Redogörelse och analys av lärarnas anpassning

Nedan följer en redogörelse för hur varje enskild respondent anpassar sin undervisning utifrån de förväntningar som identifierats i föregående avsnitt.

7.2.1.1 Adam

Adam uttrycker att han känner en tidspress att hinna med allt ”stoff” i Samhällskunskap

1a1 och att schemaläggningen påverkar hur mycket tid som finns att tillgå för kursen.

Innehållet som tas upp på ett arbetsområde varierar från klass till klass men Adam säger att han har samma ”stomme” i alla klasser som han förändrar utifrån gruppen:

Jag kan ju då alltså ta och plocka bort några saker som jag tycker att det här är ju för avancerat, vi går inte in på det så djupt va. hur till exempel om man säger valprocessen, hur fungerar det med utjämningsmandat. Det strök jag ju när jag jobbade med BF, att vi har proportionella system, men att gå in i hur det fungerar det strök jag ju där va.

Adam anpassar alltså innehållet i kursen dels utifrån upplevd tidspress och dels utifrån sina förväntningar på vad eleverna klarar av. Eleverna på NA förväntas kunna klara av ett djupare och större innehåll än till exempel eleverna på BF och Adam har därför ett djupare och större innehåll och kan hålla en högre abstraktionsnivå i sin undervisning på

NA än på BF. Han förväntar sig alltså att ”praktiska” klasser inte kommer att förstå samma undervisning som ”teoretiska” klasser gör:

Det är väl just i pratet, genomgångarna, diskussioner runt omkring. Där skiljer det sig nog väldigt tydligt på hur man jobbar med en mer praktisk klass som inte har det teoretiska baköverbyggnaden riktigt.

Adams olika förväntningar på de olika klasserna resulterar även i att han anpassar sina metoder efter klasserna. Han uttrycker en generell förväntan på att gymnasieelever inte gillar att exempelvis självständigt söka efter fakta utan vill att läraren ska prata mycket. Detta gör att Adam undervisar mycket vid tavlan. Eftersom Adam uttrycker en förväntan på att eleverna på NA kräver att han ska vara rättvis använder han främst prov för att examinera ett arbetsområde. Detta för att han anser att han kan vara mest rättvis när han rättar prov. Inlämningsuppgifter använder han sig inte av i lika stor utsträckning, dels för att han upplever att det är svårt att vara rättvis vid rättningen och dels för att han aldrig kan garantera att det faktiskt är eleven som gjort uppgiften. Han uttrycker också förväntningar på att vissa elever på NA får stöd hemifrån och att han därför inte kan garantera att inlämningsuppgifterna är gjorda av eleverna. Adam pratar om att han inför en termin har en “för-förväntan” om sina kommande elever eftersom han ska planera arbetsområdet och välja ut läromedel till de olika klasserna. Här tydliggörs det att lärare har, och måste ha, föreställningar och förväntningar på olika elevgrupper och att de är nödvändiga i yrkesutövningen. Det visar också att Adam har olika förväntningar på olika klasser och att dessa förväntningar påverkar hur han lägger upp sin undervisning. Adam anpassar sin undervisning även efter vilka läroböcker han använder. Han använder en, vad han beskriver som lättare bok, i yrkesklasserna och påpekar också att man behöver komplettera upp undervisningen med annat material om man skulle vilja gå djupare in på något arbetsområde. Anpassning efter vilken klass som finns i rummet, att man ”känner av dom och provar lite i början” är något som Adam vid upprepande tillfällen påpekar att han gör. Adam förklarar att han korrigerar sin “för-förväntan” på en elevgrupp efter hand. Adam nämner aldrig i intervjun om han gör någon anpassning utifrån kön.

7.2.1.2 Berit

Berit berättar att hon utgår mycket från läroböckerna i sin undervisning. Detta eftersom hon vill att eleverna ska kunna se en röd tråd genom lektionerna och ett samband med boken. I 50 poängskursen Samhällskunskap 1a1 används för yrkeseleverna en lärobok som Berit beskriver som lätt. Eleverna på de högskoleförberedande programmen har istället läroboken Arena i 100 poängskursen Samhällskunskap 1b. Den boken ska eleverna ha alla tre åren på gymnasiet och är därför tjockare än andra läroböcker. Den kan enligt Berit vara lite krånglig och innehåller mycket text. Vad och i vilken omfattning ett område ska tas upp styrs, förutom av styrdokumenten, även av läroböckerna. Läroböckernas innehåll ger därmed en anpassning av kursens innehåll. När hon talar om sitt urval uttrycker hon att ”man väljer lite vad klassen klarar av, lite vad som finns att tillgå och lite vad elever själva önskar”. Hennes bedömning av vad

eleverna klarar av består då av hennes förväntningar på eleverna. Hon uttrycker även att hon försöker variera sina metoder för att eleverna har olika styrkor och alla ska få möjligheten att visa vad de kan.

Hennes förväntningar på eleverna ger en anpassning av metoderna i de två olika kurserna. Förväntningarna att eleverna i 1a1 har problem att hålla fokus gör att hon pratar mindre, delar in passen i flera delar och har korta genomgångar på cirka 15 minuter eller så länge hon har elevernas intresse. Istället för de långa genomgångarna får eleverna arbeta med materialet på något sätt på lektionstid genom exempelvis instuderingsfrågor, spel på datorn eller film. På så sätt får eleverna informationen dubbla gånger, vilket kan tolkas som att hon förväntar sig att de är i behov av det. Innehållet i 1a1 beskriver Berit som ”matad med mycket grejer” och att det råder brist på tid. Hon uttrycker även att hon under kursen inte hinner lära känna klasserna ordentligt. Tidsbristen i kursen menar hon delvis beror på elevenas svårigheter att hålla koncentrationen och kan därmed vara ett resultat av hennes förväntningar på eleverna. Hennes förväntningar på att eleverna i 1a1 inte är skolade i arbetssättet i Samhällskunskap och därmed saknar vanan och självförtroendet gör att de får arbeta mindre självständigt och får mer lärarstöd. Hennes förväntningar på att man behöver vara mer ”hands-on” på eleverna i 1a1 gör att de till exempel får tydliga instruktioner vid en redovisning där hon som lärare delvis bestämmer vad som ska tas med. Hon förväntar sig även att eleverna har ett bristande intresse för samhällskunskapsämnet vilket leder till en anpassning i undervisningen. För att bibehålla elevernas intresse ger hon till exempel eleverna mer förberedda och styrda frågor när de ska se en dokumentär, för att stötta dem i vilka svar de ska leta efter. Detta gör hon inte i 1b som får mer övergripande frågor. Hon programinfärgar även undervisningen för att göra den mer intressant. För eleverna i FT talar hon då exempelvis om att köra lastbil inom EU. Berit menar att eftersom hon inte hinner lära känna klasserna i 1a1 är det svårt att anpassa examinationsformerna, men ger ett exempel:

Möjligtvis att man kan göra en sån sak som att man första provet så kanske man har alla betygskriterierna, även A-frågor och sådär och sen kanske man märker att efter ett tag: nae, men det är inga i den här klassen som kommer sikta på ett A eller det är inga som…då kanske jag plockar bort den typen av frågor kanske till nästa prov. Och på så sätt så kan man ju anpassa lite.

Hon anpassar examinationsfrågorna och därmed möjligheterna att nå de högre betygsstegen efter vilka förväntningar hon har på elevernas prestationer. Ett exempel är att hon ger elever som kämpar för betyget E styrda provfrågor för att ha större möjlighet att “fixa det”. Denna anpassning gör hon dock ej i 1b eftersom hon där förväntar sig att eleverna i dessa klasser kan uppnå alla betygsstegen. Dock uttrycker Berit att hon vid omprov i 1b försöker hjälpa eleverna genom att inte ta ”de krångligaste frågorna hon kommer på”, välja färre frågor och välja frågor som berör något som eleverna bör känna igen. Detta för att eleverna inte ”ska ha möjlighet att tappa sugen direkt”.

I kursen 1b upplever hon fler möjligheter att exempelvis ha reflekterande samtal eller göra avbrott i lektionerna och visa en dokumentär. I kursen 1b förväntar hon sig att eleverna inte har problem med koncentrationen och har därmed längre genomgångar, upp till 50 minuter långa. Det gör att hon i undervisning i 1b kan, till skillnad från i 1a1, lägga mer tid på exempelvis debatter eller fördjupningar. Eleverna i 1a1 förväntas vara mer självständiga eftersom de har en vana som gör att läraren kan ”släppa” dem mer. De får därmed arbeta mer på egen hand. Instuderingsfrågorna som eleverna i 1a1 får göra på lektionstid får eleverna i 1b istället som läxor. Berit anpassar även innehållet i 1b utefter de olika programmens intressen och ger exemplen att hon kan prata om näringsliv och företagande i TE, politik i SA eller aktier i Ekonomiprogrammet (EK)¹⁷. Hon uttrycker att eleverna på de högskoleförberedande programmen behöver hitta det vetenskapliga tänket och den vetenskapliga metoden samt att hon därmed anpassar uppgifterna efter det. Eleverna kan utefter detta till exempel få skriva utredande texter. Anpassningen grundar sig i förväntan på att eleverna som läser högskoleförberedande program behöver lära sig detta för vidare studier, vilket inte gäller för yrkesprogrammen. Den främsta anpassningen i de högskoleförberedande programmen menar Berit därför att hon gör i metodvalen.

7.2.1.3 Carl

Carl uttrycker att han anpassar sin undervisning efter vilken grupp han har. Han säger att han inte anpassar efter ”vad det står på pappret vad de är för några”, utan att han ”känner av” vilka elever han har i klassen och att han märker hur långt han kan gå med olika grupper. Carl säger att innehållet i undervisningen varierar i de olika klasserna, men att han försöker ha liknande uppgifter i alla klasser. Carl uttrycker även att han anpassar innehållet i undervisningen utifrån vilken klass han har. Han pratar om bygg-facket när han har en BA-klass och visar då på en förväntning på att yrkeselever ska vara intresserade av sina programgemensamma ämnen. Carl uttrycker även en generell förväntan på att olika elever lär sig på olika sätt, vilket gör att han försöker variera sin undervisning. Han påpekar att han försöker ”säga samma sak” genom flera olika metoder, exempelvis både genom film och föreläsningar.

Carl uttrycker att han inte har samma examinationer i alla klasser, utan att de påverkas av hur starka eleverna är. I de klasser med svaga elever tar Carl ”väck lite av det mer komplicerade” i sina uppgifter, eftersom han inte förväntar sig att de ska klara av det. Klasser med starkare elever får istället längre och djupare examinationer med öppna och breda frågor. I svaga klasser använder han boken mer än i starka klasser eftersom han förväntar sig att de har ett större behov av den. Carl uttrycker förväntningar på att de svaga eleverna ska ha svårt för prov och undviker därför det i dessa klasser:

Dom andra kan få uppgifter, jag kan hjälpa dom på lektionstid och det är lättare. Det är det jag menar. Dom får ju tid på sig på lektionerna att göra sina uppgifter. Och då är det inga bara faktafrågor utan då vill jag ha större då. Sonderande frågor. Ofta är det så att dom yrkesförberedande eller svaga, dom vill ha uppgifter som man klarar med att man

17

betar av lite i taget såhär [visar med gester] Och dom mer studiemotiverande, dom kan ta mer stora bitar […]

Han menar att han istället ger eleverna större arbetsuppgifter de kan jobba med, då de förväntas vilja beta av uppgifterna lite i taget. Detta får eleverna göra på lektionstid eftersom han förväntar sig att de behöver stöd från honom när de jobbar och att de inte klarar av att jobba själva. Carl förväntar sig att de starka eleverna klarar av större, öppnare och djupare arbetsuppgifter vilket gör att klasserna med starka elever får uppgifter anpassade efter deras förväntade förmågor. Dessa klasser har också prov som examinationsformer i större utsträckning eftersom Carl förväntar sig att de ska klara av det.

Carl förväntar sig att de svaga eleverna ska ha dåligt självförtroende när det kommer till att prestera i skolan och han försöker därför göra sin undervisning ”så enkel som möjligt då, för att bygga upp självförtroendet i klassrummet”. Carl uttrycker att han brukar göra ett ”förprov”, främst i de svagare grupperna, efter lektionerna för att se hur eleverna ligger till inför examinationerna. Han menar att detta stärker deras självförtroende eftersom de inser att de lärt sig något. Dessutom ger det honom en bild av vad han måste repetera. Carl förväntar sig att de starkare grupperna kan förstå boken på egen hand och kunna repetera själva. Han lägger därför mindre lektionstid på repetition än i de svagare klasserna.

7.2.1.4 Doris

Innehållet i Doris undervisning menar hon är relativt likt i alla klasser hon undervisar och att det främst är utförandet och examinationsformerna som anpassas i olika klasser. Vilka metoder hon använder i olika klasser varierar och hon menar att man som lärare måste vara flexibel och känna av eleverna i undervisningen för att anpassa sitt metodval. Hon menar att det i alla klasser finns en variation av individuella lärstilar som hon måste ta hänsyn till och ”lyssna in” när hon gör sina didaktiska val. Doris uttrycker att hon brukar ha läroboken som grund i undervisningen för att hjälpa de svagare eleverna i en klass:

Jag brukar ha en lärobok som grund, kan man säga och det valet har jag gjort därför att min erfarenhet är att dom eleverna som är lite svagare i en klass har behovet av läroboken. Har du en grupp där alla är relativt duktiga så är det enklare att köra utan lärobok […]

Doris använder därmed läroboken i klasser som hon förväntar sig är svaga och har mer behov av den. I de förväntat duktiga klasserna använder hon inte boken lika mycket. Inför prov utgår hon dock från boken i alla klasser för att underlätta för de förväntat svagare eleverna i klasserna.

Doris förväntningar på eleverna som läser de olika samhällskurserna leder till en anpassning av hennes undervisning. Hennes skilda förväntningar på klasskulturen och elevernas benägenhet att göra läxor leder till en metodanpassning som innebär att

eleverna som läser Samhällskunskap 1b får läxor, men inte eleverna som läser

Samhällskunskap 1a1. Förväntningen påverkar även innehållet i 1a1 då Doris menar att

eftersom eleverna inte gör läxor får hon komprimera innehållet i kursen. I kursen upplever Doris en tidsbrist som bland annat beror på att hon förväntar sig att hon inte kan ge eleverna läxor eftersom de ändå inte skulle göra dem. Den upplevda tidsbristen kan därmed delvis vara ett resultat av hennes förväntningar på eleverna. 1b-kursen lider inte av samma tidsbrist, vilket enligt Doris gör att det går att ta upp ett vidare innehåll och fler saker. Doris beskriver kursen 1a1 som en “enklare variant” än 1b:

[...] varje moment får kortare tid och utrymme. Då måste man ju fundera lite grann på vad det är som ska väljas bort, jämfört med 1b [...] fortfarande så måste man ju titta på innehållet, men man kanske tolkar det lite bredare.

De olika momenten i 1a1 får alltså mindre utrymme i jämförelse med 1b och vissa saker måste väljas bort. Enligt styrdokumenten ska vissa delar vara detsamma, men Doris uttrycker att hon som lärare tvingas göra en bredare tolkning i 1a1 än i 1b. Innehållet påverkas även av de olika läroböckerna i kurserna. Läroboken Kompass som används i kursen 1a1 beskriver hon som kort, tunn och innehållande ett enkelt språk. Hon menar att tidsbristen i kursen gör att en tjockare bok inte hade hunnits med eftersom den kräver mer undervisningstid. Läroböckerna Arena och Reflex som används i kursen 1b beskriver hon som innehållande ett svårt språk, svåra ord och begrepp som kräver mycket undervisning och förklaringar. Valet av lärobok påpekar Doris inte är gjord av henne själv. Kursernas innehåll avspeglas senare även i examinationsformerna och Doris menar att frågorna på proven ser olika ut beroende på vad som tagits upp på lektionerna och hur djupt eller brett man gått in på ett område. Hon betonar dock att även om det inte är samma frågor så försöker hon mäta samma sak. Valet att använda prov som examinationsform grundar sig i hennes förväntan att eleverna föredrar det eftersom ett moment då kan ses som avklarat för eleverna. Hon förväntar sig också att inlämningar kan vara en stressfaktor för eleverna med deadlines som de skjuter på. Hon själv menar även att hon föredrar prov framför inlämningar eftersom hon då vet att det är eleverna själva som gjort det, vilket inte går att garantera vid inlämningar.