Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar
eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestämmelser om reklam som riktar sig till barn.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Bonnier Broadcasting instämmer i utredningens
bedömning. Myndigheten för press, radio och tv och Nent Group instämmer delvis i utredningens bedömning. Folkhälsomyndigheten delar inte utredningens bedömning med anledning av att barnreklamförbudet inte omfattar alla minderåriga så som avses i ändringsdirektivet.
97 Prop. 2019/20:168
Skälen för regeringens bedömning
Reklam för ohälsosamma livsmedel eller drycker som åtföljer eller ingår i barnprogram
Artikel 9.4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet föreskriver att medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser ohälsosamma livsmedel och drycker. Enligt artikeln avses livsmedel eller drycker som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt eller natrium och sockerarter, som enligt rekommendationer inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten.
Uppförandekoderna ska syfta till att på ett verkningsfullt sätt minska barns exponering för reklam för sådana livsmedel och drycker, och till att säkerställa att sådan reklam inte betonar positiva näringsmässiga egenskaper hos sådana livsmedel och drycker. Även på området för alkoholreklam införs en bestämmelse med uppmaning till samreglering och främjande av självreglering med syftet att på ett verkningsfullt sätt minska minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker (artikel 9.3).
Regeringen bedömer att det svenska förbudet mot reklam riktad till barn innebär att det inte finns behov av att föreslå några lagstiftningsåtgärder med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser om att minska barns exponering för reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker.
Förbudet mot reklam riktad till barn finns i 8 kap. 3, 7 och 8 §§ radio- och tv-lagen. Enligt 8 kap. 3 § får program i tv-sändningar och beställ-tv som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonsering. Enligt 8 kap. 7 och 8 §§ får reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Dessutom får reklam i tv-sändningar och beställ-tv inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år. I reklam i tv- sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte heller förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.
Nent Group som förordar samreglering på området anser att förbudet mot reklam riktad till barn saknar bärande skäl. Regeringen anser dock att förbudet mot reklam riktad till barn är en viktig del av de svenska reklamreglerna för tv och beställ-tv. Förbudet infördes med utgångspunkten att barn inte har samma möjligheter som vuxna att skilja mellan redaktionellt innehåll och reklam. Förbudet är vidare närbesläktat med frågan om annonsidentifikation och viktigt för att upprätthålla principen om en tydlig åtskillnad mellan programinnehåll och kommersiella meddelanden när det gäller reklam riktad till barn.
Folkhälsomyndigheten anser inte att nuvarande regler i radio- och tv- lagen är tillräckliga för att genomföra kraven i ändringsdirektivet eftersom förbudet mot barnreklam endast gäller barn under tolv år, och inte alla minderåriga så som avses i ändringsdirektivet.
Förbudet mot tv-reklam riktad till barn under 12 år infördes 1991 (prop. 1990/91:149). Den grupp barn för vilka det ansågs motiverat med särskilda
Prop. 2019/20:168
98
regler var ”yngre barn”, dvs. barn som ännu inte lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och andra delar av en tv-sändning. Efter synpunkter från Lagrådet kom förbudet att konkretiseras genom att en 12-årsgräns angavs i bestämmelsen (samma prop. s. 121). Tidigare har bedömts att dåvarande marknadsföringslagens (1995:450) bestämmelser om otillbörlig marknadsföring kompletterat bestämmelserna om tv-reklam riktad till barn under 12 år och att Sverige därmed anses uppfylla de krav som i detta sammanhang ställs på bestämmelser som syftar till att skydda minderåriga (prop. 1995/96:160 s. 116 f.). Utöver befintliga regler i radio- och tv-lagen kan nämnas förbudet i den s.k. svarta listan i marknadsföringslagen (2008:486) mot direkta köpuppmaningar till barn. Nuvarande marknadsföringslag genomför direktivet om otillbörliga affärsmetoder (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG). Förbudet innebär att annonser inte får direkt uppmana barn under 18 år att köpa eller övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de annonserade produkterna åt dem. Bestämmelsen gäller reklam i alla medier inklusive webbplatser. I sammanhanget kan även nämnas att självreglering spelar en viktig roll. Internationella handelskammaren (ICC) tar bland annat fram uppförandekoder inom affärsetik och marknadsföring. Reglerna utgör ett viktigt underlag vid en bedömning av vad som utgör god marknadsföringssed. Enligt artikel 18 i ICC-reglerna ställs det särskilda krav på marknadsföring som riktas till barn och unga. Den får inte motverka positiva sociala beteenden, livsstilar och attityder. Produkter som är olämpliga för barn eller unga får inte marknadsföras i media som riktar sig till dessa och sådant material ska dessutom klart markeras som olämpligt för barn. Sammantaget får kraven i ändringsdirektivet anses uppfyllda.
Myndigheten för press, radio och tv ifrågasätter om utredningens förslag till fullo genomför direktivet eftersom audiovisuella kommersiella meddelanden är ett överordnat begrepp, för bland annat tv-reklam och sponsring, och det saknas ett generellt förbud mot sponsring av barnprogram i radio- och tv-lagen.
Som regeringen tidigare uttalat är något generellt förbud mot sponsring av barnprogram inte nödvändigt. Sponsring av barnprogram är således tillåten, men sponsringsmeddelanden får, lika lite som annan reklam, syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år (prop. 1995/96:160 s. 117 och prop. 2009/10:115 s. 149). I sammanhanget bör det även framhållas att kraven enligt ändringsdirektivet i denna del är att medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser ohälsosamma livsmedel och drycker. Det är alltså inte fråga om krav på ett förbud.
Mot bakgrund av att många tv-kanaler i Sverige är etablerade utomlands och att Sverige inte med stöd av barnreklamförbudet kan ingripa mot reklam som riktas till svenska barn i sändningar från andra EU-länder kan det vara värdefullt att uppförandekoder som tas fram i andra länder även tillämpas i Sverige. Det kan nämnas att Sveriges Annonsörer, med hänvisning till ett flertal initiativ på området, ser positivt på främjande av självreglering genom uppförandekoder för att motverka reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker riktade mot barn.
99 Prop. 2019/20:168 Reklam för spel om pengar
Varken AV-direktivet eller ändringsdirektivet innehåller några bestämmelser avseende reklam som marknadsför spel om pengar. I ändringsdirektivets skäl 30 anförs dock att det är viktigt att minderåriga på ett verkningsfullt sätt skyddas mot exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsför spel. Vidare hänvisas till att det på unionsnivå och nationell nivå finns åtskilliga själv- eller samregleringssystem för främjande av ett ansvarsfullt spelande, inbegripet audiovisuella kommersiella meddelanden.
I spellagen (2018:1138), som gäller för spel om pengar, finns bestämmelser om måttfull marknadsföring. Enligt 15 kap. 1 § spellagen ska måttfullhet iakttas vid marknadsföring av spel till konsumenter och marknadsföringen får inte riktas särskilt till personer under 18 år. Av 15 kap. 6 § spellagen framgår det att reklam för spel som tillhandahålls av någon som saknar nödvändig licens enligt lagen inte får förekomma i tv- sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv eller ljudradiosändningar som omfattas av radio- och tv-lagen.
Folkhälsomyndigheten föreslår i stället att radio- och tv-lagen kompletteras med utökad hänvisning till spellagen för att på så sätt reglera att marknadsföring av spel till konsumenter inte får riktas särskilt till personer under 18 år. En sådan hänvisning är enligt regeringen inte nödvändig med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser. Det kan nämnas att regeringen den 25 april 2019 beslutade om tilläggsdirektiv till Spelmarknadsutredningen (Fi 2018:03). Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen överväga hur omfattningen av marknadsföring av spel kan minskas, särskilt i syfte att skydda sårbara grupper som personer med spelproblem eller förhöjd risk för spelproblem samt unga (dir. 2019:18). Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.
Teleshoppingsändningar under barnprogram
Artikel 20.2 i AV-direktivet innebär bland annat att tv-reklam eller teleshopping inte får infogas i sändningar av gudstjänster. Ändringsdirektivet innebär att artikeln tillförs en mening med innebörden att teleshoppingsändningar ska vara förbjudna även under barnprogram. Förändringen är i linje med den reglering som redan finns i radio- och tv- lagens bestämmelser på området. Dessa bestämmelser är strängare än AV- direktivets reglering. Enligt 8 kap. 3 § radio- och tv-lagen får program i tv- sändningar eller beställ-tv som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas för annonsering. Regeringens bedömning är därför att det inte finns något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets förbud mot teleshoppingsändningar under barnprogram.