Rätten till domstolsprövning och andra frågor som rör

Sammanfattande beskrivning

– Regeringen följer noga utvecklingen vad avser de krav på domstolsprövning som EG-rätten och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer.

– Regeringen arbetar med att åstadkomma ett domstolsväsende som ännu bättre än i dag svarar upp mot bl.a. den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheternas krav på en rättegång inom rimlig tid.

Rätten till domstolsprövning

I flera internationella dokument, bl.a. artikel 10 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, regleras rätten till domstols-prövning beträffande rättigheter och skyldigheter och vid anklagelser för brott.

Även inom europarätten finns regler om rätt till domstolsprövning.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. I EG-rätten finns inte kraven på domstolsprövning samlade i en enda författning utan de återfinns på olika håll i EG:s primärrätt, i EG-förordningar och i EG-direktiv. I EG-rätten finns också en rätt till domstolsprövning som utvecklats genom praxisbildning i EG-domstolen och som ansluter till artikel 6 i Europakonventionen. Europa-konventionen utgör enligt EG-domstolens praxis en del av EG-rätten.

I regeringsformen regleras rätten till domstolsprövning för den som är berövad sin frihet (2 kap. 9 §). I regeringsformen anges också att rättstvist mellan enskilda inte utan stöd i lag får avgöras av annan myndighet än domstol (11 kap. 3 §).

Vid tiden för den svenska ratifikationen 1952 av Europakonventionen ansågs att Sverige med marginal uppfyllde de krav som artikel 6 i konventionen ställer i fråga om domstolsprövning. Sverige har dock senare vid flera tillfällen, senast 1993, fällts av Europadomstolen för att inte ha uppfyllt sina åtaganden enligt denna artikel i fråga om rätten till domstolsprövning.

För att säkerställa att svensk rätt motsvarar Sveriges åtaganden enligt artikel 6 i Europakonventionen i fråga om civila rättigheter och skyldig-heter infördes lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltnings-beslut, rättsprövningslagen. Rättsprövningslagen, som ursprungligen var temporär, innebär i korthet att vissa beslut av regeringen eller förvaltningsmyndighet kan prövas av domstol om beslutet rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 och 3 §§ RF.

Under lång tid har också utvecklingen gått mot att förvaltningsbeslut i ökad utsträckning prövas av förvaltningsdomstol i stället för av enbart förvaltningsmyndighet eller regeringen.

Skr. 2001/02:83

102 Vidare har den tidigare oskrivna regeln om att statliga myndigheters

beslut överklagas till närmaste högre myndighet övergivits genom införandet av bestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) som innebär att förvaltningsbeslut om inget annat anges i lag eller förordning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Genom denna bestämmelse i förvaltningslagen anvisas också behörig domstol i de fall det finns en rätt till domstolsprövning enligt europarätten och en sådan rätt inte är förutsedd.

Regeringen följer naturligtvis även i fortsättningen den internationella utvecklingen på området noga och kommer vid behov att föreslå nödvändiga ändringar.

I sammanhanget kan kortfattat nämnas att beslut fattats inom FN och EU för att frysa tillgångar med anknytning till terrorism. Sverige är folkrättsligt förpliktat av FN:s säkerhetsråds resolutioner om frysande av tillgångar. Dessa genomförs på EU-nivå främst genom antagande av gemensamma ståndpunkter och EG-förordningar, vilka sistnämnda är direkt tillämpliga som svensk lag. Resolutionerna och EG-förordningarna reglerar inte särskilt frågan om rätt till domstolsprövning för de personer som fått sina tillgångar frysta. Trots detta kan det finnas möjligheter för dessa personer att föra saken till domstol.

Andra frågor som rör domstolarna

Inom domstolsväsendet pågår sedan några år ett omfattande reform-arbete. Detta arbete bedrivs i huvudsak inom följande områden:

domstolarnas inre och yttre organisation, processuella frågor samt renodling av domstolarnas och domstolspersonalens arbetsuppgifter.

Reformarbetet bedrivs med utgångspunkt i de krav som medborgarna har rätt att ställa på snabbhet, kvalitet och service i den dömande och rättsvårdande verksamheten men också med beaktande av domstolarnas särskilda roll i samhället.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen, Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan (skr. 1999/2000:106), redovisat hur reformarbetet bedrivs och de principer och förändringar som skall vara vägledande i detta arbete. Regeringen har därefter i en skrivelse till riksdagen, Reformeringen av domstolsväsendet – information och uppföljning av handlingsplanen (skr. 2000/01:112), informerat riksdagen om hur reformarbetet i domstolarna utvecklas. Riksdagen har i allt väsentligt ställt sig bakom regeringens handlingsplan och uppföljningen av denna (bet. 1999/2000:JuU 22, rskr. 1999/2000:255 samt bet.

2000/01:JuU29, rskr. 2000/01:283).

Regeringen har i uppföljningen av handlingsplanen anfört att reform- arbetet bör utgå från ett medborgarperspektiv och med en helhetssyn på verksamheten. Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde medborgaren av tilltänkta förändringar och reformer som skall stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar skall beaktas. Hinder av administrativ, organisatorisk och författningsmässig art som motverkar en snabb, effektiv och rättssäker hantering inom rättsväsendet bör identifieras och – i den mån det är möjligt och önskvärt

Skr. 2001/02:83

103 – undanröjas. En långtgående samverkan mellan myndigheter skall

eftersträvas. Samverkan skall ske med respekt för den grundläggande rollfördelningen mellan rättsväsendets myndigheter. Denna rollfördel-ning utgör en garanti för den demokratiska rättsstaten. I detta sammanhang skall främst domstolarnas och domarnas oberoende och särskilda roll framhållas. Beträffande medborgarperspektivet framhöll regeringen att tyngdpunkten i den dömande verksamheten skall ligga i första instans. Vidare skall kvaliteten i den dömande verksamheten säkerställas. Domstolarna skall vara moderna och attraktiva arbetsplatser.

Domstolsorganisationen skall utformas för att garantera hög kompetens i allt dömande. Dömande verksamhet skall finnas nära medborgarna och bedrivas i alla delar av landet.

Ett resultat av reformarbetet är att ett antal mindre tingsrätter har slagits samman. Vidare har delar av domstolarnas verksamhet som inte innebär dömande verksamhet flyttats till andra myndigheter eller på annat sätt rationaliserats. Vidare har formerna för handläggning av mål blivit föremål för en översyn. För närvarande pågår en försöks-verksamhet som möjliggör att videoteknik kan användas under rättegången. Sammanläggningen av domstolar kommer nu att utvärderas.

Reformarbetet kommer i övrigt att fortsätta.

Med hänsyn till helhetssynen på reformarbetet tillsattes i december 2000 en särskild beredning för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13).

Beredningens uppdrag kan beskrivas så att den skall undersöka möjligheterna att – med bibehållen rättssäkerhet – öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Beredningens uppdrag kan mer konkret beskrivas utifrån de fyra huvuduppgifter som lagts på beredningen. En sådan uppgift är att undersöka möjligheterna att förkorta genom-strömningstiderna i brottmål. En annan huvuduppgift för beredningen är hur den brottsutredande verksamheten ytterligare kan effektiviseras.

Beredningen kommer här att ägna sig åt frågor som rollfördelningen mellan åklagare och polis, utveckling av arbetsmetoder, möjligheter att utnyttja modern teknik m.m. Beredningen skall också följa det arbete som pågår inom rättsväsendet när det gäller utbildning, kompetens-utveckling och personalrörlighet. Reformbehovet inom detta område kan handla om gemensam utbildning, utbytestjänstgöring, behörighetskrav för de olika yrkesbanorna och arbetsuppgifter inom ramen för dem. Även övergripande frågor om myndigheters lokalisering kommer att vara en uppgift för beredningen.

Beredningen har avlämnat två delbetänkanden. I det första betänkandet, som har namnet Snabbare lagföring 1 – Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59), behandlas vad beredningen kallar för ett huvudalternativ för ett snabbförfarande i brottmål. Beredningen anger i betänkandet att man avser att senare återkomma till frågan om det är möjligt att för vissa situationer – och då framför allt i storstadsregionerna – skapa ett ännu snabbare förfarande än huvudalternativet. Det andra delbetänkandet avlämnades strax före årsskiftet. Betänkandet har namnet Snabbare lagföring 2 – Förenklad brottsutredning (SOU 2001:93). Där lämnar beredningen förslag på ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde för det förenklade brottsutredningsförfarandet som i dag regleras i 23 kap. 22 § rättegångsbalken. Beredningen bedömer att även detta förslag bör kunna medverka till att förkorta genomströmningstiderna för

Skr. 2001/02:83

104 mål och ärenden i brottmålsprocessen. Båda betänkandena bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet.