Omvärlden under Kalla kriget

Kalla kriget benämns den period som varade efter andra världskrigets slut, egentli- gen från 1946, fram till och med Sovjetunionens formella upplösning i slutet 1991. Detta var en period som innehöll skarpa motsättningar utan konventionellt krig mellan främst Sovjetunionen och USA, deras allierade stater och deras respektive ideologiska övertygelser (kommunism och kapitalism). Det finns ingen självklar förklaring till ”Kallt krig”, men begreppet kom från de ”frostiga/kyliga” relatio- nerna mellan Sovjetunionen och USA som präglade denna tidsperiod.

1.8.1. Bildandet av Förenta Nationerna

I samband med andra världskrigets utbrott 1939 avvecklades i praktiken det då exis- terande internationella samarbetsorganet Nationernas Förbund som tillkommit efter första världskriget med uppgiften att bevara världsfreden117_{. Andra världskri-}

gets efterverkningar gjorde det dock klart för de stater som ingått ett förbund mot

112 Hansén & Hagström (2004), s. 81-84 113 Även känd som terroristlagen. 114 Prop. (1975/76:18), s. 2, 7-9, 150-151

115 Delarna i utlänningslagen avsåg avvisning/utvisning av utländska terrorister medan den nya lagen avsåg tvångsåtgärder såsom husrannsakan, avlyssning och kroppsvisitation.

116 Hansén (2007), s. 66-67; Lag (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall 117 Formellt bestod Nationernas Förbund till 1945 (Utrikespolitiska institutet (2007), s. 3)

Nazisttyskland att en ny organisation behöv- des för förhindra framtida krig. Den första ansatsen till att dra upp riktlinjerna för dagens Förenta Nationerna (FN) skedde i Washington 1944 då representanter från USA, Sovjetunio- nen, Storbritannien och Kina träffades. Under mötet enades länderna om många av de bli- vande uppgifterna, medlemmarna och regler. Förhandlingarna fortsatte vid det berömda mötet i Jalta 1945, där beslutet om att ge de fem

segermakterna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) veto- rätt i säkerhetsrådet fattades. Vid ett ytterligare möte 1945 träffades deltagare från 50 länder i San Fransisco för att tillsammans skriva en stadga för organisationen. Stadgan trädde i kraft den 24 oktober samma år.118 _{Enligt FN-stadgan är Förenta}

Nationernas huvuduppgifter:

• att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vid- taga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den inter- nationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott;

• att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt samt vid- taga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden;

• att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella pro- blem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion; • att utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för

dessa gemensamma syften.119

År 1946 utsåg säkerhetsrådet den norska utrikesministern Trygve Lie till att vara FN:s första generalsekreterare. Trygve Lie avgick dock i förtid 1952 på grund av bristande stöd från alla medlemsländer och efterträddes av svensken Dag Hammarskjöld 1953.120 _{Dag Hammarskjöld fick hantera ett flertal internationella}

kriser under åren som generalsekreterare, bland annat Suezkrisen (1956), krisen

118 Utrikespolitiska institutet (2007), s. 3-4 119 Förenta Nationerna (1945)

Omvärlden under Kalla kriget i Kongo (1960) samt konflikten mellan Israel och Palestina. Under Kongokrisen 1961 omkom Hammarskjöld under en flygresa på väg till den kongolesiska provin- sen Katanga. Varför flygplanet kraschade är ännu idag inte klarlagt.121 _{Efter Dag}

Hammarskjöld har FN haft sju generalsekreterare122 _{och posten innehas sedan 2017}

av António Guterres från Portugal.123

1.8.2. Nato och diskussionen om ett

skandinaviskt försvarsförbund

Försvarsalliansen Nordatlantiska fördragsorganisationen (North Atlantic Treaty Organization (Nato)) grundades genom att tolv länder (Belgien, Danmark, Frank- rike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Stor- britannien och USA) undertecknande det Nordatlantiska fördraget i Washington D.C. den 4 april 1949. Grundidén i Nato är det kollektiva försvaret i form av artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget som förbinder medlemmarna att ömsesidigt försvara varandra i händelse av ett yttre angrepp på en av medlemsstaterna.124 _{Natos grun-}

dande var främst ett svar på Sovjetunionens allt starkare maktposition i Europa, vilket bland annat illustrerades av Sovjets aktiva stöd till kommunisternas maktö- vertagande i Tjeckoslovakien 1948.125

Sverige valde, till skillnad från Danmark och Norge, att inte ingå i försvar- salliansen. De föregående åren hade dock överläggningar ägt rum mellan de tre länderna avseende ett potentiellt skandinaviskt försvarsarmarbete. Danmark och Norge, som varit ockuperade under större delen av andra världskriget, saknade dock i praktiken egna försvarsresurser vid denna tid.126 _{Överläggningarna rörde}

huruvida gemensamma försvarsansträngningar kunde innebära ett starkare skan- dinaviskt försvar. Interoperabilitet, likt den inom Nato-samarbetet, skulle utgöra kärnan för ett sådant försvarssamarbete.127 _{Förhandlingarna om ett skandinaviskt}

försvarsförbund kom igång under sommaren 1948. Den svenska linjen föresprå- kade ett förbund fristående från dåtidens västliga allianser. Förbundet skulle i princip utöka den svenska neutraliteten till en skandinavisk sådan. De svenska, norska och danska försvarsstaberna påbörjade ett gemensamt utredningsarbete om förutsättningarna för ett försvarsförbund och vilken inriktning det skulle ha.

121 Utrikespolitiska institutet (2007), s. 5-6

122 U Thant (Myanmar) 1961-1971, Kurt Waldheim (Österrike) 1972-1981, Javier Pérez de Cuéllar (Peru) 1982-1991, Boutros Boutros-Ghali (Egypten) 1992-1996, Kofi Annan (Ghana) 1997-2006 och Ban Ki-moon (Sydkorea) 2007-2016 (Förenta Nationerna (u.å.))

123 UNRIC – Förenta Nationernas regionala informationskontor för Västeuropa (u.å.) 124 Agrell (2000), s. 111; Nato (1949)

125 Cars, Skoglund & Zetterberg (1986), s. 24; Björeman (2009), s. 52; Agrell (2000), s. 100 126 Agrell (2000), s. 98

Utredningen betonade vikten av förpliktande säkerhetsgarantier länderna emel- lan och preciserade områden för fortsatt utveckling av ett samarbete.128

Motsättningarna mellan den svenska och norska synen på ett försvarsförbund blev dock allt tydligare under hösten 1948. Norge motsatte sig de konsekvenser som ett neutralt block skulle innebära för möjligheten att ta emot militärt stöd från väst. Norge förespråkade således ett västorienterat försvarsförbund. I januari 1949 föll överläggningarna samman då man inte kunde enas om neutralitetsfrågan. En månad senare valde Norge att söka medlemskap i det framväxande Nato. Dan- mark följde strax därefter.129

Nato blev den centrala organisationen för ett gemensamt försvar av Västeuropa under Kalla kriget130_.131

1.8.3. Terrorbalans mellan supermakterna

I slutet av 40-talet och i början av 50-talet hade både USA och Sovjetunionen genomfört lyckade kärnvapen- och vätebombssprängningar. Dessa provspräng- ningar var inledningen till en eskalerande nukleär kapprustning mellan de två supermakterna.132 _{I takt med stridsspetsarnas utveckling, utvecklades även de}

system som skulle kunna bära kärnvapen. Under 40-talet fanns enbart möjlighe- ten att använda tunga bombplan, men under 50- och 60-talen utvecklades nya vapenbärare i form av robotar, flygplan och ubåtar. Utvecklingen av de vapenbä- rande systemen och det ökade antalet kärnvapen ledde till myntandet av begrep- pet mutually assured destruction (MAD). Begreppet innebar att även om en part attackerades av kärnvapen, hade parten tillräcklig kapacitet kvar för att kunna slå tillbaka mot motståndaren även om parten själv hade utsatts för en initial attack.133

Under 60- och 70-talen utvecklades ett samförstånd om att den ömsesidiga förstörelsekapaciteten (MAD) var en garanti för att krig inte skulle bryta ut.134

Under 60-talet utvecklades tanken om rustningskontroll, vilket innebar att de redan existerande kärnvapenstaterna135 _{ville begränsa andra stater från att utveckla}

kärnvapen. Detta ledde år 1968 till ett icke-spridningsavtal som syftade till att frysa

128 Agrell (2000), s. 107; Den skandinaviska försvarsutredningen refererad i Agrell (2000), s. 107 129 Agrell (2000), s. 107-108

130 Nato kom att utökas vid tre tillfällen under kalla kriget. Först 1952 då Grekland och Turkiet gick med och därefter 1955 och 1982 då Västtyskland respektive Spanien blev medlemmar i alliansen.

131 Nato (2018a)

132 Calvocoressi (1996), s. 30 133 Bergquist (1988), s. 203 134 Bergquist (1988), s. 221

Omvärlden under Kalla kriget den rådande kärnvapenhierarkin och att förhindra anskaffningen av kärnvapen. Avtalet trädde i kraft år 1970.136

1.8.4. Svenska insatser utomlands under kalla kriget

Under kalla kriget deltog svenska soldater vid flera tillfällen i internationella mili- tära insatser på mandat av Förenta nationerna.137 _{Regeringen fastslog bland annat}

år 1972 att det svenska totalförsvaret skulle utformas så att resurser kunde avdelas för svenskt deltagande i FN:s verksamhet som syftar att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.138 _{I propositionen inför 1982 års försvarsbeslut}

konstateras det ”medverkan och stöd för FN:s arbete bör alltjämt vara en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Genom vår alliansfria politik har vi också särskilda förutsättningar att delta i FN:s fredsbevarande operationer.”139

Efter att en konflikt uppstått kring tillgången till Suezkanalen i Egypten år 1956 etablerade FN:s generalförsamling i november samma år styrkan UNEF140 _för

övervakning av eldupphör och tillbakadragande av brittisk-franska och israeliska trupper. Senare kom insatsen primärt att fokusera på konflikter mellan Israel och Egypten respektive Palestina. Detta kom att utgöra den första reella truppinsatsen för Sverige under kalla kriget. Sverige tillhandahöll en roterande skyttebataljon samt sjukhuspersonal under insatsen som avslutades i juni 1967. Bataljonen kom att utgöra grunden för det som senare kom att kallas för utlandsstyrkan. Då hade ungefär 12 000 svenska soldater tjänstgjort i UNEF. Vid den tidpunkten hade totalt 13 svenskar omkommit till följd av insatsen.141

Sverige deltog med trupp till FN-insatserna i Kongo i början på 1960-talet och utgjorde en del av FN:s fredsbevarande styrkor (ONUC). Efter att Kongo blivit självständigt från sin tidigare kolonialmakt Belgien år 1960 utbröt oroligheter och Kongo begärde en fredsfrämjande insats från FN. Uppdraget var inledningsvis att understödja regeringen i att vidmakthålla lag och ordning i samband med tillbaka- dragandet av belgiska styrkor. Senare kom dock uppdraget att utökas till att bevara Kongos territoriella integritet och politiska oberoende samt förhindra inbördes- krig och avhysa främmande militär och paramilitär personal. Sverige deltog i insat- sen som var aktiv från sommaren 1960 till sommaren 1964 och bidrog med bl.a. skyttebataljoner, högkvarterspersonal, tekniska enheter, och flygförband.142 _Under

136 Calvocoressi (1996), s. 37 137 SOU (2007:77), s. 67 138 Prop. (1972:75), s. 71

139 Prop. (1981/82:102), Bilaga 1, s. 20 140 United Nations Emergency Force

141 Försvarsmakten (u.å. d); Svenska FN-förbundet (u.å.); Sjöstrand (red.) et al (2006), s. 16 142 Försvarsmakten (u.å. e)

insatsen kom svenska trupper att bli en stridande part och närmare 20 svenskar dog under insatserna varav cirka hälften i strid.143

I december år 1963 utbröt oroligheter på Cypern i samband med ett försök att ändra landets konstitution strax efter självständigheten år 1960. Konfliktens parter begärde i början av 1964 att FN skulle ansvara för fredsbevarande verksamhet. Till följd av beslut i säkerhetsrådet upprättades UNFICYP144 _{där bland annat Sverige}

kom att bidra med trupp. Sveriges bidrag bestod av en bataljon på cirka 1000 personer mellan 1964 och 1987. Utöver militär personal bidrog Sverige även med stabspersonal och poliser. Fram till 1993 hade totalt 28 000 svenskar tjänstgjort i UNFICYP varav 17 omkommit. Insatsen pågår än i dag.145

Efter att vapenvila hade etablerats efter Jom Kippurkriget/Oktoberkriget år 1973 beslutade FN att sända trupp (UNEF II) för att övervaka eldupphöret mellan egyptiska och israeliska förband. UNEF II övervakade därefter tillbakadragandet av de egyptiska och israeliska styrkorna och kontrollerade restriktionszoner i anslutning till Suezkanalen. År 1979 kunde ett fredsavtal slutas och UNEF II kom därmed att avvecklas. Sverige bidrog med en skyttebataljon och totalt två svenskar omkom.146

År 1978 ockuperade Israel delar av södra Libanon efter en libanesisk attack. FN etablerade genom en resolution UNIFIL147 _{som fick i uppdrag att övervaka Israels}

tillbakadragande, återställa fred och säkerhet samt hjälpa den libanesiska reger- ingen att återta effektiv kontroll över sitt territorium. Sverige bidrog inledningsvis med ett kompani, därefter med ett sjukhus mellan 1980-1992. I december utökades Sveriges bidrag till en underhållsbataljon (där även sjukhuset kom att ingå). I april 1994 avslutade Sverige sitt engagemang i UNIFIL med anledning av andra uppgif- ter i Jugoslavien148_.149