Organisatoriska fält och dess aktörer

Som nämnts vid ett flertal tillfällen tidigare i denna uppsats har jag valt att dela upp järnvägsindustrin och studera den som organisatoriska fält, tågfältet och järnvägsfältet. Självklart finns det tydliga kopplingar mellan de två fälten då de är beroende av varandra. Organisatoriska fält är i allra högsta grad föränderliga och i samband med politiska beslut eller att utvecklingen går framåt kan fält tillkomma eller upplösas, alternativt att gränser kan ändras eller flyttas. I nedanstående delkapitel kommer jag att gå igenom begreppen

organisatoriska fält och dess aktörer i syfte att du som läsare ska få en förståelse för dess innebörd.

4.1.1 Definition

Jag har valt att benämna de två nya fälten som jag definierade, tågfältet och järnvägsfältet, som organisatoriska fält. Di Maggio och Powell (1983, sid 148) definierar ett organisatoriskt fält enligt följande: ”By organizational field, we mean those organizations that, in the

aggregate, constitute a regocnized area of institutional life: key suppliers, resource and product consumers, regulatory agencies and other organizations that produce similar services or products”. Något förenklat kan sägas att organisatoriska fält kan bestå av organisationer som är överens om att de är sysselsatta med en viss institutionell verksamhet. Fältet utgör en slags gemensam referensram, vilket innebär att själva etableringen av ett fält i sig utgör en institutionaliseringsprocess varigenom de ingående organisationerna blir överens om att man har något gemensamt.

4.1.2 Nybildningar, sammansmältningar och avvecklingar av fält

Enligt Johansson (2002) är fält i allra högsta grad föränderliga och fältdefinitioner kan ändras och gränser flyttas, nya fält kan tillkomma och gamla kan upplösas. Ett exempel, med bäring på denna uppsats, som nämnts tidigare, är när SJ övergick från att vara en aktör inom

järnvägsfältet till att bli en aktör i form av ett företag, inom transportfältet. Utifrån ovanstående beskrivning blir det också tydligt att fält kan uppstå och utvecklas samt sedermera avvecklas. Enligt Oliver (1992) menas med avinstitutionalisering att tidigare organisatoriska strukturer och handlingsmönster överges. Enligt författaren kan följande faktorer ligga bakom en avinstitutionalisering; inomorganisatoriska t.ex. hög

personalomsättning, omgivningsbetingade såsom geografisk spridning men också icke institutionella såsom tekniska, politiska och ekonomiska orsaker. Just politiska orsaker torde ligga bakom beslutet att avreglera järnvägsindustrin, se historiebeskrivningen ovan. Med stöd av ovanstående, och översatt till järnvägsfältet, torde följande aktörer ingå i fältet;

sektorsansvarig myndighet dvs. Banverket, entreprenörer, material- och resursleverantörer, beställare i form av infrastrukturägare och infrastrukturförvaltare, normgivande myndigheter t.ex. trafikstyrelsen, intresseorganisationer samt arbetstagarorganisationer.

Sida 41

4.1.3 Institutionalisering och legitimitet

Enligt nyinstitutionalismen äger institutionaliseringen rum ovanför den organisatoriska nivån dvs. inom en sektor, ett fält eller ett samhälle. Enligt nyinstitutionalismen leder

institutionaliseringen till ökad likriktning och minskad mångfald. Johansson (2002) menar att det handlar om ett interorganisatoriskt fenomen där organisationer inom samma sektor eller fält bygger in samma standardiserade element i sina strukturer. Meyer & Rowan (1977) kan genom sin artikel sägas ha levererat startskotet för nyinstutionalismen och i sin artikel lyfter de fram begreppet rationaliserade myter. Med detta menas att vissa aktiviteter förutsätts bli bäst utförda enligt en viss procedur inom en speciell organisatorisk struktur, som därför är legitim oavsett hur effektiv den är, t.ex. budgetarbete, Balance Scorecard etc. Organisationer anpassar sig till dessa institutionella regler, eller rationaliserade myter, i syfte att skapa legitimitet. Legitimitetsaspekten är ibland lika viktigt som effektivitet för överlevnad och speciellt då där effektivitet är svårt att mäta. Meyer & Rowan (1977) menar att denna strävan mot strukturell överensstämmelse med myterna kallas för institutionell isomorfism och är, vilket nämns ovan, mycket viktigt eftersom organisationen belönas för sin följsamhet: ”Organizations that incorporate societally legitimated rationalized elements in their formal structures maximize their legitimacy and increase their resoureces and survival capabilities”. DiMaggio & Powell fokuserar, som ovan nämnts på utvecklingen inom det organisatoriska fältet och menar att organisationer inom fältet tenderar att bli alltmer lika varandra.

Författarna definierar tre olika slag av institutionell isomorfism:

1. Tvingande, vilket innebär att samhället/staten stiftar en ny lag, alternativt genom informell påverkan t.ex. att idag är det viktigt att vara klimatsmart.

2. Mimetisk eller härmande, vilket innebär att osäkerhet lockar till att imitera de framgångsrika

3. Normativ, vilket sker genom professionalisering och utbildning

DiMaggio & Powell (1983) menar att ingen av ovanstående former av isomorfism har något direkt samband med effektivitet. Dock, vilket är intressant utifrån min forskningsfråga, så menar Sevón (Johansson 1996/2002) att som medlem av ett organisatoriskt fält har den enskilda organisationen ett dubbelt förhållningssätt till fältet; å ena sidan strävar man efter att vara lik övriga organisationer inom fältet, å andra sidan vill varje organisation vara unik. Det är här företagets strategiarbete torde komma in i bilden vilket jag kommer att diskutera i nästa delkapitel.

4.1.4 Bransch och industri samt fält

I min uppsats använder jag begreppet industri för hela järnvägsindustrin vilken jag delar upp i två olika fält, tågfältet och järnvägsfältet. Johansson (2002, sid 25) har följande synsätt gällande begrepp såsom industri, bransch och fält; ”Nyinstutionalismen riktar istället sitt intresse mot icke-lokala och mer opersonliga omgivningar, mot så kallade organisatoriska sektorer eller fält, vilka ungefärligen överensstämmer med branscher, professioner, nationalstater eller andra mer abstrakta enheter”. Jag känner mig dock bekväm med

uppdelningen av järnvägsindustrin i två organisatoriska fält (Di Maggio och Powell, 1983), tågfältet och järnvägsfältet. Fältets olika aktörer använder själva ord såsom

anläggningsbranschen, järnvägsbranschen, järnvägsindustri mm för att ange sin tillhörighet dock används inte fältbegreppet. Att tillhöra ett organisatoriskt fält, tågfältet eller

järnvägsfältet, ger aktörerna en tydlig identitet, yrkesstolthet och en social position, vilket stämmer väl in på vad som karaktäriserar ett fält.

Sida 42

4.1.5 Aktören

Enligt Brunsson och Sahlin-Andersson (2000) urskils tre olika typer av organisationer – aktören – förvaltningen – arenan. Aktören är den organisationstyp som kommer närmast organisationen som institution och i denna är förekomsten av identiteter, hierarki och

rationalitet mest påtaglig. Den svenska nyinstutionalismen skiljer sig enligt Johansson (2002) från den amerikanska inspirationskällan genom att den aldrig förlorade den enskilda

organisationen, dvs. aktörerna, och inomorganisatoriska förhållanden ur sikte. Enskilda organisationers identitet resulterar inte bara i en strävan att efterliknade andra inom fältet, utan också i en ambition att var unik genom att särskilja sig från de övriga. Man kom att studera institutionaliseringsprocesser snarare än institutionaliseringens effekter på fältets nivå. Idéspridningen och effekterna av sådan spridning kan sägas utgöra det i särklass viktigaste forskningsintresset för svenska nyinstutionalister. Merparten av de idéer, eller

institutionaliserade organisationsrecept (Rövik, 2000) som sprids bygger på frivilligt

anammande. Det är bara en minoritet av de potentiella användarna som anammar ett, vid en given tidpunkt, gångbart organisationsrecept. Sammanfattningsvis kan den svenska

forskningsinriktningen sägas känneteckna ett intresse för både det lokala och det translokala, både likformning och variation samt både stabilitet och förändring, allt detta betrakta ur ett aktörs- och processinriktat perspektiv.

Ovan nämnda gör att den svenska nyinstutionalismen började uppmärksamma aktörer,

maktförhållanden och strategiskt. Mer eller mindre självständiga aktörer urskildes både på det organisatoriska fältets nivå och inom de enskilda organisationerna. Sahlin-Andersson

(Johansson, 1989/2002) menar att relationerna mellan fältets aktörer även innehåller en politisk aspekt genom att aktörer skyddar sina positioner, försöker stärka sin ställning och undvika att bli alltför beroende av andra aktörer. Allmänt sett har de aktörer som dominerar ett fält ett intresse av att i görligaste mån förhindra uppkomsten, och tona ned betydelsen, av avvikelser från inom fältet etablerade relations- och handlingsmönster, medan uppåtsträvande aktörer kan ha intresse av att betona och förstärka nya mönster som stärker den egna

positionen. Det torde var här och i anslutning till enskilda aktörers handlande som strategibegreppet får betydelse!