Ordning och reda i bemanningsbranschen (rapport 2 - Kommunal)

Detta är en rapport från Kommunal från 2018 som ger en gedigen genomgång om hur bemanningsbranschen framför allt ser ut på deras avtalsområde. I rapporten drar de emellanåt paralleller mellan bemanningsbranschen i vården och bemanningsbranschen generellt. En stor del av rapportens syfte är att belysa de problem som uppstår av att ha en låg grundbemanning och en större andel bemanningsanställda samt egen företagare. I vissa delar av rapporten behandlar de områden som relaterar till bemanningsbranschen, som egenföretagare och

29 personalentreprenad, vilket vi som förklarat i metoden, inte kommer använda oss av. Vidare tar de upp både för- och nackdelar med branschen även om det mesta handlar om dess brister. De diskuterar om det fortsatta och det ökade användandet och konsekvenserna det får för både verksamheter, personal och patienter. Texten är både deskriptiv och argumentativ och skriven för belysa situationen samt mana till förändring. Avslutningsvis tar de alltså även fram olika krav för att få till en förändring inom vården och inte minst dess bemanning.

“Det är i högre utsträckning unga och utlandsfödda människor jämfört med övriga arbetsmarknaden.” (Odeberg, 2018:9)

“Bemanningsanställningarna är spridda mellan åldersgrupperna och unga är inte överrepresenterade. De flesta bemanningsanställda på Kommunals avtalsområde är 35-54 år.” (Odeberg, 2018:13)

“Organisationsgraden bland bemanningsanställda arbetare är lägre än för de direktanställda.” (Odeberg, 2018:16)

“Industri, lagerarbete och kontor- och administrationsyrken hör till de vanligaste uppdragen för bemanningsföretag.” (Odeberg, 2018:9)

“Uthyrning vid tillfälliga arbetstoppar är den vanligaste formen av inhyrning [...].”

(Odeberg, 2018:9)

Återigen inleder vi med en bild av den typiske inhyrde, men här visas även att de skapar bilden av hur de används. Vi ser att ett mönster har skapats om att unga och utlandsfödda är representerade i högre uträckning även här. Skillnaden som uppstår i dessa citat är dock att de även nämner det specifika för Kommunals avtalsområde, vilket skiljer sig från den generella bilden av branschen. Här finns således ingen entydighet om hur den typiske inhyrda ser ut utan är beroende av var på arbetsmarknaden man befinner sig. I momentet organisationsgraden är lägre återgår de däremot till en entydighet om att så är fallet, det ser vi framför allt på den starka modalitet de använder sig av. Som de beskriver den typiske inhyrde generellt finns där alltså en mångtydighet.

Att industri, lager och kontor- och administrationsyrken är bland de vanligaste uppdragen går att finna i relation till nodalpunkten ”bemanningsbranschen”. Samtidigt finns det en stark koppling till den bemanningsanställda eftersom det säger något om vilken typ av yrken hen har.

Momentet är således mångtydigt men har ändå en betydelse i relation till båda nodalpunkterna.

Vidare kan vi se kopplingen till nodalpunkten ”bemanningsbranschen” genom det sista momentet som presenteras. Betydelsen skapas här genom att vi förstår bemanningsbranschen bättre när vi ser den vanligaste formen av inhyrning. I detta stycke har vi två moment som är i relation till varandra, men som inte har samma nodalpunkt. Vi har alltså gått från ”den inhyrda” som nodalpunkt över till ”bemanningsbranschen” genom att följa momenten.

“73 procent av de tidsbegränsat anställda i bemanningsbranschen på Kommunals avtalsområde kallas vid behov och i regel har en allmän visstidsanställning. Dessa är de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar.” (Odeberg, 2018:18)

En hög andel deltidsarbetande är alltså ett problem [...].” (Odeberg, 2018:18)

“[...] bara 58 procent av de bemanningsanställda vård- och omsorgsarbetarna har en tillsvidareanställning.” (Odeberg, 2018:17)

30 För att fortsätta på föregående avsnitt som fokuserar på representationsdiskursen konstitueras även här bilden av den bemanningsanställda, men utvecklas här ytterligare till en otrygg arbetstagare. Här sker en interdiskursiv blandning där momenten finnes i båda diskurserna men där vi vidare ser att dessa citat framför allt fokuserar på trygghetsdiskursen. Alla momenten visar på hur osäkert det är för de inhyrda i anställningen. Momenten har således en tydlig koppling till varandra genom att de förstärker varandra och diskursen. Inledningsvis talar de om momentet kallas vid behov vilket är en av de mest osäkra anställningarna och fortsätter med momenten en hög andel deltidsarbetande är ett problem och bara 58% har en tillsvidareanställning. Dessa kursiverade, negativt laddade ord beskriver förbindelsen momenten emellan och i relation till nodalpunkten ser vi då hur negativ branschen är för individen. Även här ser vi ett problem i att prata om hela bemanningsbranschen då momenten enbart betonar situationen inom vården och kommunals avtalsområde. Det blir således mångtydigt och lämnar läsaren med möjligheten att tolka in att resten av branschen ter sig på ett annat sätt, möjligtvis på ett positivt vis. Detta är också ett tydligt exempel på hur fackförbunden skiljer sig i diskursivt handlande, trots att de agerar utifrån samma övergripande mål.

“[...] rapportens underlag tyder på att [medlemmarnas] villkor [...] är sämre i bemanningsbranschen.” (Odeberg, 2018:25)

“Regelbundet byte av arbetsplatser [...] hög andel tidsbegränsade anställningar [...]

bristande påverkansmöjligheter [...] risk för ökad ohälsa och stress. Svårigheter att planera sin ekonomi [...]. Den som hyrs ut [...] kan också sakna kollegial sammanhållning och chefskontakt.“ (Odeberg, 2018:19)

Ovan har vi isolerat ett antal moment de nämner i en lång rad av konsekvenser av bemanningsarbetets organiseringsprincip. Momenten är av flera olika diskurser som dykt upp tidigare. Den interdiskursiva blandningen var så svår att sortera i deras resonemang att denna uppdelningen av momenten var det mest pedagogiska sättet att illustrera deras interdiskursivitet. Vad vi kan se är att de skapar någon typ av orsakssamband mellan ett moment och ett annat. Exempel på detta är byte av arbetsplatser, de tidsbegränsade anställningarna, bristande påverkansmöjligheter som resulterar i momenten risk för ökad ohälsa och stress.

Att observera är deras något svagare modalitet. De hävdar inte att vad de säger är universellt eller allmängiltigt utan det finns en risk för oönskad effekt. Vilken effekt detta har på diskursen är att den inte är tillsluten, utan vi som läsare kan föreställa oss en situation där deras påstående inte stämmer. Det finns en mångtydighet kring nodalpunkten ”inhyrda”. Har de det bättre eller sämre? Detta är något som nästa citat poängterar mer explicit.

Utöver dessa momenten använder de sig även av uttryck som svårigheter att planera sin ekonomi. Detta skapar en förståelse för bemanningsanställda att de är ekonomiskt otrygga, något som är avgörande för en ordnad tillvaro i vårt samhälle. Spåren av en ekonomisk diskurs blir således central för att etablera den uppfattning av individen som en otrygg person inte bara i arbetet, utan även i samhället. Detta citat tar upp nästan alla tryggheter som Standing (2011/2013) talar om, och hävdar att bemanningsanställda inte har dem.

Avslutningsvis nämner de även moment som knyter an och konstituerar den inhyrdes sociala tillvaro eller status. Individen framställs som en något utstött person utan ett fast kontaktnät, samhörighet eller chefligt stöd, vilka alla är viktiga saker för ett välmående och psykosocial hälsa. Den betydelse av den bemanningsanställda som diskursen ger oss är att bemanningsanställda har en risk för att vara till arbetsledarens förfogande med lågt välmående, ekonomisk osäkerhet och social uteslutning.

31

“För en del upplevs bemanningsföretagandet som en möjlighet att styra över sin tid och få mer omväxling i arbetet.” (Odeberg, 2018:20)

“Det finns troligtvis stor variation mellan både yrkesgrupper och bemanningsföretag när det kommer till personalens trivsel och arbetsmiljö.” (Odeberg, 2018:20)

Ovan stycke är oerhört intressant och står i stark kontrast till alla övriga rapporter. I detta stycke, i en aktion av transparens, luckrar Kommunal upp inte bara sin egen diskursiva praktik men även Handels påståenden, i och med att de i många avseenden är att anse som allierade och strävande mot samma mål. Alla andra rapporter har i sitt försök att etablera sin diskurs använt sig av den starkaste typen av modalitet, att deras verklighetsuppfattning är att likställa med fakta. Här vänder Kommunal på det och medger att deras påståenden är situationsberoende och inte allmängiltiga. Momenten här gällande arbetsmiljö och arbetssituation instämmer i någon utsträckning med Kompetensföretagens diskurs och motsäger vad fackförbunden i övrigt påstår. Deras diskurs kring nodalpunkterna ”bemanningsbranschen” och ”de inhyrda” är således mångtydig och föremål för att betydelse tillförs eller förändras. Uppfattningen detta ger oss är att för vissa kan bemanningsbranschen upplevas som önskvärd och att föredra och att upplevelsen av branschen troligtvis har stor variation mellan olika yrkesgrupper och bemanningsföretag. Om man har denna uppfattningen istället för den uppfattning som Handels har, möjliggörs andra handlingsmöjligheter eftersom den diskursiva prägeln bestämmer möjligheterna för socialt handlande (Winther Jörgensen & Phillips 1999/2000). Denna typen av strategi skiljer sig starkt från Handels strategi och är ytterligare ett bra exempel på hur fackförbunden skiljer sig i sitt handlande trots deras affinitet.

“Bemanningsföretag [...] som en medveten flexibilitetsstrategi [...] drabbar personal och brukare/patienter negativt.” (Odeberg, 2018:25)

“På längre sikt riskerar inhyrning som flexibilitetsstrategi att leda till ökade sjuktal [...]”

(Odeberg, 2018:26)

“[Relationsbyggande och tillit] försvåras när de äldre inom hemtjänsten eller patienten på vårdcentralen möter ett nytt ansikte vid varje besök.” (Odeberg, 2018:26)

“[När nya personer ständigt ska integreras in i verksamheten] [kan det] leda till en segmentering på arbetsplatsen [...].” (Odeberg, 2018:26)

Det vi har tagit upp tidigare, som vi benämnt som trygghetsdiskursen, mynnar ut i dessa moment eller konsekvenser. Här menar de snarare att själva branschen är problemet än att det är villkoren i sig. Att patienter drabbas negativt är alltså en konsekvens av den så kallade flexibilitetsstrategin. Även personalen drabbas av flexibilitetstrategin och här ges den första relationen, mellan patienter drabbas och personal drabbas, ett värde. På grund av relationen i dessa momenten skapas även en relation till de två sista momenten. Patienter drabbas negativt på så vis att de ständigt möter nya ansikten, samtidigt som personalen drabbas negativt av segmentering och något som resulterar i ökade sjuktal. Vi ser här alltså ett orsakssamband mellan de tre första och de två sista momenten vilka tillsammans stärker betydelseskapandet av nodalpunkten och således diskursen.

En intressant observation att göra här är att Kommunal pratar om en segmenterad arbetsplats och Handels talar om en segregerad arbetsmarknad. De talar båda om en typ av uppdelning som sker mellan ordinarieanställda och bemanningsanställda, men att de placerar uppdelningen på två olika nivåer.

32 Ytterligare ger sig Kommunal även in i ett område som fackförbund traditionellt inte gör och som inte är i enlighet med fackförbundens huvudsakliga målsättning. De talar nämligen även om hur branschen påverkar verksamheten och dess kunder negativt, något som inte direkt påverkar deras medlemmar men som likväl är ett argument för branschens bristfällighet.

“[...] [det finns] skäl att misstänka att inhyrning används som ett sätt att just precisionsbemanna och slippa personalansvar.” (Odeberg, 2018:25)

“Att som kommunal verksamhet hyra in personal kan också vara ett sätt att kringgå utbildningskrav [...].” (Odeberg, 2018:26)

“Det kan göra det mer lönsamt på kort sikt för en kommun eller ett landsting att använda bemanningsföretag, men det sker då på bekostnad av hyrpersonalens anställningstrygghet och kvaliteten i verksamheterna.” (Odeberg, 2018:26)

“[Direktupphandling] skapar ett utrymme för oseriösa aktörer som kan konkurrera genom att försämra personalens villkor, så kallad osund konkurrens.” (Odeberg, 2018:11)

Här ser vi att Kommunal riktar en ganska hård anklagelse mot privata och kommunala verksamheter och arbetsgivare. I momenten ovan menar de att bemanningsbranschen och deras anställda används som ett sätt att undvika ansvar gällande personalen samt rekrytering.

Momenten på bekostnad av trygghet och kvaliteten stärker detta och skapar återigen ett exploateringsförhållande där verksamheterna till synes gynnas ekonomiskt medan de som ingår i verksamheten missgynnas. Ytterligare tillför Kommunal, med svag modalitet, att utrymme skapas för oseriösa aktörer som även det bidrar till ett ständigt försämrande av bemanningsanställdas arbetssituation och villkor. Även om diskursen är präglad av osäkerheten på grund av svag modalitet, vill Kommunal att vi ska veta att risken är stor för att bemanningsanställdas arbetsliv på flera sätt kan påverkas negativt. Momenten i sig är belastande nog, men i relation till varandra skapar de ett närmast korrumperat eller ondskefullt perspektiv på arbetsgivarnas agerande. Detta är ett tydligt exempel på hur enskilt starka moment skapar en bild, men tillsammans tillför de en mer nyanserad helhet kring nodalpunkten (Winther Jörgensen & Phillips, 1999/2000).

“[Regleringar av bemanningsbranschen] är nödvändigt för att långsiktigt klara kompetensförsörjningen och skapa ordning och reda i bemanningsbranschen.”

(Odeberg, 2018:28)

“Här krävs skärpta kriterier för att få vara verksam som bemanningsföretag och ett förstärkt huvudmannaansvar för bemanningsanställda.” (Odeberg, 2018:27)

“Tydligare styrning förutsätter att det ställs krav på bland annat kollektivavtal i upphandlingar och att det finns möjlighet att följa upp att kraven verkställs.” (Odeberg, 2018:16)

I detta stycke som vi avslutningsvis sammanställt hittar vi de moment som fångar essensen av Kommunals viljeförklaring eller ståndpunkt i frågan gentemot bemanningsbranschen. Alla de andra moment vi gått igenom, som varit väldigt interdiskursiva, mynnar ut i dessa åsikter och som berättar hur branschen ska ordnas. De för en diskurs i detta fallet som hävdar att branschen inte är bortom räddning utan behöver enbart ett par åtgärder för att bli acceptabel. Denna diskurs är deras egen, de lånar inte särskilt mycket från andra diskurser utan är en regleringsdiskurs som de, tillsammans med bland annat Handels, driver för att få fram förändring i uppfattning och beteende kring bemanningsbranschen. Dessa åtgärder syftar till att minimera eller utplåna

33 de risker som de tidigare nämnts. Momenten skärpta kriterier, förstärkt huvudmannaansvar, ställs krav och skapa ordning och reda grundar sig i bilden av branschen som missgynnande, ansvarslös och ostrukturerad. Det behöver professionaliseras, något som Kompetensföretagen redan menar gjorts, som vi kommer se senare. Här uppstår en diskursiv kamp kring vad bemanningsbranschen är, där aktörerna hävdar olika verklighetsbilder. Vilken diskurs vi utomstående tar del av blir således bärande för hur vi kommer att tänka kring, tala om och agera gentemot bemanningsbranschen eftersom betydelsen de tillför branschen skiljer sig. I det långa loppet kan de diskursiva praktikerna vi ser här vara avgörande för de tusentals människor som är beblandade av eller rentav beroende av bemanningsbranschen.