Rörlig ersättning

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med

regeringens bedömning. Utredningen föreslår att bestämmelsen om maxi- mikvot ska tas bort.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och

bedömningen eller har inget att invända mot dem. Fondbolagens förening önskar att det undantag från bl.a. bestämmelser om utbetalning av ersätt- ningar som ska införas i svensk rätt med anledning av värdepappersbolags- direktivet samtidigt bör införas för fondbolag och AIF-förvaltare.

Skälen för regeringens bedömning En kvot mellan rörlig och fast ersättning

Enligt värdepappersbolagsdirektivet ska den fasta delen av ersättningen representera en tillräckligt stor del av den totala ersättningen för att det ska vara möjligt att genomföra en fullt flexibel policy med rörliga ersättnings- delar, inbegripet möjligheten att inga rörliga ersättningsdelar betalas ut (artikel 30.1 k). En bestämmelse med denna innebörd finns redan i svensk rätt i Finansinspektionens föreskrifter om ersättningssystem i kreditinstitut och värdepappersbolag (4 kap. 1 § första stycket). Vidare ställer värde- pappersbolagsdirektivet krav på att värdepappersbolag ska fastställa lämpliga kvoter mellan fasta och rörliga delar av den totala ersättningen (artikel 30.2). Motsvarande krav gäller också enligt Finansinspektionens föreskrifter (4 kap. 1 § andra stycket). När det däremot gäller principerna för fastställandet av kvoterna innebär värdepappersbolagsdirektivet skillnader för värdepappersbolagens del.

För att genomföra regler i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 94.1 g) har det införts en motsvarande bestämmelse i lagen om värdepappersmarknaden om att den rörliga ersättningen till en anställd vars funktion eller totala ersättningsnivå innebär att han eller hon kan ha en väsentlig inverkan på ett värdepappersbolags riskprofil inte får vara större än den fasta ersätt- ningen (tidigare 8 kap. 8 e §, nuvarande 8 kap. 8 f §) (prop. 2013/14:228 s. 180–186).

I värdepappersbolagsdirektivet finns det inte någon motsvarande kvan- titativ begränsning. Det anges i stället att medlemsstaterna ska säkerställa att värdepappersföretagen i sin ersättningspolicy fastställer de aktuella kvo- terna med beaktande av värdepappersföretagets affärsverksamhet och där- med förenade risker samt den inverkan som de olika personalkategorierna har på värdepappersföretagets riskprofil (artikel 30.2). Det är personalkate- gorier som personer i ledande befattning, risktagare, personal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars totala ersättning åtminstone är i nivå med den lägsta ersättningen för personer i ledande befattning eller risktagare, vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på riskprofilen för värdepappersföretaget eller för de tillgångar som det förvaltar (arti- kel 30.1).

Enligt skälen i värdepappersbolagsdirektivet bör direktivet dock inte hindra medlemsstaterna från att i sin nationella lagstiftning införa åtgärder med strängare krav på värdepappersföretag när det gäller maximikvoten mellan de rörliga och de fasta ersättningsdelarna (skäl 25). Vidare bör direktivet inte heller hindra medlemsstaterna från att tillämpa denna maximikvot på alla eller särskilda typer av värdepappersföretag.

Emligt skälen i kapitaltäckningsdirektivet var motivet för införandet av maximikvoten mellan de fasta och rörliga delarna att undvika ett över- drivet risktagande (skäl 65). Det övergripande syftet med värdepappers- bolagsdirektivet är att regelverket om kapitaltäckning ska anpassas till värdepappersbolagens egenart och göras mer proportionerligt i förhållande till dessas storlek, tjänster och grad av komplexitet. Enligt skälen i värdepappersbolagsdirektivet kan en fast kvot mellan rörlig och fast ersättning påverka företagets förmåga att sänka ersättningen när intäkterna minskar och öka företagets fasta kostnadsbas (skäl 25). Detta skulle i sin

ekonomisk nedgång eller minskade intäkter. Bedömningen har därför gjorts att det inte längre ska finnas en fastställd maximikvot på unionsnivå för värdepappersföretag. Det kan noteras att motsvarande ändring inte har gjorts i kapitaltäckningsdirektivet. Kvoten gäller således även i fortsätt- ningen för kreditinstitut.

Frågan är om det utifrån ett svenskt perspektiv kan finnas skäl att behålla maximikvoten. De argument för ett mer flexibelt system som anförs i skälen i värdepappersbolagsdirektivet, gör sig åtminstone till viss del gällande även i Sverige. Maximikvoten infördes dock för att undvika överdrivet risktagande, vilket är ett skäl som fortfarande har bärkraft. Enligt regeringens bedömning skulle värdepappersbolagen dessutom ha tillräckliga möjligheter att ge rörlig ersättning även om maximikvoten skulle gälla även i fortsättningen. Vid en avvägning av skälen för och emot att ta bort maximikvoten anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl för att nu ta bort den.

Krav när det gäller rörlig ersättning

I värdepappersbolagsdirektivet ställs det upp krav när det gäller rörlig ersättning som tilldelas och betalas av ett värdepappersföretag till de personalkategorier som omfattas av regelverket i fråga om rörlig ersättning (artikel 32). Även om reglerna i stor utsträckning stämmer överens med motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 94), som i svensk rätt har genomförts genom Finansinspektionens föreskrifter om ersättnings- system i kreditinstitut och värdepappersbolag, finns det vissa mindre skillnader i uttrycksätten, t.ex. när det gäller den rörliga ersättningens påverkan på kapitalbasen (artikel 32.1 d).

En annan skillnad är vissa tillägg för värdepappersbolagens del när det gäller vad den del av den rörliga ersättningen som ska utgöras av aktier eller andra instrument kan få bestå i (artikel 32.1 j och k i värdepappers- bolagsdirektivet). När det gäller uppskjutande av rörlig ersättning kan noteras att det genom ändringsdirektivet har gjorts ett par ändringar i kapitaltäckningsdirektivet i fråga om tidsperioden för uppskjutande (artikel 94.1 m). Motsvarande regler i värdepappersbolagsdirektivet (artikel 32.1 l) överensstämmer i stället med dem i kapitaltäcknings- direktivet i den tidigare lydelsen.

I förhållande till kapitaltäckningsdirektivet har det i värdepappers- bolagsdirektivet även gjorts några mindre justeringar när det gäller det som anges om att säkerställa att rörlig ersättning inte betalas ut på ett sätt som gör det enklare att kringgå regelverket (artikel 32.2 b) och beträffande en policy för uppskjuten utbetalning (artikel 32.3).

Liksom i dag bör kraven när det gäller rörlig ersättning i värdepappers- bolag regleras i myndighetsföreskrifter.

En mer betydande ändring jämfört med kapitaltäckningsdirektivet (i den tidigare lydelsen) är att vissa värdepappersföretag respektive anställda inte längre ska omfattas av reglerna om krav på utbetalning i aktier eller liknande av del av den rörliga ersättningen, om uppskjutande av utbetalning av rörlig ersättning och om utbetalning av diskretionära pensionsförmåner. Enligt värdepappersbolagsdirektivet (artikel 32.4 a) ska dessa regler inte tillämpas på ett värdepappersföretag vars värde av tillgångar inom och 150

utanför balansräkningen i genomsnitt uppgår till högst 100 miljoner euro under den fyraårsperiod som föregår det aktuella räkenskapsåret.

Enligt värdepappersbolagsdirektivet (artikel 32.5) får en medlemsstat öka detta tröskelvärde under förutsättning att företaget uppfyller ett antal sär- skilt angivna kriterier. Ett av dessa är att det aktuella värdepappersföre- taget inte är ett av de tre största värdepappersföretagen i den medlemsstat där företaget är etablerat, sett till det totala värdet av tillgångar (artik- el 32.5 a). Vidare krävs att värdepappersföretaget inte omfattas av några skyldigheter eller omfattas av förenklade skyldigheter i fråga om planer för återhämtning och resolution i enlighet med krishanteringsdirektivet (artikel 32.5 b). Ytterligare förutsättningar är att storleken på värdepappers- företagets verksamhet i handelslagret respektive derivatverksamhet i och utanför balansräkningen uppgår till högst 150 miljoner euro respektive högst 100 miljoner euro (artikel 32.5 c och d). Tröskelvärdet får vidare inte överstiga 300 miljoner euro (artikel 32.5 e). En sista förutsättning är att det ska vara lämpligt att öka tröskelvärdet med beaktande av arten och omfattningen av företagets verksamhet, dess interna organisation och, i tillämpliga fall, särdragen hos den koncern som det tillhör (artikel 32.5 f). Värdepappersbolagsdirektivet gör det vidare möjligt för en medlemsstat att i stället sänka tröskelvärdet (artikel 32.6). En förutsättning för detta är att det är lämpligt med hänsyn till arten och omfattningen av företagets verksamhet, dess interna organisation och, i tillämpliga fall, särdragen hos den koncern som det tillhör.

Från nämnda regler i värdepappersbolagsdirektivet undantas en person vars årliga rörliga ersättning inte överstiger 50 000 euro och inte utgör mer än en fjärdedel av vederbörandes totala årliga ersättning (artikel 32.4 b). Även i detta avseende är det möjligt för en medlemsstat att besluta att fler än vad som annars följer av direktivet ska omfattas av dessa ersättnings- regler. En medlemsstat får besluta att anställda som har rätt till en årlig rörlig ersättning, som understiger det aktuella tröskelvärdet och den aktu- ella andelen, inte ska omfattas av undantaget på grund av nationella mark- nadsegenskaper vad gäller ersättningspraxis eller på grund av den typ av ansvarsområden och arbetsuppgifter som dessa personer har (artikel 32.7).

I gällande svensk rätt finns bestämmelserna om krav på utbetalning i aktier eller liknande av del av den rörliga ersättningen, om uppskjutande av utbetalning av rörlig ersättning och om utbetalning av diskretionära pensionsförmåner i myndighetsföreskrifter. Det bör gälla även i fortsätt- ningen.

Enligt Finansinspektionens föreskrifter om ersättningssystem i kredit- institut och värdepappersbolag (4 kap. 6 §) ska ett företag se till att minst 40 procent av den rörliga ersättningen till anställda vars arbetsuppgifter har en väsentlig inverkan på företagets riskprofil, vars rörliga ersättning under ett år uppgår till minst 100 000 kronor, skjuts upp minst tre till fem år innan den betalas ut eller äganderätten går över på den anställde. Den i föreskrifterna angivna beloppsgränsen är ett utslag av en tillämpning av proportionalitetsprincipen och infördes för att ytterligare underlätta en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning (Finansinspektionens besluts- promemoria 2011-02-17, FI dnr 10-9254, s. 13). Företaget ska vidare skjuta upp minst 60 procent av den rörliga ersättningen för dels anställda i den verkställande ledningen, dels andra anställda vars arbetsuppgifter har

delar på ett särskilt högt belopp. Kravet på att viss utbetalning av ersättning sker i form av aktier eller andra instrument gäller för företag som är betydande (4 kap. 7 §).

Regeringen anser att det i och för sig framstår som lämpligt att utnyttja den möjlighet som värdepappersbolagsdirektivet ger att vid behov öka respektive sänka tröskelvärdet och att besluta att färre anställda ska omfattas av undantaget. På så sätt åstadkoms ett flexibelt regelverk som i större utsträckning kan anpassas till riskerna i det konkreta fallet. Det framstår emellertid inte som helt klart hur direktivet ska tolkas i detta avseende. I direktivet anges att en medlemsstat får öka tröskelvärdet förutsatt att värdepappersföretaget uppfyller vissa kriterier (artikel 32.5). Det kan enligt regeringens uppfattning tolkas som att avsikten är att en medlemsstat genom föreskrifter (antingen i lag eller på lägre nivå än lag) kan fastställa ett högre tröskelvärde för vissa värdepappersföretag. Det är i fem fall fråga om rent objektiva kriterier (artikel 32.5 a–e), som lämpar sig för generella föreskrifter. Det sista kriteriet är dock av en annan karaktär (artikel 32.5 f). Som redovisas ovan innebär det att det ska vara lämpligt att öka tröskelvärdet med beaktande av arten och omfattningen av före- tagets verksamhet, dess interna organisation och, i tillämpliga fall, sär- dragen hos den koncern som det tillhör. Motsvarande förutsättningar anges även när det gäller möjligheten för medlemsstaterna att sänka tröskel- värdet (artikel 32.6). I dessa fall synes det således vara fråga om en lämplighetsbedömning, knuten till det enskilda företaget. Att ett höjt eller sänkt tröskelvärde ska gälla för ett värdepappersbolag kan med en sådan tolkning därför inte följa direkt av en tillämpning av föreskrifter, utan förutsätter en prövning i det enskilda fallet. Enligt regeringens bedömning bör en sådan prövning göras av Finansinspektionen. Det framstår som lämp- ligt att denna befogenhet regleras genom förordning. De kriterier som ska beaktas vid en sådan prövning bör regleras i bestämmelser i föreskrifter på lägre nivå än lag utifrån reglerna i värdepappersbolagsdirektivet. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 10.2. I sammanhanget ska noteras att Eba, i samråd med Esma, ska utfärda riktlinjer för att underlätta genomförandet av undantagen och se till att de tillämpas på ett enhetligt sätt (artikel 32.9).

När det gäller undantaget i värdepappersbolagsdirektivet i fråga om anställda (artikel 32.7) är utformningen av mer generell karaktär genom att det inte anges någon särskild lämplighetsprövning. I detta avseende bör frågan regleras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

Ersättningar på fondområdet

Fondbolagens förening önskar att det undantag från bl.a. regler om utbetalning av ersättningar i värdepappersbolag som föreslås med anled- ning av genomförandet av värdepappersbolagsdirektivet samtidigt bör införas för fondbolag och AIF-förvaltare. Regeringen konstaterar att denna fråga inte ryms inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Regeringens bedömning: Värdepappersbolagsdirektivets regler om en

ersättningskommitté bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.