6. Resultat och tolkning
6.3 Problematisering av valda material
Samtliga lärare resonerade kring materialens innehåll eftersom det sällan eller aldrig framgår av förpackningarna. Ofta saknas det innehållsförteckningar på
förpackningarna, det gäller även i de fall ett material är märkt med varningssymboler (så som brandfarligt eller giftigt innehåll). Information om materialens innehåll framgick, enligt lärarna, inte heller av leverantörernas eller tillverkarnas
tryckmaterial, hemsidor eller följesedlar. Det innebär att informationen inte görs tillgänglig för lärarna; även om de är en förhållandevis stor konsumentgrupp. Som tidigare nämnt är det heller ingen garanti att Miljöinspektionen är insatt i frågor som rör specifika bildmaterial vilket ger mig intrycket att det blir svårt för lärarna att avgöra om och vilka potentiellt giftiga ämnen som förekommer i undervisningen. Lo jämför med hur det är att vara konsument i övriga sammanhang: ”Det står aldrig som
det skulle stå på yoghurtförpackningen”. Samtliga lärare menar att det försvårar deras förmåga att vara miljömedvetna konsumenter i sin yrkesroll.
Även om olika faktorer påverkar lärarnas förmåga att agera miljömedvetet framgår det av intervjustudien att det finns en grundläggande miljömedvetenhet. Hur den manifesterar sig ser däremot olika ut beroende på lärarens stoffrepertoar. I listan över vanligt förekommande traditionella bildmaterial nämnde samtliga lärare att de
använder flytande färger, som exempelvis akrylfärg. Samtliga lärare var medvetna om att akryl är en plastfärg, vilket inte är helt oproblematiskt eftersom det kan vara svårt för naturen att kompostera, samt att akrylfärger kan innehålla kadmium. Kadmium är en tungmetall som används i exempelvis batterier och som färgpigment; intag av kadmium kan orsaka njurskador, benskörhet (särskilt hos kvinnor) och är dessutom giftigt för vattenlevande organismer. Därför är det varken bra att vistas i arbetsmiljöer där kadmium förekommer eller att exempelvis skölja ned färgrester i vasken som sedan går ut i avloppssystem och vidare ut i vattendrag. Det till trots var det ingen av lärarna som nämnde att de aktivt väljer bort den typen av färger, även om deras befintliga tillverkare och leverantörer erbjuder både delar i sitt sortiment. Besluten förankrades snarare i frågor om kvalitet; ett område där färger med- och utan kadmium skiljer sig åt avseende täckförmåga, kulörstyrka.
Förutom transportsträckor och innehåll kan miljömedvetenhet diskuteras i förhållande till materialhantering. Elliott resonerar kring penslar och hur hen brukar instruera eleverna att rengöra sina målarverktyg: ”Förr var det så att alla penslar skulle torkas av innan de sköljdes av i vasken, men inte de vi använder, inte nu”. Samma lärare uppgav att det kan förekomma kadmiumfärger i hens undervisning vilket får mig att ifrågasätta vad för slags rester som hamnar i naturen genom den typen av
materialhantering. Mängden avfall kan emellertid reduceras genom slamuppsamlare, problemet är bara att slamuppsamlarna samlar upp färgrester, inte partiklar.
Partiklarna fortsätter således ut i vattenledningen. Visserligen vidare bort till reningsverk, men mängden avfall skulle kunna reduceras genom att första torka av penslarna och slänga färgresterna som farligt avfall, samt därefter tvätta penslarna i vasken. Av informanterna nämnde två lärare att de har slamuppsamlare under vasken i sin bildsal, den tredje skolan rengör vasken manuellt.
Angående materialhantering i bemärkelsen sopsorteringen såg det likvärdigt ut på samtliga skolor. Ingen av skolorna arbetar med sopsortering i någon vidare
bemärkelse, vilket skulle kunna innebära att det finns gott om material att återanvända i, exempelvis, bildundervisningen. På samtliga skolor hamnade så gott som allt avfall i containern för restavfall, antingen direkt i bildsalen eller när städpersonalen rensade ut avfallet. Ingen av lärarna var särskilt nöjd över sin situation, allra minst Elliott som arbetar på en miljöcertifierad skola. Elliott angående hur det ser ut i dagsläget: ”Vi vill inte ha den här slit-och-släng-mentaliteten”. Samtliga kollegor i hens bildarbetslag anser det paradoxalt att skolan är certifierad och samtidigt har upphandlingsavtal med städbolag som vägrar källsortera, ett beslut som de försökt påverka men hittills inte fått något gehör för. Samtliga lärare talade om att de inte blir inkluderade i de beslut som rör avfallshanteringen i deras bildsalar, eller på resten av skolan.
Andra aspekter av materialhantering gäller området keramik, vilket både Lo och Andrea arbetar med i sin undervisning och privat. Här upplevde jag en skillnad som inkluderade både materialval och materialhantering. Båda nämnde att de slammar upp och återanvänder lera, samt att de är noggranna med att informera eleverna om vad de utsatte sina kroppar för samt att prata om hur arbetsområdet har utvecklats mot en mer miljövänlig riktning, även om det fortfarande innebära vissa risker. Lo resonerade kring vilka delar av arbetsområdet som kan anses riskfyllda, inte minst under graviditeten eftersom små partiklar kan påverka fostret. Enligt Lo utgörs den största miljöboven av glasyrer och underglasyrer, men även leran som ofta fraktas från andra länder och som innehåller kvarts; ett mineral som består av kiseldioxid. Regelbunden inandning av den typen av stendamm kan i värsta fall leda till stenlunga. Lo angående sina specialkunskaper: ”Den medvetenheten kommer när du själv hamnar i ett
sjukdomstillstånd eller blir gravid, då blir du duktigt medveten om vad du gör”. Även Elliott pratade om sjukdomstillstånd som en bidragande faktor kring ökad
kunskapsbildning och vidtagna försiktighetsåtgärder; något som kom som en konsekvens efter att en (konstnärs)kollega hastigt insjuknat och så småningom gått bort. Återigen handlar det om lärarnas stoffrepertoar utifrån egna intressen och erfarenheter, och frågor jag ställer mig om det verkligen är rimligt att det krävas den här typen av insats när miljöperspektivet borde vara prioriterat inom all
skolverksamhet.