Projektets organisation och process

När projektet presenterades för första gången ute på anstalterna väckte idén blandande känslor bland personalen. Lena som är programansvarig var emellertid odelat positiv. Hon berättar:

Detta var något som var jättekul, något nytt, något positivt och något som var annorlunda, riktigt annorlunda!

Hon menar att det som var mest positivt från början var att det var andra människor i samhället som var intresserade av Kriminalvården och dess värld. När hon tillsammans med projektledningen började arbeta med att förankra Godnattsagor inifrån på anstalten kände hon att projektidén växte – hon började förstå att projektet var något seriöst och inte bara något som var på tillfälligt besök. Under förankringsarbetet krockade projektet med det säkerhetstänkande som i hög utsträckning präglar da- gens Kriminalvård. Hon menar att det bland en del av personalen på kriminalvårdsanstalten finns en konservativ inställning som försvårar nytänkande. Lena berättar om innehållet i några av de diskussioner som de kunde ha när projektet skulle etableras:

Vi hade märkliga diskussioner om de fick ta in böckerna på rummet när de skulle träna på att läsa sagan. Det blev också ifrågasatt att vi transporterade mjukdjur i korridorerna, för vad hade vi i dem?

Hon menar att denna negativa inställning även i början riktade sig direkt mot de intagna som skulle delta i projektet:

De intagna möttes av, jag ska inte säga glåpord, men du vet kom- mentarer som kan tolkas. Är du känslig är det inte kul om någon sä- ger: Jasså, ska du gå och krama mjukdjuren nu igen? Att personalen kunde häva ur sig en massa sån’t. Så de fick nog utstå ganska myck- et gliringar.

Eva-Karin Eriksson, som är barnansvarig vid Kriminalvården i region Syd, anser att Kriminalvården som organisation generellt är skeptisk mot det som är nytt. Hon hade önskat att mentaliteten skulle vara mer öppen och välkomnande. Eva-Karin Eriksson tror inte att det finns något samband mellan öppenheten och inställningen till exempelvis God- nattsagor inifrån och säkerhetsnivån på kriminalvårdsanstalten utan hon menar att det är andra faktorer som påverkar dessa attityder. Karin Jo- hansson, som är projektledare för Godnattsagor inifrån, saknar en dis- kussion inom Kriminalvården där säkerhet kan betraktas utifrån olika perspektiv. Hon tror att man till exempel kan öka säkerheten inom kri- minalvårdsanstalten genom att arbeta för positiva relationer mellan de intagna och personalen.

Annika, som är cirkelledare på en kriminalvårdsanstalt med låg sä- kerhetsklass, menar att diskussionerna på den anstalt där hon arbetar inte har handlat om säkerhet i relation till projektet. Däremot menar hon att Godnattsagor inifrån har låg prioritet i jämförelse med andra program på det fängelse där hon arbetar. Hon anser själv att det finns ett större behov av projektet på ”slutna anstalter” där fäderna har längre straff och kanske även är placerade långt ifrån sina barn.

Mia som också arbetar som cirkelledare, men på en anstalt med hög säkerhetsklass, menar att på hennes anstalt har det främst varit två frågor som har varit uppe på agendan: vilken lokal kan projektet använda och hur ska vi få ihop det tidsmässigt? Mia utvecklar sin tankegångar:

Ska man vara med på en grej tycker jag att då vill man vara med och delta och känna sig delaktig. Inte bara sitta med som någon typ av bevakning vid ett fåtal tillfällen när det finns utrymme i ens schema.

Karin Johansson säger att hon har märkt att vårdarna många gånger är stressade tidsmässigt eftersom Kriminalvården inte har avsatt tillräckligt mycket tid för projektet. Hon menar att det är viktigt att det finns till- räckligt med tid som gör det möjligt för alla cirkelledarna, både de från Kriminalvården och de från biblioteket, att träffas om det till exempel uppstår problem i gruppen. Det är också ett sätt att skapa förståelse för varandras olika professioner och göra det möjligt att få ta del av var- andras kunskap. Mia konkretiserar Karin Johanssons resonemang:

Jag önskar att jag fick mer utrymme, inte bara för träffarna, utan även runtomkring – förberedelser och så. Att jag får tid avsatt till projektet och inte tvingas lämna mina kollegor i sticket när jag går från avdelningen. Jag tror att om projektet ska upplevas positivt i vårdarkåren så ska det inte vara så att någon får lida för det jag gör.

Kriminalvården är en hierarkisk organisation vilket även har präglat re- kryteringen av den personal som skulle medverka i projektet. De som blev utvalda har inte själva valt att de ville vara med utan det var en uppgift som ledningen hade bestämt skulle ingå i deras uppdrag som barnombud. Vid en anstalt är det cirkelledaren för föräldrautbildningen som istället är Kriminalvårdens representant i Godnattsagor inifrån. Annika berättar hur det gick till när hon blev rekryterad till projektet:

Projektet presenterades inte alls för mig utan jag fick ett mail från min chef om att jag är kontaktperson för Godnattsagor inifrån. Jag förstod inte riktigt, kontaktperson, hur då? Ja, de kanske ringer hit och frågar något, det är ungefär vad jag trodde. Jag visste inte att jag skulle vara med i en grupp eller något sådant.

Mia, som arbetar på en annan anstalt, är mycket positiv till att arbeta som cirkelledare i projektet eftersom hon tycker om att göra varierande slags arbetsuppgifter. Däremot är hon kritiskt till hur rekryteringen gick till. Hon beskriver vad hon menar:

Det hade kanske varit trevligare om man först hade fått lite informa- tion och fått frågorna: Vill du vara med på detta? Hur känner du? Tycker du att detta skulle vara intressant?

Godnattsagor inifrån är en verksamhet som i hög grad kräver engage- mang och inlevelse av den personal som ska medverka. I rekryterings- förfarandet av nya cirkeldeltagare krävs det till exempel att personalen arbetar aktivt för att hitta de fäder som eventuellt skulle vara intressera- de av att delta. Naturligtvis kan Kriminalvårdens sätt att hantera per- sonaltillsättningen till studiecirkeln vara problematiskt då personalen dels kan känna sig överkörda och därigenom bli negativt inställd till pro- jektet, och dels kan sakna ett genuint intresse för sin arbetsuppgift.

Karin Johansson har varit noggrann med det strukturella arbetet för att få processen att flyta så bra som möjligt under arbetets gång. Det har bestått i att dels informera personalen på kriminalvårdsanstalten för att skapa förståelse för arbetet som bedrivs i studiecirklarna, och dels att skapa strukturer som bland annat har för avsikt att upprätthålla en funge- rande verksamhet. På varje anstalt och i samband med varje studiecirkel äger det rum två styrgruppsmöten: en träff i början och en i slutet. Styr- gruppen består av både vårdare och chefer. Denna blandning av olika befattningshavare har enligt Karin Johansson haft positiva effekter. Hon berättar:

Jag tycker att det har varit bra för då har vårdarna själva kunnat be- rätta vad som hänt med papporna och så har det gått in i chefernas hjärtan på något sätt.

Dokumentärfilmen som har producerats om Godnattsagor inifrån skild- rar arbetet i studiecirklarna. Den har bland annat använts till att förankra projektet bland personalen på fängelset. Karin Johansson har uppmanat cheferna att visa filmen på arbetsplatsträffarna som ett sätt att öka för- ståelsen för att vissa av vårdarna ibland måste gå ifrån det ordinarie ar- betet för att vara cirkelledare i projektet. Lena menar att framgången med projektet beror mycket på detta grundläggande arbete. Hon berät- tar:

En otrolig envishet hos Karin Johansson och ett otroligt bra projekt, seriös projektbeskrivning och ja allt det där man ska ha med. Hon har verkligen borrat sig in med envishet. Det här ska gå, där här är inget konstigt och ett litet naivt ifrågasättande kring konstiga regler.

En av de frågor som jag ställt till personalen under intervjun är vilket stöd som de har fått i sitt arbete med projektet. Jag tror att detta kan ha en avgörande betydelse för projektets framtid. Stöd och uppmuntran från kollegor och chefer kan vara avgörande om personalen ska orka och vilja driva projektet när organisationerna till exempel stramas åt för att blir mer kostnadseffektiva.

Karin Johansson berättar att hon arbetar nära sin chef och att hon har fått mycket stöd och uppmuntran under processens gång. Eva-Karin Eriksson beskriver att det är först och främst de regionalt barnansvariga i de övriga regionerna som har visat stort intresse och engagemang för projektet. Mia och Annika svarar på min fråga som följer:

Stöd och uppmuntran, vet jag inte. Tyvärr är det så att man är pålagd en arbetsuppgift och se’n utför man den efter bästa förmåga. Men projektet är någonting som anstalten verkligen har tagit på allvar och värnar om, så jag får väl säga att vi har väl fått den hjälp vi behöver för att driva det. Vi har aldrig nånsin behövt ställa in eller något så- dant.

Ja, de frågar ju ibland, hur det är med sagotanten och så…

Lena anser att det är viktigt att ha en ledning på kriminalvårdsanstalten som bryr sig och förstår att ta vara på människor som är entusiastiska och vill något. Hon menar att Godnattsagor inifrån har visat att nya idé- er kan fungera, vilket kanske minskar motståndet något när nya projekt i framtiden ska etableras på anstalten. Personalen, som har arbetat med projektet, uttrycker alla i enkäten att Godnattsagor inifrån ”i allra högsta grad” har bidragit med något positivt till Kriminalvårdens verksamhet. Lena menar också att attityderna har förändrats bland personalen – nu har gliringarna försvunnit. Karin Johansson ger sin version av projekt- processen såsom hon upplever den:

Det var väl lite krångligt i början att övertyga, att komma in som bib- liotek med mjuka värden. Att förklara att det inte bara handlar om att läsa böcker utan om ett helhetsperspektiv som bygger på en genom- tänkt plan med syfte och mål – att stärka föräldrarna och barnen.

Godnattsagor inifrån har ju som tanke att påverka papporna i positiv riktigt och på så vis bidra till deras samhällsanpassning. Men sedan

har det ändå funkat förhållandevis bra om man tänker på att Krimi- nalvårdens fokus är säkerhet… Så det är jättehäftig att det har funkat – att biblioteket har kommit in och förstått dom förutsättningar dom har att jobba utifrån.

Sammantaget har Kriminalvården enbart haft positiva ord att säga om samarbetet med biblioteket. I enkäten framkommer att alla tycker att samarbetet med biblioteket ”i allra högsta grad” har fungerat bra.

Enligt Karin Johansson står Godnattsagor inifrån för närvarande inför den största utmaningen: att kunna få projektet att överleva på egen hand – dvs. att projektet i sin ursprungliga form ska implementeras på övriga fängelser i Sverige. En viktig drivkraft hos Karin Johansson att fortsätta detta arbete har varit den positiva responsen från de intagna, mödrarna och deras barn:

Att jag ser hur viktigt det har varit. Det är ju en häftig upplevelse att känna att man lyckas arrangera något som blivit väldigt betydelse- fullt för så många. Utvärderingsbreven visar att sagorna skapat tröst, glädje och närvaro där hemma hos barnen. Och så de fantastiska re- sor alla papporna gjort, hur det växt med uppgiften, satt sig själva åt sidan och barnen i fokus. Självförtroendet har växt och modet i att våga läsa högt, något som många tidigare tyckt varit oerhört pinsamt och omacho. Papporna känner att de har fått vara mer delaktiga och göra något konkret för sitt barn fast de sitter där de sitter.

Som jag redogjort för tidigare kommer idén till Godnattsagor inifrån ursprungligen från England. Projektgruppen i Sverige har emellertid modifierat konceptet på några avgörande punkter: de har stärkt upp barnperspektivet genom att barnets omsorgsgivare måste samtycka till att barnet får ta emot ett sagobokspaket från sin pappa, och projektet i Sverige drivs i form av en studiecirkel vilket innebär en fördjupning av dess innehåll. Karin Johansson och projektgruppen har arbetat medvetet för att detta grundkoncept ska bibehållas när det sprids till andra krimi- nalvårdsanstalter. Metodhandboken, filmen och utbildningen till dem som vill starta upp en cirkel är de medel man vill använda för att säker- ställa att så blir fallet. Även Kriminalvårdens generaldirektör har ställt sig positiv till projektet. Trots dessa goda strukturella förutsättningar känner sig Karin Johansson tveksam till projektets framtid:

Jag vet inte om Godnattsagor kommer att överleva. Jag tror att det kanske överlever i någon form men inte som det koncept vi arbetat fram här i Malmö där biblioteket har en viktig roll. Delvis tror jag det för att jag inte vet om biblioteken på alla orter är beredda på att övertyga och visa att vi är viktiga i det här arbetet. Det gäller ju att stå upp och säga att vår kompetens är viktig så att man inte kör en kriminalvårdsvariant – en avskalad och nerbantad version. Men framförallt för att det i dagsläget inte finns några öronmärkta pengar för verksamheten och ingen som helst styrning och samordning inom Kriminalvården hur Godnattsagor inifrån ska drivas vidare. Inte heller någon plan för att utvärdera om det faller lika väl ut på andra orter. Men det är väl som allt annat, en prioriteringsfråga, och i dagsläget kan jag inte se att Kriminalvården prioriterar projektet tillräckligt för att få det att överleva.

Johansson hoppas emellertid på att det kommer bli många från Krimi- nalvården som kommer att gå utbildningen. Då finns det kanske fler som kan tänka sig att slåss för projektet i sin ursprungliga form. Eva- Karin Eriksson menar att den stora stötestenen i detta skede av projekt- processen är att Kriminalvården själv ska ta över kostnaderna för den fortsatta verksamheten. Det innebär att det ska betala allt material samt timmarna för bibliotekarien. Det är besvärligt eftersom myndigheten har dålig ekonomi. På den anstalt där projektet en gång startade har man idag inte ens råd att betala tiden för Kriminalvårdens egen personal. Det har inneburit att det inte kommer att bedrivas någon studiecirkel där un- der våren 2011.

Eva-Karin Eriksson arbetar för att det från central nivå ska avsättas pengar till projektet så att det inte läggs åt sidan när det är ont om peng- ar – att projektet ska få motsvarande status som ett nationellt program. Hon tror och hoppas på att man så småningom kommer att se värdet av insatser som inte bara angriper problemet missbruk och kriminalitet utan även på verksamhet som ”ser hela människan”. Hon tror att olika slags arbete som främjar goda relationer mellan intagna och deras familjer så småningom kommer att visa att även de gynnar intagnas återanpassning och kan motivera dem för ett drogfritt liv.

6. SAMMANFATTNING OCH