Vi inledde avsnittet om rekordårens flerbostadshusområden med att visa på hur det hittills mest omfattande småhusbyggandet i Sverige låg fasför- skjutet i förhållande till flerbostadshusbyggandet, vilket illustreras i figur 7. När vi här talar om rekordårens småhusbebyggelse avser vi villor, ked- jehus och radhus, som byggdes i stora, sammanhängande områden mellan åren 1969 och 1981.
Under rekordåren byggdes lite över en halv miljon småhus. De har faktiskt ökat i antal sedan dess, genom att en hel del fritidshus från den tiden blivit åretruntbostäder, så nu finns det ca 541 000 småhus för per- manentboende byggda 1969–81 och det motsvarar mer än en fjärdedel av hela småhusbeståndet. Cirka 85 procent är privatägda, resten hyres- eller bostadsrätt.
Figur 11
Nybyggda småhus 1955–1985. Rekordåren i mörkare färg.
Källa: SCB
Grupphusbyggandet slog igenom i början av 60-talet i samband med det ökade bostadsbyggandet i storstäderna. Det var ett medel att begränsa de stigande byggkostnaderna, bl.a. genom att industrialisera byggplatsen.75
Staten erbjöd ett smidigt sätt att finansiera grupphusbyggandet. Spar- bankerna runt om i landet var engagerade i olika grupphusprojekt och byggde upp en organisation för bostadssparande.
Figur 12
Småhus färdigställda 1969–81.
Källa: SCB. Upplåtelseformer avser SCB:s kalkylerade bostadsbestånd 2005. Lägenhets- storlekar baseras på FoB90.
Planmässiga förutsättningar i småhusområdena från rekordåren
På 60- och 70-talen blev det vanligt att landets större bostadsbyggnads- företag investerade i byggbar mark och uppförde grupphusområden på lättprojekterad åkermark i anslutning till tätorten. Under 60-talets slut fick kommunerna ett större ansvar för planering och markanvändning, vilket minskade byggföretagens möjlighet att agera självständigt. Företagen tvingades att utveckla samarbete med kommunerna, som ofta formulerade villkoren.76
Allt fler större grupphusområden
Ca 60 procent av småhusen byggdes i grupp under den här tiden. I stor- stadsområdena var andelen gruppbyggda hus ännu större. Den snabba välståndsökningen under 60-talet gjorde att de stora byggbolagen kunde konkurrera effektivt med typhustillverkarna genom att bygga grupphus- områden. Hur stora är då de storskaliga grupphusområdena från 60- och 70-talen?
Figur 13
Färdigställda grupphus efter områdets storlek i antal bostäder räknat. Procentuell fördelning av småhusen respektive år.
Källa: Jonsson 1985: Från egnahem till villa – enfamiljshuset i Sverige 1950–1980
I de flesta årgångar dominerar områden med färre än 30 hus. Men under en period på 70-talet byggdes det fler småhus i områden med 50–99 hus. Riktigt stora grupphusområden är alltså relativt ovanliga. Men vissa år byggdes, som framgår av diagrammet, mer än 15 procent av de grupp- byggda småhusen i områden med minst 100 hus.77
Industriellt byggande
Grupphusbyggandet innebar en möjlighet för de stora byggföretagen att även industrialisera själva byggarbetsplatsen, genom att planer utforma- des för en rationell produktion. Inspiration hämtades från den samtidigt pågående utvecklingen inom flerbostadsbyggandet och från USA, som efter krigsslutet inledde en rationell massproduktion av enfamiljshus åt hemvändande soldater. Prefabricering av byggelement och snickerier till småhus hade tidigare utvecklats av trähus- och materialindustrin.
Gestaltningen av de styckebyggda kataloghusen från slutet av 60-talet och början av 70-talet inspirerades ofta av flerbostadshusens arkitektur. Kritiken mot bostadsområdenas monotoni medförde att husproducenterna i slutet av 70-talet började söka inspiration från annat håll, bl.a. från den amerikanska villan i ”ranchstyle”.
77 Jonsson (1985).
Många av de stora grupphusområdena från 70-talet har kritiserats för sin enformighet. Foto: Joakim Berglund/Pressens bild
De tekniska systemen fick styra
Identiskt utformade enplansvillor radades monotont upp utefter smala asfalterade gator utan trottoarer. På så sätt minimerades anläggnings- kostnaderna. Småhusområdena från denna tidsperiod är ofta schematiskt och slentrianmässigt planerade, utan möjlighet till omsorgsfullt projekte- ringsarbete. Insyn och placering i förhållande till väderstreck bekymrade man sig inte särskilt mycket om, och inte heller om utformningen av när- miljön. Tomterna är ofta små, 400–600 kvm, och gatunätet är tillrättalagt för att effektivt kunna gräva ner vatten- och avloppsledningar.
Likformigheten kan ge bra förutsättningar
Under 70-talet introducerades nya frågeställningar, t.ex. att en ekologisk grundsyn skulle vara vägledande vid planeringen. Efter oljekrisen blev energifrågorna för första gången aktuella.78 Att de hårt exploaterade små-
husområdena från 60- och 70-talen är likartat uppbyggda kan faktiskt underlätta en kommande förnyelse. Denna typ av bebyggelse kan t.ex. ha större förutsättningar att bli effektiv när det gäller energibesparande åtgär- der. Villaföreningar skulle t.ex. kunna ha gemensamma handlingprogram för energibesiktning och energirådgivning. Det borde också vara lättare för småhusägarna att gå samman och göra gemensamma upphandlingar när det rör sig om många hus av samma typ, med likartade konstruktioner och problem.
Garagen vid matarleden
1968 publicerade Statens Planverk och Statens vägverk ”Riktlinjer för stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerheten”. Man följde de principer som arbetsgruppen SCAFT 79, vid Chalmers hade utvecklat. Gång- och
cykelvägar anlades skilda från biltrafik, vilket ofta fick till följd att garage och parkeringar placerades intill en yttre matarled. Kritiken mot bl.a. parkeringarnas placering gjorde att många kommuner i slutet av 70-talet återgick till 60-talets planeringstankar.80
78 BFR R50:1985.
79 Stadsbyggnad Chalmers Arbetsgruppen för forskning om trafiksäkerhet. 80 Jonsson (1985).
Garagen placerades i början av 70-talet ofta intill en yttre matarled. Foto: Sollentuna kommun
Rekordårens villamiljöer – hur de fungerar att leva i
Även om kritiken mot villaområdena från rekordåren inte skallat lika högt som den mot flerbostadshusområdena så fanns det kritik redan från början. Staffanstorp är ett av de största och mest omtalade villaområdena från denna tid. I en artikel i tidskriften Arkitektur 1977 konstaterar Olof Hultin i en ganska syrlig ton att det mesta är tämligen välordnat i Staffans- torp men att det knappast är några arkitektoniska stordåd som utförts där utan en egendomligt ensartad miljö, vars utformning styrts av låneregler och totalentreprenader. ”Utlagda med sex meters förgårdsmark, antingen
med gavel eller långfasad mot en helt rak entrégata blir deras framtoning ibland direkt parodisk.” 81
Källarlösa enplanshus är vanligast
Det fanns fler kritiker som menade att de ensartade småhusen var ett resultat av reglerna för den statliga bostadsbelåningen. Ett exempel på typisk lånearkitektur är det källarlösa 1½-planshuset, som var mycket po- pulärt på 70-talet. Lånereglerna gjorde nämligen att man fick låna mer på denna typ av hus än på ett tvåplanshus med samma yta.82
Bland de småhus som byggdes under hela 60-talet och en bit in på 70- talet dominerar annars enplanshuset helt, med ca 80 procent. Källare är ovanliga i hus byggda efter 50-talet – bara 10–15 procent av grupphusen från 60- och 70-talen har källare.83
Småhusen blev större och större
Småhusens yta blev successivt större under 60- och 70-talen. Men grupp- husen från den tiden är ändå ofta något mindre än de styckebyggda husen. Medelstorleken är 100–110 kvm.84
Servicen blev inte så bra som det var tänkt
Man tänkte sig från början att dessa småhusområden skulle ha god till- gång till såväl kommersiell som samhällelig service. Men det kräver ett ganska stort befolkningsunderlag och kunde därför inte förverkligas i särskilt många områden.85 Boendeformen så gott som förutsätter bilinne-
hav och dagliga resor med egen bil till såväl arbete som service. De som bosätter sig i dessa boendemiljöer är förmodligen helt införstådda med detta, men problem uppstår för dem som av olika anledningar inte längre kan köra egen bil.
Relativt sett god tillgänglighet
Eftersom man ofta valde lättexploaterad terräng är tillgängligheten för rörelsehindrade i närmiljön vanligen tillfredsställande. Problemet kan vara att man inte får köra ända fram till dörren. En del av husen byggdes i 1½-plan, med badrummet på ovanvåningen. I dessa hus kan det krävas en handikappanpassning om en person med rörelsehinder ska kunna bo där. Men de flesta husen är enplanshus med förhållandevis väl tilltagna ytor i kök och badrum. 81 Hultin (1977). 82 Arkitektur nr 4, 1981. 83 Jonsson (1985). 84 Jonsson (1985). 85 Jonsson (1985).
Sociala förutsättningar i rekordårens villaområden
En hel del av dem som nu närmar sig pensionsåldern bor i den del av småhusbeståndet som kom till under rekordåren 1969–81. Man kan också konstatera att de flesta som bor i husen från den så kallade villaboomen nu är i övre medelåldern eller äldre. Av de sammanlagt 512 000 hushåll som bodde i småhus byggda 1969–81 år 2000 hörde 230 000 till ålders- gruppen 50–64 år, räknat efter den äldste hushållsmedlemmen och ca 83 000 var pensionärshushåll.
Äldre efterfrågar attraktiva alternativ
Många kommuner känner av en ökad efterfrågan på bostäder från villabor i övre medelåldern och äldre, som kan tänka sig att flytta till något mindre och mer lättskött.
Merparten av dem som bor i rekordårens villaområden är samboende, men ungefär vart fjärde hushåll bland 50–64-åringarna och vart tredje pensionärshushåll består av bara en person. Dessa ensamboende skulle kanske i högre grad än de samboende söka sig till andra boendeformer om det erbjöds attraktiva och kostnadsmässigt rimliga alternativ på den lokala bostadsmarknaden. I många kommuner skulle det förmodligen inverka positivt totalt sett på bostadsmarknaden om man kunde öka om- sättningen på dessa hus.86
Figur 14
Hushåll i småhus byggda 1969–81 efter den äldsta hushållsmedlemmens ålder år 2000.
Källa: SCB, av Boverket beställd bearbetning av fastighetsregistret och register över total- befolkningen
Låga boendekostnader – för dem som bott där länge
Många av de medelålders och äldre som bor i villaboomens småhus har bott där väldigt länge. Ungefär sju av tio har bott i huset mer än 20 år. Detta har naturligtvis avgörande inverkan på deras boendekostnader och har säkert även på andra sätt stor betydelse för benägenheten att flytta. De villaägare som köpte sitt hus för minst 20 år sedan betalade år 2000 i genomsnitt knappt 47 600 kronor om året för sitt boende. Den unga barn- familjen i huset intill, som köpte sitt hus på 90-talet, fick punga ut med 82 400 kronor för samma boende. Vilket ändå är betydligt mindre än vad boendekostnaden skulle blivit i ett nybyggt hus.87
Miljömässiga förutsättningar i småhusen från rekordåren
De stora småhusområdena från rekordåren är en resurskrävande boende- miljö. Olof Hultin är i sin tidigare omnämnda artikel från 1977 ytterligt kritisk till detta. Han menar att småhusboendet totalt sett är så resurskrä- vande att det är svårt att försvara samhällets subventionering av denna boendeform. ”Man frestas att spekulera över till vad man kunde ha an-
vänt de skattemiljarder som årligen undanhålls genom avdragen. Eller hur man skulle kunnat fördela de resurser som förbrukas genom det öka- de uppvärmnings- och transportbehovet, de ökade stadsplanekostnaderna
och den ökade marktillgången.” 88 Vid denna tid hade hushållen betydligt
större avdragsmöjligheter än idag. För normalhushållet motsvarade skatte- reduktionen mellan 50 och 60 procent av ränteutgifterna och för dem som tjänade mer kunde det handla om upp till 85 procent.
Merparten använder el för uppvärmning
Det dominerande uppvärmningssättet för de gruppbyggda småhusen var direktverkande el, som värmde ca 75 procent av småhusen. Det var först mot 70-talets slut som fjärrvärme började användas. Den fick snart en marknad på ca 40 procent av de gruppbyggda småhusen. Gemensamma värmecentraler för grupphusområden introducerade i början av 60-talet och installerades direkt i ca 30 procent av områdena.89
Det har skett – och sker – en kontinuerlig övergång från el och fossila bränslen till andra uppvärmningssätt, men fortfarande värms de flesta småhus byggda under den här perioden med el. Cirka 31 procent av småhusen har direktverkande el, ca 11 procent vattenburen el och ca 17 procent biobränsle i kombination med el. Fjärrvärme används bara i ca 11 procent av småhusen, men potentialen är mycket större. Idag ansluts cirka 10 000 småhus per år till fjärrvärme och det pågår forskning kring hur kostnaderna för anslutningen ska kunna sänkas. Fjärrvärmeföreningen beräknar att deras andel på värmemarknaden kan växa från dagens 50 procent till 75 procent på längre sikt.90
87 Boverket (2002a). 88 Hultin (1977). 89 Jonsson (1985).
Tabell 3
Antal småhus i tusental efter energianvändning 2003.
91 Byggförlaget (2004). 92 K-konsult Energi (2005).
93 Profu=Projektinriktad forskning och utveckling i Göteborg. De arbetar med energi-,
avfalls- och miljöfrågor. Alla använda energislag
Summa Enbart Enbart Enbart Olja och Olja, Olja Bio- Enbart Värme- Fjärr- Annat
direktel vatten- olja bio- bio- och bränsle bio- pump värme upp- buren bränsle bränsle el och el bränsle värm-
el och el nings- sätt Byggår 1961–70 275 35 43 37 10 7 20 36 15 15 35 21 Byggår 1971–80 410 175 31 17 6 4 9 81 15 14 40 18 Källa: Profu 2005 93
Biobränslen omfattar bland annat ved, flis och pellets. Småskalig vedeld- ning som sköts på fel sätt eller med dålig utrustning kan innebära hälso- och miljöproblem i småhusområden.
Oljekrisen på 70-talet innebar att småhusens energiförbrukning blev ett viktigt försäljningsargument för typhusen. Det innebar bl.a. att de små- hus som byggdes då fick bättre isolerade väggar och vindsbjälklag och att väggelementen konstruerades för att undvika köldbryggor och luft- läckage.91
Kostsamt men lönsamt att byta till annat uppvärmningssätt
En konvertering från direktverkande elvärme till annat uppvärmningssätt i småhus innebär förhållandevis stora investeringar. Förutom att byta ut elradiatorerna till ett vattenburet värmesystem, behöver man installera skorsten och skapa utrymme för pannrum. I t.ex. små radhus kan det vara problem att finna plats för det och tomterna är ofta så små att det inte är möjligt att göra en tillbyggnad.92
Om huset ligger inom ett fjärrvärmeområde kan fjärrvärmeanslutning vara ett alternativ. Installation av värmepumpar ökar snabbt och 90 pro- cent av värmepumparna installeras i hus med direktverkande el.
Mot bakgrund av de höga priserna på olja och el bedömer Boverket att det i de allra flesta fall är lönsamt för den enskilde att byta värmesys- tem, så att man kommer bort från de dyra energiformerna el och fossila bränslen.
Varför gör inte alla det då?
Att detta ändå inte sker kan ha flera orsaker. Det kan vara svårt för den enskilde att få tag i adekvat information, och inte minst att värdera infor- mationen, för att kunna bedöma vilka åtgärder som är lämpliga. Osäker- heten kan vara stor om utgången av en investering, som ju kan bero på sådant som prisutvecklingen på el och olja och på lånevillkor. Vad som är en god investering på lång sikt är inte självklart. Till det kommer att ”tid är pengar” och den tidsinsats som krävs vägs i praktiken mot andra krav och intressen. Och då är det inte säkert att möjligheten att få ner kostna- derna alltid väger tyngst.
Betydligt sämre energieffektivitet än i nyare småhus
Generellt kan sägas att värmeisoleringen i många hus från 60- och 70-ta- len är dålig, till följd av otillräcklig isolering och otätheter p.g.a. brister i utförandet.94
Till skillnad från vad som gäller för flerbostadshus har energieffektivi- teten ökat markant över åren i nybyggda småhus. Nya småhus är mycket effektivare än äldre småhus när det gäller energi för uppvärmning, även om omvandlings- och distributionsförluster för el och fjärrvärme tas med i beräkningen. Hushåll i småhus byggda 1967 använder t.ex. i genomsnitt 187 kWh/m2 för uppvärmning, jämfört med 106 kWh/m2 för dem som bor
i småhus byggda 2002.95
Det borde alltså finnas potential för förbättringar av energieffektiviteten i rekordårens småhusbebyggelse. Exempel på åtgärder som kan effektivi- sera energianvändningen är tilläggsisolering av vindar eller ytterväggar, byte av fönster, injustering av ventilation och installation av värmeåter- vinning. Enligt K-konsult är återbetalningstiden för dessa åtgärder mel- lan 7 och 55 år, vilket gör att incitamentet är svagt för småhusägaren att genomföra dessa åtgärder.96 Dessutom är energibesparingarna i många
fall måttliga. Det kan däremot vara lönsamt att passa på att genomföra energieffektiviseringsåtgärder samtidigt som man ändå bygger om eller underhåller huset.
Figur 15
Energi för uppvärmning i småhus per byggår.
Källa: Energimyndigheten
94 Lindgren (1985).
95 Statens energimyndighet (2005). 96 K-konsult (2005).
Platta på mark vanligast – risk för fuktskador
Grundläggning med platta på mark var det helt dominerande grund- läggningssättet under 60- och 70-talen. Särskilt vanligt var det bland de gruppbyggda husen, där 50–75 procent av husen uppfördes utan källare. Nästan 90 procent av alla plattor på mark är isolerade, men hälften av dem har isoleringen på ovansidan. Uppreglat golv med isolering på ovan- sidan är en konstruktion som har orsakat många fukt- och mögelskador och det är ett av de vanligaste felen på småhus byggda på 70-talet.97 98
Källarvåningar användes ofta som bostadsvåning och väggarna isolera- des inte sällan på insidan, vilket också det i många fall har orsakat fukt- och mögelskador.
Många av områdena byggdes på mark som med hänsyn till fuktighet i marken och dåliga avvattningsförhållanden var olämplig för bostadsbyg- gande. Detta i kombination med dåligt utförda dräneringar har gjort att många hushåll drabbats av fuktskador.
Begränsad tillgång till statistik över fukt- och mögelskador
Fukt och vatten anses vara den dominerande orsaken till byggskador och dåliga inomhusmiljöer. Statistiken över fukt- och mögelskador i byggna- der i Sverige är dock ytterst begränsad och det finns inte heller någon an- nan systematiskt bearbetad information som är offentligt tillgänglig. Bo- stadsföretag, försäkringsbolag etc. kan ha uppgifter som de använder i sin verksamhet. Även kommunens miljöförvaltningar kan ha information, som dessutom är offentlig, men den är inte bearbetad. Småhusskadenämnden har också uppgifter, som inte heller är statistiskt bearbetade.99 100 Genom
de urvalsundersökningar som ändå gjorts kan man få en viss uppfattning om problemens omfattning och art. Vi återkommer till det i avsnittet om ”Rekordvillornas skick”.
Asbest förekommer
Hälsorisker vid tillverkning och användning ledde till att asbest förbjöds 1976. Men materialet var vanligt förekommande under 60-talet och första delen av 70-talet och användes bl.a. till skivor för fasad och tak och för installationsarbeten.
Oklart hur stort radonproblemet i dessa småhus är
Radon kan komma från marken, dricksvattnet eller byggmaterialet. Om stora mängder jordluft läcker in finns alltid risk för höga radonhalter in- omhus och därför bör man mäta radon i alla bostäder med markontakt. Radon i vatten kan vara ett problem för dem som har egna brunnar, men grupphusområdena är normalt sett anslutna till kommunalt dricksvatten. En annan källa till radon är blå lättbetong. I avsnittet om folkhemmets flerbostadshus diskuterar vi radonfrågan närmare (se sid. 27).
97 Jonsson (1985). 98 Lindgren (1985).
99 Svensk Byggtjänst (1999). 100 Arfvidsson m.fl. (2003).
Ungefär 280 000 småhus bedöms ha radonhalter över 200 Bq/m3 (bec-
querel per kubikmeter). För att hitta och åtgärda dessa bostäder måste mätningar göras i så gott som alla småhus som har markkontakt eller är byggda med radonhaltigt byggnadsmaterial.101
Bidrag till radon i inomhusluft i egnahem har funnits sedan 1988. De senaste åren har Boverket tilldelats 33 miljoner per år till radonbidrag, men endast en tredjedel av det årliga bidraget har förbrukats. Fr.o.m. den 1 januari 2003 kan bidrag lämnas om huset har högre radongashalt än 200 Bq /m3 inomhusluft, mot tidigare 400. Bidrag lämnas med 50 procent av
kostnaden för åtgärderna, dock högst 15 000 kronor.
Under hösten 2005 genomför Boverket en stor informationskampanj riktad till i första hand egnahemsägare. Effekterna av informationsinsat- serna kommer att visa sig tidigast under 2006.
”Rekordvillornas” skick
Cirka 50 procent av de småhus som producerades under 60- och 70-talen var s.k. kataloghus från någon av hustillverkarna i Småland. Typhusens och grupphusens arkitektur kritiserades av arkitekterna, som menade att hustillverkarna inte konkurrerade med bostadskvalitet utan med faktorer som finansiering och säljservice.
De hus som byggdes på 60-talet hade följande karaktärsdrag:
• Hus i ett plan utan källare
• Sadeltak med 30–35 graders lutning
• Rektangulär grundform
• Tegelfasad, gavelspets och utfackningar 102 vid fönster i trä
• Kvadratiska fönster
• Bostadsplanen har en rationell form som idémässigt knyter an till flerbostadshusens lägenhetsplaner
• Omfattar vanligen 4–5 rum och 90–100 kvm
Under 70-talet skedde en del förändringar, främst exteriört. Skillnaden