Makroekonomiska prognoser omgärdas alltid av stor osäkerhet.
Eftersom prognoserna ofta avviker kraftigt från utfallen, även på
relativt kort sikt, finns det anledning att ha beredskap för att
prognoserna blir fel. Detta är särskilt viktigt för prognoser som utgör
underlag för den ekonomiska politiken.
Hur osäkerheten bör hanteras beror delvis på vad som är det
grundläggande målet för de ekonomiska prognoserna. Här finns olika
synsätt.
Ett synsätt är att prognoserna ska spegla det mest sannolika
utfallet. Om man använder en sådan strategi kan riskbilden vara
asymmetrisk, dvs prognosmakarens bedömning av sannolikheterna
för bättre respektive sämre utfall kan skilja sig åt. Fördelen med en
prognos av detta slag är att sannolikheten att ha ”helt rätt” blir så stor
som möjligt. En nackdel är att prognoserna riskerar att bli mycket fel,
särskilt i situationer som präglas av stor osäkerhet. Detta kan
klargöras med ett exempel. Anta att det finns en risk för att en
finansiell kris ska inträffa, men att det är mycket osäkert om så
kommer att ske. Anta vidare att prognosmakaren bedömer att
sannolikheten att krisen inte inträffar är 60 procent och att risken att
krisen inträffar är 40 procent. Om BNP-tillväxten bedöms bli 3
procent i det förra och -5 procent i det senare fallet, är det mest
sannolika utfallet att BNP-tillväxten blir 3 procent. En sådan prognos
kan bli helt rätt (med 60 procents sannolikhet), men den riskerar med
40 procents sannolikhet att avvika hela 8 procentenheter från utfallet.
En alternativ prognosstrategi är att prognoserna ska utgöra
väntevärdet av de möjliga utfallen, dvs genomsnittet av olika möjliga
utfall vägt med prognosmakarens uppfattning om sannolikheten för
dessa. Med denna ansats blir riskbilden mer symmetrisk. Risken för
stora fel i situationer som i exemplet ovan blir mindre än om
prognosen speglar det mest sannolika utfallet. I exemplet ovan blir
väntevärdet för BNP-tillväxten 0,6×3+0,4×(-5) = -0,2 procent. Detta
innebär att prognosen i bästa fall blir 2,8 procentenheter fel, men i
gengäld kan prognosen inte avvika från utfallet med mer än 4,8
procentenheter.
Finansdepartementets sätt att hantera prognososäkerhet är dels
att fortlöpande uppdatera prognoserna i ljuset av ny information, dels
att presentera olika s k alternativscenarier. Till de ekonomiska
propositionernas prognoser biläggs i regel flera analyser av alternativa
makroekonomiska förlopp. Alternativscenarierna utgör ett viktigt
komplement till frekventa prognosuppdateringar eftersom den
ekonomiska politiken måste utformas relativt lång tid innan den
träder i kraft.
De alternativa scenarier som beaktats i de senaste årens
ekonomiska propositioner visas i Tabell 5.5. Med undantag för
Budgetpropositionen för 2010 innehåller samtliga propositioner ett
alternativscenario med en bättre utveckling än huvudscenariot och ett
med sämre utveckling. Detta antyder att regeringen haft en
balanserad riskbild under större delen av den ekonomiska krisen. I
propositionernas scenariebeskrivningar och de vidhängande
redogörelserna för riskbilden framgår emellertid att så inte är fallet.
Så t ex skriver regeringen i Budgetpropositionen för 2009, som
publicerades under finanskrisens mest akuta skede, att ”riskerna för
en svagare utveckling [än basscenariot] dominera[r] på kort sikt”.185
Vidare skriver regeringen i ”minibudgetpropositionen” Åtgärder för
jobb och omställning som publicerades i januari 2009 att det ”finns en
risk att den finansiella krisen blir mer utdragen än vad som antas i
huvudscenariot” och att ”sammantaget överväger nedåtriskerna”.186 I
vårpropositionens prognoser är riskbilden också asymmetrisk.
Regeringen presenterar även i denna två alternativscenarier, varav ett
är mer positivt och ett mer negativt än huvudscenariot. Regeringens
samlade bedömning av riskbilden för närvarande är att ”riskerna för
en svagare utveckling än i huvudscenariot dominerar”.187
185 S 128.
186 Proposition 2008/09:97, s 38.
Tabell 5.5 Alternativscenarier och prognosrevideringar i
de ekonomiska propositionerna hösten 2008-våren 2010
Proposition Scenario Avvikelse från huvudscenariot Nästa propositions revidering
BNP 09 -0,5
Arbetslöshet 09 0,1
BNP 09 -0,5
Svagare
inhemsk
efterfrågan Finansiellt
sparande 09 -0,3
BNP 09 0,8
Arbetslöshet 09 1,3
Arbetslöshet 09 0,4
BP09
Högre
produktivitet
Finansiellt
sparande 09 -0,3
Finansiellt
sparande 09 -1,8
BNP 09 -1,6
Arbetslöshet 09 0,4 BNP 09 -3,4
Fördjupad
finansiell kris
Finansiellt
sparande 09 -0,5
BNP 09 0,1
Arbetslöshet 09 1,2
Arbetslöshet 09 0,0
Proposition
2008/09:97
Snabbare
återhämtning
2010 Finansiellt
sparande 09 0,1
Finansiellt
sparande 09 -1,6
BNP 09 0,6 BNP 09 -1,0
Arbetslöshet 09 0,0 Arbetslöshet 09 -0,1
Snabbare
återhämtning
Finansiellt
sparande 09 0,3
Finansiellt
sparande 09 0,5
BNP 10 -0,1 BNP 10 0,4
Arbetslöshet 10 0,1 Arbetslöshet 10 0,3
VÅP09
Deflation
Finansiellt
sparande 10 -0,3
Finansiellt
sparande 10 0,4
BNP 10 0,8
Arbetslöshet 10 -0,3 BNP 10 1,9
Snabbare
återhämtning
Finansiellt
sparande 10
0,4
BNP 2010 0,0 Arbetslöshet 10 -2,2
Arbetslöshet 10 0,3
BP10
Starkare
produktivitet
Finansiellt
sparande 10 0,1
Finansiellt
sparande 10 1,3
Fortsättning av Tabell 5.5
BNP 2010 0,9
Arbetslöshet 10 0,2 - -
Svagare
internationell
utveckling
Finansiellt
sparande 10 -0,1
BNP 2010 0,2 - -
Arbetslöshet 10 0,2
VÅP 10
Större effekt
av
regeringens
politik Finansiellt
sparande 10 -0,1
- -
Som framgick i avsnitt 5.1 var Regeringens prognoser för 2009 alltför
optimistiska från Budgetpropositionen för 2009 fram till sommaren
2009. En tolkning är att regeringen, liksom Konjunkturinstitutet,
alltför sent insåg hur djup finanskrisen kunde bli. Mot bakgrund av
den riskbild som regeringen uttryckte är emellertid en rimligare
tolkning att man i prognosernas huvudscenarier siktat på det mest
sannolika utfallet givet den information som fanns tillgänglig. Detta
har inneburit en asymmetrisk riskbild och har därmed upprepade
gånger tvingat fram nedrevideringar av prognoserna när farhågorna
om en sämre utveckling, såsom de uttrycks i alternativscenarierna,
besannats. Denna tolkning stärks av att revideringsriktningen i
propositionerna följer riskbilden i föregående proposition.
Prognoserna hade haft större träffsäkerhet om regeringen i stället
vägt in den asymmetriska riskbilden och alternativscenarierna i
huvudscenarierna, och därmed gjort prognoser som speglar den
förväntade (sannolikhetsvägda) utvecklingen enligt den andra
strategin som diskuterades ovan. Riksbanken förefaller använda just
en sådan strategi.188 Vi är förstås medvetna om att det är lätt att vara
efterklok. Vi menar inte att regeringen nödvändigtvis valt en olämplig
strategi i sin prognosverksamhet. Däremot bör regeringen beakta att
den prognosstrategi som man förefaller ha valt är särskilt känslig för
situationer som den under 2008. Man kan argumentera för att det är
just i sådana situationer som det, av försiktighetsskäl, är allra viktigast
att ha en prognosstrategi som minimerar risken för mycket stora
fel.189
188 Svensson (2010) skriver t ex att ”[p]rognoserna är ju väntevärdesprognoser, och en viss sannolikhet
för ett negativt utfall påverkar väntevärdet negativt. Prognoserna är i denna mening ’riskjusterade’”.
189 Utöver de prognosstrategier som diskuteras i detta avsnitt finns alternativa strategier som tar ännu
större hänsyn till risker än väntevärdesprognoser. Ellison och Sargent (2009) diskuterar t ex en
Det vore önskvärt om det framgick tydligare av de ekonomiska
propositionerna hur regeringen i sitt prognosarbete hanterar
osäkerheten i den makroekonomiska utvecklingen. Vi menar inte att
regeringen ska ange precisa sannolikheter för olika preciserade
alternativscenarier. Det finns andra sätt att kvantifiera osäkerheten i
de makroekonomiska prognoserna. Riksbanken publicerar t ex,
utöver alternativscenarier, osäkerhetsintervall kring huvudscenariot
utifrån tidigare prognosfel. En annan möjlighet vore att publicera
subjektiva bedömningar av prognosernas osäkerhet. En sådan
strategi kan vara värdefull eftersom den möjliggör att osäkerheten
varierar över tid beroende på bedömningen av prognosläget. Hur
regeringen än väljer att göra vore det önskvärt att i möjligaste mån
klargöra hur osäker den bedömer att dess prognoser är.
In document
Svensk finanspolitik
(Page 143-147)