Ontologisk och epistemologisk bas

Den ontologiska basen är socialkonstruktivistisk objektiv. De grundteoretiska antagandena kring värden vilar på en socialkonstruktivistisk epistemologi i enlighet med en värdeobjektivistisk tolkning. Människan är i grunden en social varelse. Det är tillsammans med andra människor som människan blir människa. Människans kulturella identitet ”utvecklas i sociala samspel och av de erfarenheter människan gör” (SOU 1999:63, s.50). Vår verklighetsuppfattning är därför till stora delar en produkt av vår sociala samvaro. Den sociala verklighet och de perceptioner som sker blir föremål för efterliknande och ledning av vårt varande i världen. Den kognitiva processen är individuell och påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer. Genom sociala möten och mänskliga erfarenheter har samhällets värdebas formats och därmed även de ontologiska antagandena som existerar. Verkligheten liksom de kognitiva förutsättningarna är på ett visst sätt men det är inte här kärnfrågan ligger. Det är vår upplevelse av världen som har betydelse eftersom det är utifrån denna vi handlar. Kärnfrågan handlar alltså om hur vi tolkar vår livsvärld. Därmed är även den hermeneutiska ansatsen avgörande för studiens utformning. Den objektiva dimensionen uppstår interpersonellt, det vill säga i den mellanmänskliga interaktionen.

Kunskap växer fram i och brukas i skilda sociala och kulturella sammanhang. Det är av kollektiv natur eftersom den uppstår och bildas i möten mellan individer. Men samtidigt har kunskap för varje individ ett personligt sammanhang – innebörden växer fram ur mötet mellan individens nya och tidigare erfarenheter. (SOU 1999:63, s.57)

Även om olika individer givetvis tycker och tror olika är det ändå fullt möjligt att hitta de gemensamma upplevelserna och tolkningarna av verkligheten. Denna normativa syn riktar fokus på ”att en institution ska uppfattas utifrån dess funktioner, vilka i sin tur bara kan förstås utifrån de konsekvenser som institutionen medför” (Barlebo Wenneberg, 2001, s.163). Översatt till studiens syfte innebär detta att resultatet, värdebasen, skall betraktas som betydelsefullt i relation till skolans uppdrag och funktion i samhället. Den sociala funktionen för skolan skall alltså beskådas och bedömas utifrån vad skolan gör för och i vårt samhälle. Skolan, den lokala skolan och skolutvecklingsprojektet finns inte bara där som en institution utan skall förstås och tolkas på ett speciellt sätt. Denna normativa syn leder också till att ett etiskt ställningstagande i frågan om skolan som institution bör göras. Perspektivet som redogjorts för ovan är ett av flera sätt att se på verkligheten. Det finns de som skulle hävda att ovan redogjorda utgångspunkter stämmer väl överens med ett sociokulturellt perspektiv och det är mycket riktigt. Enligt ett sociokulturellt perspektiv finns inte kunskaperna hos objekten eller händelserna i sig. De finns i våra beskrivningar och analyser, med andra ord i våra diskurser om dem. För att nå förståelse förutsätts ”en bekantskap med kulturella företeelser och kommunikativa mönster (eller genrer)” (Säljö, 2000, s.16).

Det sociokulturella perspektivet sätter vikt vid hur individ och grupp tillägnar sig och utnyttjar fysiska och kognitiva resurser och fokuserar samspelet mellan kollektiv och individ. Kunskapen som byggs upp i ett samhälle, inom en diskurs, är kollektiv. Kunskapen hamnar på detta sätt utanför människan, exosomatiskt, och byggs in i de artefakter som omger oss. Utgångspunkten för det sociokulturella perspektivet är att ”människan är en biologisk varelse med en uppsättning fysiska och mentala resurser som är mer eller mindre givna av naturen och bestämda av den art vi tillhör” (Säljö, 2005, s.18).

Kunskapande inom det sociokulturella perspektivet betraktas som varmt, argumentativt och kommunikativt i en social kontext. Resultatet av detta är att vi lär oss se, förstå och hantera världen på ett visst sätt och att vi i och med detta ”i olika mänskliga verksamheter förstår ’samma’ företeelse på olika sätt” (Säljö, 2000, s.26). Enligt socialkonstruktivismen genomsyrar vår kunskap vår subjektivitet och socialitet. Med nödvändighet måste teoriladdning och underdeterminering vara rådande betingelser. Vi kommer aldrig att kunna göra oss fria från detta faktum. Det socialkonstruktivistiska förhållningssättet ser kunskapandet som en konstruktion medan det sociokulturella ser kunskapandet som en reproduktion. Här kan det tyckas finnas en viss skillnad men egentligen är det bara en fråga om ordval. Gemensamt är att kunskapandet sker genom en aktiv process vars funktion är att producera just kunskap. Det sker alltid ett lärande och i båda fallen är det en fråga om nyproduktion, en konstruktion. Det centrala är alltså vad vi får kunskap om. Enligt Säljö (2000) utmärks det moderna samhället av ”att det sida vid sida existerar olika sätt att förstå och förklara verkligheten” (s.26). Socialkonstruktivism tillämpad på det sociala är ”en viktig del av vår strävan att ta reda på vad ett samhälle eller en social verklighet är” (Barlebo Wenneberg, 2001, s.173). Kunskaper kan bedömas utifrån dess sanningsvärde men detta är inte att föredra i denna studie. Istället skall en mer pragmatisk filosofi tillämpas som bedömer kunskapen i förhållandet till nyttan och de handlingar som den möjliggör.

Vi vet inte vad vi vet innan vi sett hur vi kan använda oss av denna kunskap för att handla. Det primära förhållande som kan bibringa oss en förståelse av vetenskaplig kunskap är därför vad denna kunskap kan användas till. Det är dess användning och inte dess sanning som vi trots allt har möjlighet att bestämma eller avgöra (Barlebo Wenneberg, 2001, s.157).

Socialkonstruktivismen inriktas således på ”en syn på vetenskap där sanning som centralt begrepp ersätts av tillförlitlighet och tillämpning” (Barlebo Wenneberg, 2001, s.171).

Men vad avser socialkonstruktivismen med konstruktion? Beskrivningen av termen konstruktion ser olika ut inom socialkonstruktivismen. I denna studie avses en mental uppdelning där vi med hjälp av språket gör skillnader och formulerar olika uppdelningar. Men konstruktionen består även i att mentalt tillfoga och tillskriva intentionella tolkningar. Den sociala verkligheten konstrueras även genom evolutionära processer som exempelvis sker genom roller, institutionalisering och vanebildning. Den socialkonstruktivistiska positionen innehåller både den sociala verkligheten som skapas genom konstruktioner ”och genom en evolutionistisk utveckling” (Barlebo Wenneberg, 2001, s.149). Detta perspektiv är viktigt eftersom det sociala både skapas intentionellt och evolutionärt och därmed ger uppkomst till medvetna och icke fullt så medvetna handlingar och kunskaper. Synliggörandet av värdebasen i denna studie är ett exempel på att försöka förstå den sociala konstruktionen och dess element av evolutionär utveckling.

Den normativa infallsvinkeln på denna problematik är att den sociala verkligheten inte enbart är något som antingen utvecklas evolutionistiskt framför våra ögon eller något som dekonstrueras. Vi kan också medvetet konstruera den sociala verklighet som vi studerar; vi kan påverka det vi studerar. Vi kan på olika sätt medverka till att skapa vårt studieområde (Barlebo Wenneberg, 2001, s.149).

Ovan är en uppgörelse med den traditionella forskarrollen som observatör. I en socialkonstruktivistisk vetenskapssyn blir forskaren en deltagare vilket är i linje med hur denna studie har bedrivits.

Natur och kultur existerar och förutsätter varandra på olika sätt, det vill säga den fysiska världen och vår socialitet. Rent ontologiskt menar socialkonstruktivismen att

det är svårt att vidmakthålla en föreställning om att det bara finns en enda verklighetssfär. Om den naturliga ytan uppfattas som att den helt och hållet kan dekonstrueras och reduceras till något socialt upplöses verkligheten, eftersom även detta bakomliggande sociala måste kunna dekonstrueras. Denna oändlig kedja av dekonstruktioner kan bara ha ett slut om det finns två väsensskilda sfärer – en som utgör den yta som dekonstrueras och en som utgör den grund som dekonstrueras (Barlebo Wenneberg, 2001, s.144-145).

Ett annat argument med avseende på den fysiska verkligheten, ovan nämnda ontologiska realism, är att reality kicks back. Detta innebär att det finns en fysisk natur men att denna fysiska natur samtidigt förutsätter en social verksamhet som kan erkänna och bekräfta den. Enligt Barlebo Wenneberg (2001) finns det två kunskapsteoretiska argument för att de två sfärerna natur och kultur förutsätter varandra. Ett, ”det krävs en social process för att skapa det sociala utrymme där naturen kan erkännas som oberoende av sociala och subjektiva faktorer. Naturen kan bara komma till uttryck genom det sociala” (a.a., s.145). Två, vilket är motsatsen till ett, ”nämligen att det sociala förutsätter en fysisk beteendenivå. Sociala fakta och den sociala världen består både av fysiskt mänskligt beteende och intentionella tolkningar av detta” (a.a., s.145). Socialkonstruktivismen

som ett samlat perspektiv utgör ett försvar för att det sociala inte kan finnas på egen hand – i den betydelsen att det sociala och det fysiska är sammankopplade storheter som på olika sätt samverkar med varandra (a.a., s.145).

En ren objektiv och oförmedlad tillgång till den fysiska verkligheten kan vi aldrig få, vi har ingen möjlighet att tränga igenom dessa gränser. Att argumentera utförligare för den epistemologiska och ontologiska basen vore önskvärt men knappast möjligt inom ramen för denna studie.