det svenska teckenspråket, så är av- vikelsen än mer framträdande eftersom det visuellt-gestuella kommunika- tionssättet – som utförs med händerna och uppfattas via synen – är så olikt det dominerande auditivt orienterade.12 Mot denna bakgrund kan man
förstå att individer med hörselnedsättning i många sammanhang positio- neras just som ”de Andra” vilket kan leda till att de erfar att människor omkring dem betraktar dem som avvikande och behandlar dem på annat sätt än övriga medlemmar i samhällsgemenskapen. I och med detta kan många frågor uppstå som handlar om till exempel tillhörighet, delaktighet och identitet, vilket i sin tur kan leda till att individerna själva börjar fun- dera på om de har något att skämmas över. De kan också börja nedvär- dera sig själva. I intresseorganisationen Sveriges Dövas Riksförbunds (SDR) tidskrift nr 23/1974 kan man hitta indikationer på just sådana upp- levelser och tankegångar i en artikel som handlar om huruvida döva ska anpassa sig efter hörandes normer eller inte:13
12 För en djupare beskrivning av auditivt och visuellt orienterad kommunikation, se Bagga-Gupta (2004), Holmström & Bagga-Gupta (2013).
13 Samtliga citat från SDRs, DHBs och Barnplantornas tidskrifter kommer från före- liggande studies empiriska arkivmaterial som beskrivs närmare nedan. Detta gäller även beskrivningarna av organisationerna själva.
Om en döv anpassas till de hörandes tänkesätt, så ser han sedan sig själv som handikappad. Han ser sig själv som en människa som inte har riktigt lika stor rätt som en hörande att existera, att bestämma, och att få service från samhället. Han ser sig själv som en person som det är lite synd om. (SDR 23/1974, kursivering i original)
Detta kan samtidigt ses ur ett ideologiskt perspektiv, eftersom artikelförfat- taren här på ett plan föreskriver hur en döv person ”bör” känna och rea- gera.
Goffman (2001) hävdar att stigmatiserade individer på olika sätt kan försöka korrigera det som är annorlunda, eller abnormalt, hos dem själva och att de kan försöka hantera och utföra saker på samma sätt som de omgivande ”normala” människorna. De kan också välja att isolera sig eller använda stigmat som en ursäkt. Men, de kan också känna samhörighet med andra som bär på samma stigma och tillsammans med dem skapa en grund för sin identitet. Psykologen Irene W. Leigh (2009), som fokuserar på ”dövidentitet”, lyfter fram just detta och menar att det inte är hörsel- nedsättningen i sig som orsakar stigma:
Rather, it is when stigma surrounding the hearing loss is experienced that deaf or hard-of-hearing as a discredited identity may enter the individual’s self-awareness and identity constellation. On this basis, if children are surrounded by similar others, any sense of stigmatization may fade away when they recognize their mutuality. (ibid.: 111)
Men möjligheterna för bland annat barn med CI att på så sätt interagera och bygga samhörighet med andra barn med CI (eller hörselnedsättning) är idag mycket mer begränsade, då barnen i allt högre grad placeras i ”van- lig” skola med hörande klasskamrater. Det är därför viktigt att synliggöra och problematisera underliggande normer för hur individer förväntas fung- era och uppträda, till exempel i en klass. Det handlar då inte om att kriti- sera eller att uttala sig om att exempelvis skolpersonalen beter sig eller age- rar på fel sätt, utan om att medvetandegöra mönster för hur människor beter sig och agerar oreflekterat utifrån en majoritetsnorm som på olika sätt genom åren har fått, och fortfarande får, konsekvenser för människor med
hörselnedsättning och som ger dem underordnade identitetspositioner i samhällsgemenskapen. Ett sätt att bidra till detta synliggörande och proble- matiserande är att titta tillbaka på hur det varit förr för att skapa en historisk kontext och förståelse för hur det ser ut idag och detta kommer jag därför i det följande att titta närmare på.