Sårbarhets och säkerhetsutredningens förslag

I maj år 2001 lämnade Sårbarhets- och säkerhetsutredningen sitt betänkande. Där angavs att det fanns svagheter i samhällets förmåga att hantera komplexa krissituationer, och att det system för ledning och samordning som fanns inom det civila försvaret inte var anpassat till dagens hotbild. Utredningen ansåg att ansvarsprincipen, som beslutades 1986 för civilt försvar, borde tillämpas också på uppgifter som har anknytning till svåra påfrestningar på samhället i fred.288 _Utred-

ningen ansåg också att de brister som fanns i samhällets krishanteringsförmåga var tydligast på nationell nivå och att ett nationellt krishanteringsorgan289 _därför

284 Prop. (1999/2000:30)

285 Agrell (2010), s. 142, 146-147; Prop. (1999/2000:30), s. 41-42 286 T.ex. förbrukningsartiklar, vapen och tyngre utrustning. 287 Agrell (2010), s. 148; Prop. (1999/2000:30), s. 100f

288 SOU (2001:41), s. 79; Försvarsdepartementet (2001), s. 44, 74; Prop. (2001/02:10), s. 76 289 Behov av en ledningsorganisation vid kriser och katastrofer som berör hela nationen eller

stora delar av den, hade redan tidigare framförts, bl.a. efter reaktorolyckan i Tjernobyl 1986 och efter Estonias förlisning 1994. (SOU (2005:104), s. 181)

borde få i uppgift att vid akuta krissituationer samordna Regeringskansliets och myndigheternas arbete. Det nationella krishanteringsorganet skulle emellertid inte ta över beslutsrätt från andra organ. Utredningen var av åsikten att vissa planeringsuppgifter borde räknas till det nationella områdesansvaret, exempelvis omvärldsanalys och omvärldsbevakning, risk- och sårbarhetsanalyser, samord- ning av forskning och utbildning samt framtagande av underlag för regeringens beslut till fördelning av särskilda medel för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred och för åtgärder inom det civila försvaret. Förslaget var att dessa uppgifter skulle läggas på en planeringsmyndighet, som också skulle ha i uppgift att fungera som kansli åt det nationella krishanteringsorganet under de perioder då det nationella krishanteringsorganet inte var aktiverat (normala förhållanden).290

Utredningen ansåg vidare att det måste finnas andra utgångspunkter än en sektorsindelning för arbetet med att skapa ett krishanteringssystem. Detta efter- som sektorsansvaret inte var tillräckligt definierat och således inte utgjorde ett bra underlag för planering och organisering. Krisberedskapen (med utgångspunkt i en breddad ansvarsprincip och utöver områdesansvaret) skulle enligt utredningen istället bygga på ett samverkansansvar och ett bevakningsansvar.291 _{Med samver-}

kansansvar avsåg utredningen att en central statlig myndighet skulle åläggas att samverka med andra organ i syfte att tillgodose de krav på samordning som finns inom vissa sakområden av betydelse för hanteringen av mycket allvarliga kriser i samhället. Med denna typ av samordning avsågs själva verksamheten, oavsett på vilken plats eller nivå som den skulle bedrivas. Utredningen menade att samver- kansansvaret skulle skrivas in i myndigheternas instruktion och så långt som möj- ligt preciseras vad gäller syfte, karaktär och omfattning. Bevakningsansvaret avsåg endast höjd beredskap, men skulle regleras i berörda myndigheters instruktioner.

Regeringen höll inte med utredningen om att begreppet sektorsansvar skulle upphöra att användas inom krishanteringssystemet, utan skrev tvärtom i prop. (2001/02:10) ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” att: ”Strukturen för krishante- ring avser ett sektors- och ett områdesperspektiv. Båda perspektiven måste beak- tas för att uppnå en tillräcklig förmåga att hantera kriser […]”.292 _{Regeringen angav}

också något senare i prop. (2001/02:158) ”Samhällets säkerhet och beredskap”, att de heller inte avsåg att använda de begrepp samverkans- och bevakningsansvar, som hade föreslagits av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen. Istället skulle ett antal samverkansområden skapas, som skulle ersätta den planering som hittills hade skett inom ramen för det civila försvarets funktionsindelning samt ersätta den särskilda planeringen avseende svåra påfrestningar på samhället i fred. Enligt

290 SOU (2001:41), s. 118-122 291 Lundgren (2007), s. 13-14 292 Lundgren (2007), s. 13-15

2000-talets början – totalförsvaret avvecklas regeringen skulle ingen myndighet pekas ut som ansvarig för den övergripande planeringen, utan de utpekade myndigheterna skulle ha ett gemensamt ansvar för att säkerställa planeringen inom respektive samverkansområde. Myndigheternas ansvar och skyldigheter för krisberedskap skulle vidare regleras i en förordning. Mot bakgrund av den nya förordningen avsåg regeringen att vid behov göra en översyn av myndigheternas instruktioner och ”[…] förtydliga myndigheternas ansvar vid normal fredstida verksamhet, vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt vid höjd beredskap”.293 _{Denna översyn har fortfarande inte gjorts (red. anm.)}

1.11.3. Göteborgskravallerna

En knapp månad efter att Sårbarhets- och säkerhetsutredningen lämnat sitt betän- kande inträffade de så kallade Göteborskravallerna. I samband med Sveriges ord- förandeskap i Europeiska unionens råd hölls ett stats- och utrikesministermöte i Göteborg den 14-16 juni 2001. Även USA:s president George W. Bush närvarade. Polisens kommendering, vilken var en av de största som ägt rum i Sverige dit- tills, bestod av cirka 2 500 poliser. Antalet demonstranter som deltog under de tre dagarna har uppskattats till cirka 50 000 personer.294 _{Under mötet utbröt samman-}

stötningar mellan polis och våldsamma demonstranter, där bland annat stenkast- ning mot polisen förekom samt omfattande vandalism i centrala Göteborg. Våldet ledde till många ingripanden och frihetsberövanden.295 _{Göteborgskravallerna kom}

att pröva polisens kompetens och förmåga på ett extraordinärt sätt samt ledde till flera rättsliga prövningar av polisens agerande och domar om våldsamt upplopp.296

Flera utvärderingar om händelserna i Göteborg genomfördes efter kravallerna. Regeringen tillsatte den s.k. Göteborgskommittén med uppdrag att göra en över- syn av polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättssäkerhet i samband med stora evenemang. Kommittén undersökte bland annat ifall det fanns anledning att utvidga möjligheterna att använda beredskapspoliser i fredstid, men kom fram till att det inte fanns skäl att föreslå några sådana lagändringar. Kommittén menade att den nya taktiska modell rörande polisens hantering av demonstrationer som tog form under våren 2001, vilken byggde på dialog och öppenhet, var konstruktiv, men fastställdes på ett sent stadium i förhållande till händelserna i Göteborg. Även polisens utbildning och utrustning vid ingripande mot folkmassa ansågs vara i behov av en översyn.297

293 Prop. (2001/02:158), s. 38-43

294 Polisen (2001), s. 5; SOU (2002:122), s. 18, 274 295 Polisen (2001), s. 10-12

296 SOU (2002:122), s. 24, 92, 174-175; Polisen (2001), s. 6, 74 297 SOU (2002:122), s. 20, 22-23, 766-767

Under förberedelserna inför EU-toppmötet i Göteborg hemställde Rikspolis- styrelsen i en skrivelse till regeringen om att kalla in 200-250 särskilda beredskaps- poliser för att avlasta den ordinarie polisen genom att utföra bevakningsuppgifter, exempelvis runt flygplatser. Efter kontakter på tjänstemannanivå mellan justitie- departementet och Rikspolisstyrelsen återkallade Rikspolisstyrelsen sin framstäl- lan. Inga beredskapspoliser tjänstgjorde vid EU-toppmötet i Göteborg.298