FRÅGESTÄLLNINGAR
PEDAGOGEN SOM SAMTALSPARTNER
För att kunna bedöma elevers muntliga produktion måste eleverna ges möj-ligheter att berätta på den språkliga nivå de befinner sig. Pedagogen måste då inta en roll som lyssnare och inte vara den som dominerar samtalet. Om ele-ver och lärare är på väg åt olika håll i samtalet är det oftast läraren som tar kommandot (Lindberg, 1996). Lärarens initiativ består oftast av en fråga som används för att testa elevens kunskaper och följer mönstret:
Fråga L: vad tror du att det va för bär?
Svar E: blåbär
Uppföljning L: blåbär
Fråga L: vad är det här för nånting?
Svar E: ägg
Uppföljning L: tre ägg i ett bo ja
Med viss modifikation kan detta mönster förändras så att läraren istället stöd-jer elevens berättande och låter elevens tankar styra samtalet.
Stöttning
Termen stöttning (eng. scaffolding) användes först av Wood, Bruner och Ross (1976) när de undersökte hur föräldrar kommunicerade med sina barn då barnen var små. Bruner (1978:19) definierar scaffolding som “the steps taken to reduce the degrees of freedom in carrying out some tasks so that the child can concentrate on the difficult skill she is in the process of aquiring”.
Stöttning är inte ett annat ord för att hjälpa. Det är en speciell sorts stöd som assisterar inläraren att närma sig och tillägna sig nya kunskaper på en kognitivt högre nivå med större förståelse. Stöttningen är temporär och har som syfte att ge inläraren mönster för hur hon själv ska kunna lösa liknande uppgifter i framtiden (Gibbons, 2002).
Det är inte ovanligt att barn har svårigheter att berätta och förklara vad de har hört, läst, varit med om eller lärt sig. Detta gäller särskilt barn som ska berätta något på sitt andraspråk. Det kan i sig vara en så svår uppgift att språ-ket påverkas. Formen på uppgiften påverkar den språkliga nivån. Den vuxne har då en viktig roll att stödja barnet i berättandet. Detta kan hon göra genom att fråga, be barnet förklara mera, uppmuntra och ge barnet modeller för berättandet så att barnet och den vuxne tillsammans bygger upp det barnet vill säga. Gibbons (2002) ger följande exempel på hur en lärare kan stötta en
elev, Loretta, när hon ska berätta för sin klass om ett experiment hon tidigare utfört (se tabell 7).
Detta är ett exempel på hur en lärare kan stötta eleven i hennes berättande så att budskapet går fram. Läraren ger här också eleven möjlighet att bygga ut sitt språk. Uppgiften är lärarstyrd men det är eleven som talar mest. Lära-ren börjar med att ställa en öppen fråga så att Loretta själv kan välja hur hon vill börja sin berättelse. Det är i allmänhet lättare för en inlärare att själv välja hur hon ska börja sin berättelse än att svara på vad någon annan vill att hon ska prata om. Läraren ger också specifik stöttning då det gäller vissa ord och händelser som är viktiga för att de som lyssnar skall förstå. Hon uppmuntrar Loretta att själv berätta vidare och förklara noggrannare. Detta ger Loretta tid och möjlighet att utveckla sina tankar och att prova på hur hon ska uttrycka dem. Till sist ger läraren en sammanfattning av det Loretta sagt.
Vad kan vi lära oss av detta exempel? För att ett språk ska kunna utveck-las måste inläraren ges möjlighet att använda sitt språk. Pedagogen måste skapa möjligheter för eleven att uttrycka sig med hela meningar och undvika att ställa frågor där barnet bara kan svara ja eller nej eller med ett enstaka ord (Doverborg & Pramling, 2000; Gibbons, 2002).
Gibbons (2002:37) ger följande förslag på öppna frågor att ställa vid början av ett samtal:
Berätta för oss vad du lärt dig Berätta hur du gjorde?
Vad upptäckte du?
Vad skulle du vilja berätta för oss om?
För att barnet sedan skall utveckla sina tankar och ges möjlighet att uttrycka dem kan man ställa stödjande, klarläggande frågor:
Kan du förklara lite närmare?
Jag förstod inte riktigt. Kan du berätta en gång till?
Berätta lite mera Hur menar du?
Kan du förklara igen?
(Gibbons 2002: 37, min översättning)
Elev Lärare Kommentar upp den …. kommer magneten att…om du tar en nål under en bit folie …och sedan tar…tar upp foli-en med magnetfoli-en …. fortfa-rande…fortfarande med nålen under den…kommer den inte att
Den gör vad? Läraren vill hjälpa ele-ven att få fram ett verb Den kommer inte // den kommer
inte att komma ut
Vad kommer inte att komma ut?
Vad? = vad syftar den på? Läraren ber om ett förtydligande Den kommer att komma upp
Vänta lite Loretta. Kan du förklara lite mera?
Läraren ber Loretta för-klara
Om du tar en nål och sedan folie över den och sedan lägger en nål överst ..på folien...nålen under foli-en ….frökfoli-en jag kan inte säga det
Det går jättebra. Jag
Fröken, glöm det där med magne-ten// magneten håller den med en överst och nålen under och foli-en är överst och läger magnetfoli-en i den och du lyfter upp den..och nålen kommer att..hålla den fast med magneten och folien är emell-lan
Åh så även om folien är emellan så kommer magneten fortfarande att kunna ta upp nålen okej kan magneten ta upp folien?
Läraren sammanfattar det eleven sagt
Tabell 7. Modell för stöttning
(Gibbons 2002: 35, min översättning)
Ge barnet tid att berätta och lyssna till det barnet har att säga. Uppföljningen av barnens svar på frågorna har stor betydelse för hur samtalet utvecklas. Var en aktiv lyssnare och följ barnets berättelse (Doverborg och Pramling, 2000).
Här följer ett exempel från Doverborg och Pramling på två barn som får samma fråga, men vars svar följs upp på olika sätt.
Pedagogen: Varför tycker du att det är bra att kunna räkna?
Ola: Det är bra om man skall räkna pengar
Pedagogen: Kan du se vad det står på den här pappskivan?
Ola: Nio
Pedagogen: varför är det bra att kunna räkna?
Lisa: om man ska räkna pengar Pedagogen: hur då menar du?
Lisa: jag räknar mina veckopengar Pedagogen: varför gör du det då?
Lisa: Jo, för jag sparar fem kronor varje vecka för jag ska köpa en docka till jul
Olas svar följs inte upp av pedagogen och han ges inte möjlighet att utveck-la sina tankar. Vi vet inte vad han menar med att räkna pengar egentligen.
Lisa däremot ges möjligheten att genom pedagogens frågor utveckla sina svar och förklara vidare (Doverborg och Pramling, 2000).
Naturligtvis behöver olika inlärare olika mycket stöd men en sak är ändå säker att ju mera tid eleven ges desto större blir möjligheten för eleven att prova sitt språk och det i sin tur ger möjlighet till både språklig och kognitiv utveckling (Gibbons, 2002).