Elisabet Apelmo
Skateboard, cross fit, nätshopping och loppisletande, körsång, studiecirk- lar och fiske. Besök på restaurang, bibliotek eller bio, resor till vinterspor- torter, soliga stränder eller storstäder. Det finns idag en uppsjö av mer eller mindre organiserade aktiviteter och ett stort utbud av träningsformer, nöjen och resor att välja på under vår fritid. En aktiv fritid kan visas upp i sociala medier på internet, men att vara aktiv i de sociala medierna kan också utgöra den främsta fritidssysselsättningen. Hur ser då ljudmiljön ut på dessa högst varierande platser? Hur är tillgängligheten för de som är döva eller har en mindre hörselnedsättning? I detta kapitel gör jag en forsk- ningsöversikt som behandlar olika infallsvinklar på frågan om hur fritidens ljudmiljöer ter sig för människor med en hörselnedsättning. Parallellt med detta presenteras och problematiseras några begrepp som jag menar är centrala för att förstå fältet, liksom de diskussioner som förs inom och mellan Deaf studies och disability studies kring de båda forskningsområde- nas skillnader, likheter och möjligheter till samarbete: D/deaf, skillnad, ableism, audism och fonocentrism.27 De texter som behandlas berör de
offentliga rum som människor med en hörselnedsättning vistas i under sin fritid: sociala, fysiska och/eller digitala rum skapade av dem själva och för dem själva, liksom fysiska och digitala rum som i de flesta fall är skapade av och för hörande.
Just fritidens ljudmiljöer är relativt outforskade – det har skrivits mer om utbildning och arbete än om fritid, och i de fall då fritiden behandlas är sällan fokus på rumsliga möjligheter och begränsningar. I Storbritannien har det dock gjorts ett antal studier inom området, framför allt i ämnet geografi. Texterna som tas upp kan ses som en del av vad geograferna Vera Chouinard, Edward Hall och Robert Wilton (2010) kallar den andra vå- gens geografiska studier av funktionshinder. Den första vågen inleddes i mitten av 1990-talet, som en reaktion mot det individualiserande synsätt som präglat tidigare forskning. Den nya forskning som växte fram karak- täriserades av synen på funktionshinder som socialt och rumsligt konstru- erat. Funktionshindrade människors aktörsskap lyftes fram och det faktum att de själva har förmågan att utmana den exkludering och det förtryck de möter. Kroppen och den levda erfarenheten av en funktionsnedsatt kropp var ett viktigt tema, därtill belystes forskningsrelationen och den ableism som tidigare präglat disciplinen (ibid.: 2f). Ableism betecknar den diskri- minering och marginalisering av den funktionsnedsatta kroppen som tar sin utgångspunkt i förgivettagandet av den icke funktionsnedsatta kroppen (Campbell 2008). Chouinard med kollegor urskiljer fyra centrala teman i den andra forskningsvågen. För det första vidgas termen funktionshin- drade till att omfatta fler typer av kroppar, som äldre, feta och kortväxta, liksom andra sorters erfarenheter av exempelvis emotionella problem, för att nämna några. Denna utvidgning är dock inte helt oproblematisk. Oli- ka grupper har olika behov av exempelvis stöd. En del av dessa, däribland många som är döva, kallar inte sig själva för funktionshindrade men utsätts för funktionshindrande processer liknande de som människor med funk- tionsnedsättningar erfar. För det andra har studierna av förkroppsligade erfarenheter av funktionsnedsättning, funktionshindrande processer, iden- titet och skillnad fördjupats i den andra vågen. En tredje tematik är utar- betandet av en mindre exkluderande och diskriminerande politik och nya riktlinjer. Detta har också påverkat forskningen så till vida att funktions- hindrades egna röster hörs alltmer och att funktionshindrade själva deltar
i utformandet och genomförandet av forskningen. Slutligen har teknolo- gins komplexitet och motsägelsefullhet utforskats; dess möjligheter till frigörelse och ökad delaktighet liksom dess begränsningar (Chouinard et
al. 2010).
Kapitlets genomgång syftar till att visa på bredden i den forskning som görs. Infallsvinklarna som tas upp knyter också an till de fyra teman som Chouinard och hennes kollegor tar upp. Inledningsvis diskuterar jag den distinktion mellan Deaf (med inledande versal) och deaf (skrivet med ge- mena) som görs i stora delar av den engelskspråkiga forskningen. Många döva ser sig själva som en grupp som utsätts för funktionshindrande pro- cesser, men de identifierar sig inte som funktionshindrade. Därefter be- handlas betydelsen av the deaf community för skapandet av en identitet som döv och för social förändring, dels i en historisk tillbakablick på dövklubbarnas framväxt i Storbritannien, och dels i en norsk studie av samtida internationella dövsammankomster. Ett exempel på fördjupningen av forskning rörande förkroppsligade erfarenheter ges i följande avsnitt. I detta redogör jag för en intervjustudie med döva i Storbritannien och på Irland, och deras vardagliga upplevelser av stadens rum. Möjligheten att bygga mer inkluderande rum diskuteras i nästkommande avsnitt, som behandlar universell design och DeafSpaces arkitektoniska riktlinjer. Av- slutningsvis uppmärksammar jag informations- och kommunikationstek- nologins betydelse för döva och de med en mindre hörselnedsättning, med fokus på de förändringar som det ökande användandet av internet har inneburit.
D/deaf
Inom den engelskspråkiga forskningen görs en distinktion mellan deaf med litet d, och Deaf med stort D (Edwards & Harold 2014, Harold 2013, Va- lentine & Skelton 2009). Vissa författare menar att den första termen en- dast är en beteckning på en viss grad av audiologisk förmåga (se exempelvis Harold 2013: 848), medan andra menar att den betecknar de döva eller de med en mindre hörselnedsättning som talar, läser på läppar och använder hjälpmedel för att höra bättre (Valentine & Skelton 2009: 45). En större enighet tycks råda rörande det sistnämnda, Deaf med en inledande versal.
Benämningen används som ett uttryck för en politiserad identitet. De som identifierar sig som Deaf ser sig själva som en social, kulturell och lingvistisk minoritet. Centralt är att teckenspråk är det kommunikationssätt som fö- redras. Denna grupp motsätter sig den medicinska modellen, som ser indi- videns funktionella begränsningar som ”problemet” och som något som i möjligaste mån bör behandlas och normaliseras, med hjälp av exempelvis medicinska eller tekniska interventioner. Istället betraktas identiteten som döv som positiv och önskvärd. De motsätter sig också synen på dövhet som en funktionsnedsättning. Dövheten är en fysisk realitet, men det är samhäl- lets visuella otillgänglighet, diskriminerande attityder liksom avsaknaden av kunnighet i teckenspråk bland hörande som skapar hinder (Atherton 2009: 446, Edwards & Harold 2014: 3, Harold 2013: 848, Valentine & Skelton 2009: 45). Detta kan tyckas snarlikt den distinktion mellan funktionsned- sättning och funktionshinder som görs inom funktionshindersrörelsen och disability studies, men dövrörelsen (i Storbritannien liksom De Dövas Riks- förbund i Sverige) och forskare inom Deaf studies ser alltså inte dövhet som en av flera funktionsnedsättningar utan som en egenskap hos en lingvistisk minoritet.
Geograferna Gill Valentine och Tracey Skelton (2009) framhåller dock att över tid är gränsen mellan D/deaf flytande (då båda grupperna hänsyf- tas skrivs termerna oftast samman). De som föds som döva i en hörande familj lär sig läppavläsning och talat språk, och många använder hörap- parat eller cochleaimplantat. De möter ofta ett synsätt präglat av den medicinska modellen: dövheten ses som en funktionsnedsättning och det anses eftersträvansvärt att de integreras bland de hörande. Senare i livet kanske de möter andra döva, lär sig teckenspråk och antar den kulturella identiteten som Deaf. Historikern Martin Atherton (2009) å sin sida på- pekar att majoriteten av de döva har varit hörande. Dessa ser inte dövheten som en positiv del av identiteten utan upplever den som en förlust och en brist (Atherton 2009: 446). Dessa ingår alltså i gruppen som benämns som deaf. Valentine och Skelton påpekar dock att det är strategiskt klokt att alla med en hörselnedsättning, oavsett audiologisk förmåga, går samman, då de har gemensamma erfarenheter av exkludering från en hörande värld (2009: 45).
På svenska görs inte den språkliga distinktionen med stort respektive litet inledande ”d” i döv, vare sig inom forskningen eller inom dövrörelsen. De texter som diskuteras nedan behandlar såväl döva som de med en mindre hörselnedsättning, och i de fall då deltagarna i forskningen identifierar sig själva som Deaf, eller kulturellt döva anges detta.