Regeringens förslag: Om en leverantör som sänder tv eller
163 Prop. 2019/20:168 enligt radio- och tv-lagen ska marknadsföringslagen, med undantag för
bestämmelserna om marknadsstörningsavgift, tillämpas. Informationen ska anses vara väsentlig enligt marknadsföringslagen. Av radio- och tv- lagens bestämmelser om granskning och tillsyn ska framgå att Konsumentombudsmannen har tillsyn över att bestämmelsen om information följs.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen
föreslår inte någon ändring i radio- och tv-lagens bestämmelser om tillsyn.
Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker
förslaget. Konsumentverket delar utredningens bedömning att risken för att en leverantör av beställ-tv skulle kunna träffas av sanktioner både enligt e-handelslagen och radio- och tv-lagen är försumbar. Sveriges advokatsamfund är av rättssäkerhetsskäl och författningstekniska hänsyn kritiska till att sanktionen ska finnas i två regelverk även om Konsumentverket är ansvarig för tillsynen i båda fallen.
Skälen för regeringens förslag
Kravet på att lämna information
Av artikel 5 i AV-direktivet följer att leverantörer av audiovisuella medietjänster ska se till att mottagarna av deras tjänster alltid har direkt tillgång till viss information. Artikeln är genomförd genom 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen där det framgår att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats och uppgifter om behörig tillsynsmyndighet. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att syftet med kraven som ställs i bestämmelsen är att en mottagare av en audiovisuell medietjänst smidigt och direkt ska få tillgång till information om leverantören. Programföretagen och leverantörerna får själva välja på vilket sätt informationen lämnas. Det kan ske i sändning på tv-skärmen, på en sida i text-tv eller på företagets webbplats (se prop. 2009/10:115 s. 274).
Beställ-tv är en tjänst även enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Det innebär att en leverantör av beställ-tv förutom radio- och tv-lagen även ska följa e-handelslagens bestämmelser. I 8 § e-handelslagen finns bestämmelser om information som till stor del motsvarar 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen. Enligt 8 § e-handelslagen ska en tjänsteleverantör som tillhandahåller informationssamhällets tjänster lämna information om bland annat namn, adress i etableringsstaten och e-postadress. I paragrafen hänvisas i fråga om leverantörer av beställ-tv även till informationskraven i radio- och tv-lagen. Lämnas inte information enligt 8 § kan leverantören enligt marknadsföringslagen (2008:486) åläggas att lämna informationen. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (se 15 § e-handelslagen).
Prop. 2019/20:168
164
Sanktionsmöjligheter om information inte lämnas
I dag finns i radio- och tv-lagen ingen sanktion om en leverantör låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 §. När bestämmelsen infördes uttalade regeringen att det i och för sig inte fanns några rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen. Något sådant förslag lämnades dock inte av den dåvarande AV-utredningen. Det saknades därför underlag för att ta ställning till frågan i lagstiftningsarbetet (prop. 2009/10:115 s. 122).
Som redogörs för ovan är syftet med kravet på att lämna information i 2 kap. 1 § att mottagare av tv-tjänster smidigt och direkt ska få tillgång till information om leverantörer av medietjänster. Regeringen anser att det är rimligt att det finns sanktionsmöjligheter om en leverantör inte lämnar information enligt bestämmelsen. I likhet med utredningen anser regeringen att marknadsföringslagens sanktionssystem bör tillämpas när information enligt bestämmelsen inte lämnas.
Utredningen föreslår att sanktionsbestämmelsen utformas på motsvarande sätt som bestämmelser i andra lagar som reglerar sanktioner vid utebliven information till konsumenter, däribland 15 § e-handelslagen. Enligt lagförslaget ska marknadsföringslagen, med undantag av bestämm- elserna om marknadsstörningsavgift, tillämpas om en leverantör inte lämnar information enligt 2 kap. 1 §. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Frågan om hur en hänvisning i en lag till bestämmer i en annan lag utformas bör enligt Lagrådets uppfattning avgöras med hänsyn till förhållandena på varje enskilt rättsområde. Om avsikten enbart är att ett begränsat antal bestämmelser i en annan lag ska tillämpas bör utgångs- punkten vara att en hänvisning utformas så att den pekar ut de relevanta bestämmelserna. Enligt Lagrådet vore det att föredra om det i lagtexten preciserades vilka paragrafer i marknadsföringslagen som ska tillämpas.
Eftersom sanktionssystemet i marknadsföringslagen föreslås tillämpas vid utebliven information skulle det kunna bli aktuellt att tillämpa lagens bestämmelser om åläggande att lämna information, informations- förelägganden, vite, tillsynsbefogenheter, bestämmelser om talerätt, rättegångsbestämmelser och bestämmelser om överklagande. Det är således inte enbart fråga om ett begränsat antal bestämmelser i lagen som skulle kunna aktualiseras. Regeringen anser inte att en uppräkning av dessa bestämmelser i paragrafen gör den tydligare. Det finns snarare en risk för att det uppstår frågor kring varför hänvisningen inte är utformad på samma sätt som i motsvarande bestämmelser i andra lagar som reglerar sanktioner vid utebliven information. Dessutom är till exempel rätten att överklaga ett informationsföreläggande enligt marknadsföringslagen inte beroende av om lagens överklagandebestämmelser räknats upp i den föreslagna paragrafen eller inte. Regeringen delar därför inte Lagrådets uppfattning att hänvisningen till marknadsföringslagen bör utformas så att alla bestämmelser i lagen som kan bli aktuella att tillämpa räknas upp i den paragraf som föreslås.
Sveriges advokatsamfund är kritiska till att en underlåtenhet att lämna information för leverantörer av beställ-tv kan medföra en sanktion enligt både radio- och tv-lagen och e-handelslagen. Kravet på att lämna information finns dock redan i dag i båda lagarna. När
165 Prop. 2019/20:168 informationsskyldigheten infördes i radio- och tv-lagen ansåg regeringen
att den information som ska lämnas enligt e-handelslagen inte fullt ut motsvarade vad som krävs enligt AV-direktivet (se prop. 2009/10:115 s. 122). Eftersom marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser föreslås gälla vid utebliven information enligt såväl radio- och tv-lagen som e- handelslagen kan regeringen inte heller se att det i praktiken finns någon risk för dubbla sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna. Det kommer också vara Konsumentombudsmannen som har tillsyn över att bestämmelserna i båda lagarna följs. En leverantör som låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen kan antingen åläggas att lämna informationen eller föreläggas att göra det. Lämnar leverantören den information som krävs enligt radio- och tv-lagen uppfylls samtidigt skyldigheten att lämna samma information enligt 8 § e-handelslagen och tvärt om.
Av radio- och tv-lagens bestämmelser om granskning och tillsyn bör framgå att Konsumentombudsmannen har tillsyn över att leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv följer kravet på att lämna information i 2 kap. 1 §.
22
Översyn av radio- och tv-lagen utifrån ett
nytt säkerhetsläge
I radio- och tv-lagen finns bestämmelser om krav på tillstånd för att sända tv, sökbar text-tv och ljudradio i marknätet. För att kunna få ett sändningstillstånd ska vissa förutsättningar vara uppfyllda. Ett tillstånd får till exempel endast ges till ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden. Det ingår dock inte vid någon del av tillståndsprövningen – vare sig vid tilldelning, överlåtelse eller återkallelse – att hänsyn ska tas till Sveriges säkerhet. Det finns alltså inte möjlighet att låta bli att tilldela eller att återkalla ett tillstånd på den grunden att ett programföretag anses utgöra en nationell säkerhetsrisk.
Utredningen har övervägt hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för tv, text-tv och ljudradio. I det sammanhanget berörde utredningen även frågan om behovet av ökad transparens kring ägarförhållanden på mediemarknaden.