Utöver sammanfattning och inledning är rapporten är indelad i sex kapitel.
Kapitel 3 innehåller KBM:s slutsatser och förslag till Regeringskansliet och vissa myndigheter samt en kort beskrivning av det fortsatta arbetet. Kapitel 4 tar upp generella iakttagelser från myndigheternas redovisningar. Här behandlas det faktum att många myndigheter underlåter att inkomma med redovisningar och att redovisningarna har blivit alltmer enhetliga i sin ut-formning. Kapitel 5 handlar om hur myndigheterna tolkar sin roll och sitt ansvarsområde. Frågan om samhällsviktig verksamhet ur ett krisbered-skapsperspektiv analyseras. Kapitel 6 tar upp vilka hot och risker som myn-digheterna har identifierat inom sina ansvarsområden, samt vilka situationer som har analyserats närmare. Kapitel 7 är en fördjupning kring länsstyrel-sernas redovisade risk- och sårbarhetsanalyser. Kapitel 8 är en redovisning av myndigheternas behov av ytterligare åtgärder (inklusive förstärknings-resurser). I bilaga (sidan 54) förtecknas samtliga myndigheter som har inkommit med redovisningar.
3 Slutsatser och rekommendationer
I tidigare sammanställningar och analyser (se avsnitt 2.2) har KBM noterat vissa brister avseende myndigheternas arbete med risk- och sårbarhets-analyser. Inom en del av dessa områden har arbetet förbättrats avsevärt, medan andra problem kvarstår även i 2006 års analyser. I takt med att kunskapen har ökat har arbetet med risk- och sårbarhetsanalys utvecklats och systematiserats. Värderingar med avseende på sannolikhet och konse-kvenser har förfinats. Sammanställningar av analysresultat följer i högre utsträckning en enhetlig struktur och har därmed blivit lättare att jämföra.
Många myndigheter har gjort analyser som i dag kan användas som under-lag i krishanteringssystemet, till exempel i KBM:s planeringsprocess.
Samtidigt finns det myndigheter av stor betydelse för samhällets krisbered-skap som inte lämnar någon redovisning eller bara redovisar arbetsläget och därmed ingen analys alls. Andra myndigheter redovisar identifierade hot och risker inom sitt ansvarsområde, men inte någon fortsatt analys kring vilka konsekvenser riskerna kan leda till eller vilken förmåga som finns att han-tera dessa. Sådana redovisningar torde vara av begränsat värde för myn-dighetens egen krisberedskap, och bidrar inte heller till att stärka samhäll-ets krisberedskap. Syftet med risk- och sårbarhsamhäll-etsanalyser – att stärka kris-beredskapen för både myndigheterna och samhället – har alltså troligtvis endast uppnåtts till viss del.
För att risk- och sårbarhetsanalyserna bättre ska kunna fungera som under-lag, dels för myndigheterna själva och dels för andra i krishanteringssyste-met, är det framför allt tre områden som behöver utvecklas ytterligare.
För det första bör kravet på att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser efterlevas i större utsträckning. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att en majoritet av de myndigheter som omfattas av bestämmelsen underlåter att lämna en redovisning. Redovisningarna används både för aggregerade analyser och som underlag för andra processer, bland annat inom KBM. För att materialet ska vara användbart behöver det vara så komplett som möj-ligt. Särskilt allvarligt är att några av myndigheterna med särskilt ansvar för krisberedskapen inte har inkommit med någon redovisning.
För det andra behöver myndigheterna i högre grad bedöma sin förmåga att hantera de hot och risker som identifieras. I krisberedskapsförordningen föreskrivs särskilt att myndigheterna ska beakta förmågan att hantera all-varliga situationer inom sitt ansvarsområde. Förmågebedömning ska såle-des betraktas som en delmängd av risk- och sårbarhetsanalys. Detta mo-ment av analysen är mycket viktigt för att stärka myndighetens och sam-hällets krisberedskap. En analys av förmågan är nödvändig för att klargöra var sårbarheter finns, och i förlängningen också var åtgärder bör sättas in.
För myndigheter med ett särskilt ansvar för krisberedskapen bör arbetet med risk- och sårbarhetsanalys samordnas med den förmågebedömning som KBM hemställer om i särskild ordning. De sårbarheter, till exempel i form av bristande förmåga eller gränssättande faktorer, som träder fram i
samband med förmågebedömningen kan i risk- och sårbarhetsanalysen bli föremål för en mer fördjupad analys.
För det tredje behöver samverkan och kunskapsutbyte mellan myndigheter öka. Särskilt viktigt är härvidlag länsstyrelsernas ansvar för att samman-ställa regionala risk- och sårbarhetsanalyser, och det stöd de behöver från andra myndigheter. Även för andra myndigheter ger dock ett ökat sam-arbete tydliga mervärden. KBM menar att denna samverkan lämpligen sker inom ramen för samverkansområdena, men att den också bör utsträckas till att omfatta andra berörda privata och offentliga aktörer. Gränsdragningar mellan myndigheters ansvarsområden bör särskilt uppmärksammas för att minska risken att krisberedskapsfrågor ”hamnar mellan stolarna”.
3.1 Förslag till Regeringskansliet
Regeringskansliet är, genom respektive departement, primär mottagare av myndigheternas redovisningar och har därför en nyckelroll i det fortsatta arbetet med risk- och sårbarhetsanalys. Redovisningarna utgör ett omfat-tande och värdefullt underlag som det finns anledning att utnyttja. Departe-menten bör särskilt beakta om myndigheterna har uppmärksammat åt-gärder som de anser att regeringen eller andra myndigheter bör vidta. Den här rapporten kan utgöra att stöd för departementen då den lyfter fram och sammanfattar viktigt innehåll från analyserna, till exempel åtgärdsbehov.
Det är viktigt att det sker en återkoppling från departementen till myndig-heterna. Formen för en sådan återkoppling kan exempelvis vara mål- och resultatdialogerna. Om regeringen anser att det är särskilt angeläget att en viss myndighet vidtar åtgärder – till exempel mot bakgrund av de åtgärds-behov som redovisas i kapitel 8 – är skrivningar i regleringsbrevet naturliga.
Det är även viktigt att de myndigheter som omfattas av kravet på risk- och sårbarhetsanalyser, men inte har levererat det som efterfrågats, möter en reaktion från Regeringskansliet. En sådan markering tydliggör att arbetet med att stärka samhällets krisberedskap ses som betydelsefullt. Det finns anledning att peka på några myndigheter som det ansvariga departementet särskilt bör kommunicera med, då de trots ett utpekat ansvar för krisbered-skapen låtit bli att lämna in någon redovisning, eller lämnat en bristfällig sådan. KBM föreslår att Finansdepartementet för en dialog med Skatte-verket och Länsstyrelsen i Norrbottens län. SkatteSkatte-verkets redovisning utgörs av en knapp sida med ytterst sparsmakat innehåll, och Länsstyrelsen i Norr-bottens län har enligt egen utsago inte genomfört någon risk- och sårbar-hetsanalys. Finansdepartementet bör även informera sig om arbetet vid Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län och Länsstyrelsen i Västra Götalands län (se avsnitt 7.3). KBM föreslår vidare att Näringsdepartementet anmodar Affärsverket Svenska kraftnät att inkomma med en redovisning, då detta inte har skett.
3.2 Förslag till myndigheter med särskilt ansvar